Föreläsningar inom Heraldiska Sällskapet i Finland våren 2018

Heraldiska Sällskapet i Finland möts som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen) på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne,  kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för våren 2018:

- To 15.2.2018 kl 18.30 Helsingin kaupungin uusi visuaalinen ilme ja vaakunankäytön tulevaisuus (Helsingfors stads nya visuella profil och vapenbruket i framtiden), publikationschef Rita Ekelund, Helsingfors stadskansli och huvuddesigner Mikko Reponen, Werklig Oy. Sal 404.

- To 8.3.2018 kl 18.00 Sällskapets årsmöte och årsmötesföreläsning: Kansainvälisen heraldisen akatemian tuoli nro 71 (Om stol nr 71 i Académie Internationale d’Héraldique), akademiledamot PhD Antti Matikkala, Sal 404.

- To 19.4.2018 kl 18.30 Heraldiikkaa graafikoille - heraldiikan opetuksesta graafisen alan opiskelijoille (Heraldik för grafiker - om undervisning i heraldik för studenter inom den grafiska branschen), Intendent Petteri Järvi, Sal 404.

- To 24.5.2018 kl 18.30 Heraldiikka ja yliopistojen osakunnat (Heraldik och universitetens nationer), Turun yliopiston Savo-Karjalaisen Osakunnan vaakunamestari (Vapenmästaren vid den Savolaxisk-Karelska Nationen vid Åbo universitet) Kristian Dorra, Sal 104.

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF

Sturevapnet på Åbo slott

I anslutning till borggården på Åbo slott finns det ett i sten hugget vapen fäst i väggen. Legenden vet berätta att det bakom stenen har murats in en rövare, som hade för vana att äta oskyldiga barns hjärtan.

Teckning av Gustaf von Numers.

Nåja, dylikt hör till vandringssägnernas värld, och i vapnet ser vi ju ingalunda hjärtan, även om likheten är stor, däremot släkten Stures sjöblad.

"I fält av guld tre balkvis ställda svarta sjöblad"

Och sjöblad, det är vad idag heter näckrosblad, inte alldeles sällsynta inom heraldiken. Vapnet knyter an till Sten Sture den äldre, han som besegrade kung Kristians trupper i slaget vid Brunkeberg 1471, och sedermera fick bland annat Åbo slott i förläning.

Alliansvapen för Sten Sture och hustrun Ingeborg Åkesdotter Tott på östra väggen i slottskapellet fråm 1480-talet.

Åbo slott hörde till hans förläningar under åren 1472 - 1499 och det är känt att han besökte slottet åtminstone 14 gånger och stannade ofta månader i taget. Under den här tiden gjordes en hel del tillbyggnader och förbättringar på slottet, bland annat den sk. Sturekyrkan, en sal med valv slagna i baltisk stil. Vapnet i väggen är från samma tid, uppenbarligen mellan åren 1486 - 1490 eftersom initialerna HK nedanför vapnet torde hänvisa till Hans Kyle, som var fogde på Åbo under denna tid.

Kungasalen, Åbo slott.

Åbo stads vapenföring

Sigillet av år 1309, ursprungligen på ett brev från kaniken Tore m.fl. angående turer kring valet av biskop Ragvald II. Randtexten är skadad men anses ha lytt "Sigillum civicum in Abo".

Åbo, äldsta staden i Finland, räknar sitt ursprung från slutet av 1200-talet och stadsvapnet från ett sigill av år 1309. Då lagen om kommunvapen trädde i kraft 1949 valde man i Åbo till sist att inte låta stadfästa vapnet enligt den nya lagen, eftersom man hade rätt att bruka ett vapen som var stadfäst redan tidigare eller använt av gammal hävd. Gammal hävd sedan 1309 var det uttryckligen som åberopades. Vapenbeskrivningen fastställdes hursomhelst till:

"I blått fält ett gotiskt A av guld, åtföljt av fyra liljor av silver 1+2+1."

Version producerad av magistraten i Åbo för generalguvernören J.A.Cronstedt år 1861

I likhet med flere andra medeltida städers vapen var Åbo stads vapen inte ursprugligen att anse som ett "vapen" i en strikt bemärkelse, det var snarare fråga om en sigillbild. Någon sköld förekom inte och tinkturerna var inte fastställda. Bokstaven A ska ses som hänvisande till den latinska formen Aboa och liljorna har tolkats symbolisera jungfru Maria (som Åbo domkyrka är helgad till), men i grunden är det fråga om dekoration i samma stil som rosorna i Finlands vapen. Vissa utföranden har lett till tolkningar om ett maria-monogram (AM), men det har inte stöd i nyare heraldisk forskning.

Version enligt anvisningar av den ryske heraldikern Boris von Köhne, utförda av C.H. Nummelin i början av 1860-talet.

Strängt taget dök inte Åbo stads sigillbild upp som ett heraldiskt vapen förrän på 1700-talet, lite varierande på hur man vill tolka olika utföranden, och i vissa fall var skölden röd. Bruket var omväxlande rött och blått, men senast när George Granfelt normaliserade vapnet år 1892 blev den blå sköldbottnen vedertagen.

Den normaliserade versionen av George Granfelt 1892.

Vapnet i sin nuvarande form har varit i bruk sedan 1966, och är i den formen utfört av Tauno Torpo och Ahti Hammar. En förändring som väckte viss uppmärksamhet år 2015 var ibruktagandet av en logotype, som visserligen påminner mycket om det gamla vapnet.

Vapnet av 1966 och den nya logotypen.

Åbo stad har också varit en föregångare vad gäller bruk av vapenflagga. Anteckningar finns om "stadens fana" i samband med borgargardet 1659 och stadsvakten 1762. Senast från 1890-talet blev det kutym att flagga med stadens flagga vid utlysande av julfreden och till stadens 750-årsjubileum 1979 lät man tillverka en handbroderad fana samt ett större antal flaggor för uteflaggning.

På senare år har det blivit vanligare med städers och kommuners flaggor, men med den heraldiska korrektheten kan det vara både si och så. Åbo stads flagga däremot, är heraldiskt korrekt och i perfekt proportionell balans. En fröjd för ögat.

Fanan från 1979.

Källa: Tom C Bergroth: Åbo stads vapen (Åbo stads historiska museum, årsskrift 1980)

Finland 100 år

Lejonflaggan. Ja, det var den som användes år 1917.

Idag, den 6.12.2017, fyller republiken Finland 100 år av självständighet. Det är kanske värt att notera, hänvisande till den officiella sloganen, att förvisso har Finland och finländarna funnits till betydligt längre än så, men det är alltså 100 år sedan självständighetsförklaringen i riksdagen 6.12.1917.

Det är allmän flaggdag i dag, och det kunde ju vara på sin plats med ett ögonkast på Finlands flaggas historia.

Statsflaggor.

Under den tid Finland hörde till Sverige var den svenska blågula korsflaggan naturligtvis även Finlands, den östra rikshalvans, flagga.

När Finland knöts till Ryssland år 1809, ersattes svensk flagg med ryska flaggor, av vilka det fanns flere pga. Rysslands stormaktsställning. Lejonvapnet från 1500-talet behöll sin position som symbol för storfurstendömet Finland, men någon egen flagga hade Finland inte. Finlands Tullverk fick en egen blå flagga år 1813 och Lots- och Fyrverket en vit med blått kors år 1883. Sedermera blev dessa ryska dukar hela rikets ämbetsflaggor, men deras finska karaktär bevarades ända till år 1915, då de togs ur bruk.

Studentkårsflaggan 1848.

Sången "Vårt Land" uruppfördes på Floradagen den 13 maj 1848 i Gumtäkt i Helsingfors. Vid denna tillställning vajade som Finlands flagga universitetets studentkårs vita fana med ett påmålat Finlands vapen.

Det finska folkets"sagofarbror" Zacharias Topelius skrev i sina dikter om finländarnas och Finlands flagga redan på 1850-60-talen och i sagan "Fästningen Finlands värn" från år 1854 tog han även ställning till flaggans färger. Han var en varm förespråkare för blåvitt.

Under Krimkriget (1853-56) förlorade de finska skeppsredarna handelfartyg såsom varande ryska, varvid det i sjöfararkretsar vaknade ett behov av en egen handelsflagga. De finska fartygen förde tom. sex olika ryska handelsflaggor. Efter sekelskiftet minskade handelsflaggorna i antal.

Seglingsflagga, Nyländska jaktklubben.

Segelsällskapen hade fått en rysk flagga, vit med blått kors, i början av 1860-talet. Till denna flaggas övre inre hörn fogades landskapets eller stadens vapen. År 1910 tillsattes ännu den ryska trikoloren och vapnet flyttade ner till nedre inre hörnet.

År 1862 uppstod i Finland en flaggdebatt, startad av Uleåborgs stadsläkare Fredrik Nylander. Lejonflaggan ifrågasattes egentligen inte som statsflagga, diskussionen rörde sig huvudsakligen kring handelsflaggan. Nylander föreslog en fyrdelad rödvit duk som handelsflagga. Topelius hade samma sommar i Marstrand i Sverige i sin segelbåt hissat en blåvit seglingsflagga, där Finlands lejon visade hans hemland. Först nästa år (1863) fick flaggdebatten den stora pressuppmärksamhet som eftervärlden ännu kommer ihåg. Man var överens om nödvändigheten av en flagga men inte om dess färger. De rödgula färgerna kom från Finlands vapen och de blåvita kanske av lojalitetsskäl ur Rysslands krigsflagga. Zacharias Topelius kom nog visserligen på poetisk symbolik; högsommarmoln, himlen, sjöarna och snön.

Ett urval flaggförslag. Dagbladsflaggan uppe till höger.

Flaggorna förekom i otaliga varianter. Korsflaggor föreslogs också, men de ansågs knyta an alltför starkt till Skandinavien och detta tyckte man under rådande politiska förhållanden var oklokt. Ändå kom den av sjöfararkretsarna föreslagna röda flaggan med ett blått kors överlagt med ett gult, den sk. Dagbladsflaggan (den publicerades i Helsingfors Dagblad) att användas som och hållas för Finlands flagga. Men motståndare till denna fanns också.

Andra färgkombinationer förekom i någon mån, men de rödgula och blåvita flaggorna "fladdrade och kämpade" i sinnebilderna på tidningsspalterna. Flaggdispyten lugnade sig till hösten, för saken kom aldrig upp i lantdagen, men för det så glömdes flaggtanken inte bort och många av förslagen levde vidare som villaflaggor, vilka var en vanlig företeelse under det tidiga 1900-talet.

Lejon- eller vapenflaggorna var de vanligaste. Då motsvarade de dagens husbondevimpel. Flaggtyperna var mångahanda, för färger, figurer och proportioner bestämdes i sista hand av flaggbrukaren själv. Tinkturerna var i stort sett de samma som under flaggdebatten. Under hela den ryska tiden hölls lejonflaggan mer eller mindre som en officiell Finlands flagga; den hissades tex. under storstrejken tom. i ämbetsverkens flaggstänger. Så därför, när Finland blev självständigt den 6.12.1917, behöll lejonflaggan sin ställning framför de andra förslagen, detta trots att de blåvita färgerna understöddes av ett stort antal människor. Lejonflaggan var så att säga i statsflaggans position.

I december 1917 föreslog flaggkommittén som handelsflagga en rödgul korsflagga, men riksdagen företedde regeringen en röd flagga med ett vitt kors, belagt med ett gult (Dagbladsflaggan med vitt tillagt). Den sk. Vasasenaten stadfäste senare flaggan som handelsflagga för det vita Finland. Det röda Finland förde den helröda internationella revolutionsflaggan.

Riksdagens utrikesutskott (1918) hade strax före inbördeskrigets utbrott föreslagit en blåvit duk som tillfällig Finlands flagga. Efter kriget erhöll Finland så en vit flagga med blått kors. I flagglagen av 29.5.1918 fastställdes två (egentligen tre) flaggor. Konstnärerna Eero Snellman och Bruno Tuukkanen hade infogat till stats- och krigsflaggorna Finlands vapen. På sommaren bestämde senaten att vapnet i flaggan skulle förses med storfurstekrona, såsom konstnärerna ursprungligen hade ritat. Sedan, då Finland officiellt blivit republik, avlägsnades kronan i början av år 1920.

År 1970 färdigställdes den senaste flaggkommitténs betänkande på basis av vilken skapades den nuvarande flagglagen, godkänd år 1978. De nuvarande statsflaggornas vapen är tecknat av konstnär Olof Eriksson. Den blåvita nationalflaggan är allmänt i bruk vid olika tillställningar och i enlighet med denna har framställts den vita husbondevimpeln med blått kors. Landskapsvimplarna baserar sig på de olika landskapens färger.

Trevlig självständighetsdag!

Här börjar firandet! Kvällen den 5.12.2017 hissades 100 belysta finska flaggor i Helsingfors centrum.

Inlägget baserar sig till stor del på skriften Suomen lippu/Finska flaggan/The Finnish flag av Kari K Laurla, översättning Anders Segersven, CHF Airut 1999.

Granfelts vapenbok i ny utgåva

George Granfelts Finlands Ridderskaps och Adels Vapenbok från 1889 har utkommit i nyutgåva i år. Det är ju glädjande, eftersom den ursprungliga upplagan var på endast 500 exemplar, och de få gånger boken dykt upp på andrahandsmarknaden har den inte varit helt billig.

Återstår att se hur den trycktekniskt ter sig ut, det har sagts att tryckkvalitén i det här praktverket med guld- och silverfärg var av den nivån att det inte går att återskapa idag, åtminstone inte till ett rimligt pris.

Minnesmynt väcker debatt

Finska YLE skriver om ett minnesmynt i anledning av Finland 100 år och med motiv med prickskytten Simo Häyhä som väckt sådan debatt på webben att konstnären fått lov att ändra på utförandet.

Nya versionen.

Aha, det är förstås den konstiga versionen av Finlands vapen som fått folk att reagera, tänker man som heraldiker.

Tidigare version med föregivet suspekt bild av Häyhä. Jag är inte insatt i detaljerna.

Nej. Det är det att bilden av Simo Häyhä i den första versionen eventuellt inte föreställer Häyhä, så den har bytts till en bild som garanterat föreställer Häyhä. Ingen, så vitt jag har förstått, har noterat något konstigt i Finlands vapen. Och ändå har där kombinerats både Finlands flagga och vapen på ett sätt som garanterat inte är heraldiskt.

Kollegan Heinz Stürmer tog sig före att färglägga enligt skrafferingen. Varför får jag Norge-vibbar?

Det är på något sätt beskrivande för den sk. neo-nationalismen av idag, där prickskytten Häyhä från Vinterkriget tycks ha lyfts fram som ett slags galjonsfigur för finska krigsinsatser, men där man tycks sakna närmare insikt i landets vapensköld och hur den framställs. Lustigt nog, eftersom många av dessa fosterlandets ivriga fackelbärare tycker om att bära lejonsmycken av olika slag.

Urval av lejonsmycken.

Det är väl att hoppas att Heraldiska nämnden vid Riksarkivet tar tag i det här, det är deras uppgift att vaka över användandet av Finlands nationalvapen. Så här kan man ju inte ha det.

Nämligen, lagen om Finlands vapen säger så här:

Den som saluför Finlands vapen i ett utförande, som väsentligt avviker från beskrivningen av Finlands vapen i 1 §, skall för saluföring av lagstridigt Finlands vapen dömas till böter.

Gäddtarmen vid Hangö

En fantasifull hamn vid Hangö enligt Olaus Magnus 1555. Vapnen som återges är från vänster till höger: Sture, Roos af Hjelmsäter, Tott, Gyllenstierna, Tre Kronor, Götalands lejon, Vasa, Natt och Dag samt Lämas. De här vapnen återfinns inte som sådana vid Gäddtarmen.

Eftersom jag flere gånger här på bloggen gjort hänvisningar till Gäddtarmen utanför Hangö som heraldisk källa, kunde det vara på sin plats att närmare studera denna plats. Det är fråga om två holmar, eller skär om man så önskar, Tullholmen och Kobben strax utanför Hangö, själva Gäddtarmen är det smala sund som går mellan dem.

Gäddtarmen i förgrunden, i bakgrunden Hangöudd med sin bebyggelse.

Det fungerade i forna tider som en skyddad naturhamn där sjöfarare brukade vänta på gynnsamma vindar, ibland i veckor. Som tidsfördriv ristade dessa ofta in sina initialer, bomärken och vapen på klipporna. Färdvägen från Sverige till Finland in i Finska viken och till Estland gick längs kusterna så långt det var möjligt, och leden har säkerligen använts redan under vikingatiden. En runsten i Sollentuna kyrka norr om Stockholm nämner en sjöfarandes öde: "Han drunknade i Holms hav, där hans knarr gick i kvav, tre endast kommo av". Holms hav var Finska viken, vägen till Holmgård.

Vapnet för Torsten Torstensson Stålhandske.

Det första kända belägget för Hangö som hamnplats återfinns i det itinerarium som finns bevarat i den danska konungen Valdemar II Sejrs jordebok, en segelbeskrivning från Blekinge till Reval uppgjord på 1200-talet.

Vapnen för Klas Hermansson Fleming och Elin Henriksdotter Horn.

Olaus Magnus skriver i sin "De nordiska folkens historia" från 1555 om hamnen i Hangö, eller Hangethe som det då kallades, och det hela illustreras bland annat med vapensköldar, som uppenbarligen redan då fanns där inristade i riklig mängd. Olaus Magnus är ju känd för att inte låta fakta störa en bra historia, och om illustratören kan väl åtminstone konstateras, att denne knappast varit i närheten av Norden. Kanslisten vid kungliga krigskollegiet Sigfrid Lorentz Gahm, som tillbringade några veckor här år 1750, konstaterar missnöjt i sin dagbok: "han (Olaus Magnus) afritar de skölde-märken, som der finnas, men huru mycket han felat, kan den bäst finna, som med grant öga wil åskåda desse minnesmärken".

Själva sundet Gäddtarmen i bakgrunden, i förgrunden vapnet för Knut Knutsson Lilja af Ökna.

Nå, inristade vapen från medeltiden och framåt finns det ändå gott om, 128 stycken, det första från 1400-talet, de flesta från 1500- och 1600-talet, för att sedan avta fram till 1800-talet. En del har säkert vittrat bort och försvunnit längs århundradena, de senaste försvann vid sprängningar på 1960-talet, innan området skyddades som fornminne. Ristningar av alla slag finns här omkring 600.

Vapen för Mårten (?) Lax.

Augustin Ehrensvärd med sällskap var på besök 1754 för att utföra sjömätningar för eventuella befästningsarbeten på Hangöudd.

Källor:
Birger Boström: Hangö udd, forntida hamnar och hällristningar, Hangö 1968
Gäddtarmen/Hauensuoli, Hangö stads museinämnd 1969