Jully Ramsay 1865-1919

Nu är det dags att möta Jully Ramsay, finländsk genealogis grande dame och en av mina verkliga favorittanter. Och hon var inte ens heraldiker, men nog självlärd genealog och släktforskare. Ändå går det inte långa tider utan att jag stöter på henne eller söker uppgifter i hennes verk. Det är nämligen svårt att gå runt henne om man är intresserad av vapnen för finska frälsesläkter, från säg medeltiden fram mot 1600-talet.

Född Ekström i en högborgerlig släkt år 1865 gifte hon sig som 18-årig med August Ramsay, paret fick fem barn varav ett dog i späd ålder. Man kunde tänka sig att rollen som husmor i en högreståndsfamilj i slutet av 1800-talet krävde sin kvinna, men utöver det ägnade sig Jully åt studier inom sitt intresse; släktforskning. Någon akademisk bakgrund hade hon inte till det här, men det tog mer och mer formen av seriös forskning, med resor för materialanskaffning i såväl Finland som Sverige och de baltiska provinserna.

Vad gäller publikationer, så började det med artikeln "Finlands medeltidsadel" för antologin Finlands kulturhistoria 1908, och tonläget var angivet:

"Sagoskimrande tidehvarf! Då sägnerna vandrade med folken från östan till väster. Då livet var lek, och ädlingar i skinande stål tornerade, eller täflade för kärleksdomstol, eller togo korset och gingo att hämnas grafven i Jerusalem."

Nu kunde väl den som är van med moderna källkritiska förnumstigheter bli smått orolig, men nejdå, Jully var noggrann och metodisk, och hon gick direkt till primärkällorna och ruskade om en och annan familjelegend och missuppfattning på vägen. Och än bättre, hon lyfte upp både en och annan saligen avsomnad och bortglömd frälsesläkt till ny uppmärksamhet för sentida forskare att nysta vidare i.

Hennes Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden började nämligen utkomma år 1909, det fjärde och sista häftet utkom 1916, och här hade hon skapat ett standardverk om adelns tidigaste historia i Finland. Och visst, forskningen har gått framåt sedan dess, och visst finns här smärre felaktiga slutledningar, men på det stora hela taget så är det ett verk som man återkommer till regelbundet ännu idag. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg, hon var inte egentligen inte heraldiker, och det heraldiska bildmaterialet är inte särskilt märkvärdigt, men heraldikern kan inte gärna kringå henne då denne söker infomation om personerna och släkterna bakom vapnen.

Att hon hade ett brinnande intresse för historieforskningen, för livet och människorna som en gång var, tycker jag visas av boken Skuggor vid vägen, utgiven 1917 där hon i lätt dramatiserad novellform återger de mest intressanta historier och livsöden hon stött på i arbetet med Frälsesläkterna:

"I randen af mitt verk Frälsesläkter i Finland hafva dessa bilder tecknat sig. Lifvet det odödliga, pulserande i hvarje namn, som af människa burits, framkallade dem och tvang min svaga penna att återgifva hvad jag såg."

Skuggor ja, samma ord använder sig historikern G. M.Trevelyan av när han skriver:

"Den dragningskraft som historien utövar över oss är i sista hand poetisk. Men historiens poesi handlar inte om någon fritt kringströvande fantasi, utan om en fantasi som jagar efter ett faktum och försöker nagla fast det. Det som får historikern att "försmå njutningen och ägna sig åt strävsamt arbete" är passionen i hans egen nyfikenhet att få veta vad som verkligen hände för länge sedan i det mystiska land vi kallar det förflutna. Att få titta in i denna magiska spegel och se nya gestalter där varje dag är en brinnande längtan som förtär och tillfredställer honom under hela hans liv, och som likt en villig älskarinna varje morgon leder honom till biblioteket och arkivet. Den förföljer honom som en mäktig passion, eftersom den är så poetisk. De döda fanns men finns inte längre. Deras hemort känner dem inte längre, och är idag vår. Ändå var de en gång lika levande som vi, och imorgon är det vår tur att förvandlas till liknande skuggor ... Historiens poesi ligger i det halvt mirakulösa faktum att det en gång, på denna jord, och just på denna välkända plats, vandrade omkring andra män och kvinnor, lika verkliga som vi är idag, som tänkte sina egna tankar och styrdes av sina egna känslor, men som nu alla är borta genom att en generation övergår i en annan, lika ofrånkomligt borta som vi själva snart kommer att vara, likt spöken i gryningen."

Trevelyan hade den känslan, jag är säker på att Jully Ramsay hade den, just den samma känslan som också drivit och fortfarande driver mig till historien och heraldiken, till heraldikens historia.

Släkten Ramsays vapen på väggen till Esbogård i Esbo. 

Föreläsningar inom Heraldiska Sällskapet i Finland hösten 2018

Heraldiska Sällskapet i Finland möts som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen) på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne,  kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för hösten 2018:

- To 18.10.2018 kl 18.30 Kunta, identiteetti ja vaakuna 2000-luvun Suomessa, professori Anssi Joutsiniemi (Kaupunkitutkimuksen ja -suunnittelun maisteriohjelman johtaja, Arkkitehtuurin laitos, Aalto-yliopisto). (Kommun, identitet och vapen i Finland på 2000-talet, professor Anssi Joutsiniemi, ledare för magisterprogrammet inom stadsforskning och -planering, Institutionen för arkitektur, Aalto-universitetet). Sal 404 om inte annat uppges.

- To 22.11.2018 kl 18.30 Kirkollisesta heraldiikasta ja suunnittelemistani vaakunoista, kenttäpiispa Pekka Särkiö (Om kyrklig heraldik och de vapen jag designat, fältbiskop Pekka Särkiö. Sal 404 om inte annat uppges.

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF

Vapenristningarna på Prästholmen

Prästholmen ligger ett par kilometer söder om Raseborgs slott, vid Raseborgsåns mynning. Det är, namnet till trots, idag fråga om fastland, närmast att betrakta som en tämligen rundad udde ut mot Landbofjärden.

Stället var ändå på medeltiden en holme, eftersom vattennivån då låg ca två meter över den nuvarande. I likhet med Gäddtarmen vid Hangö har man även här tagit iland från fartyg, tillbringat tid här - och ristat i sten. Man vet t.ex. att Sveriges och Tyska ordens representanter mötts här för vapenstilleståndsförhandlingar i juli 1488. Vad som skiljer det här stället från t.ex. Gäddtarmen är att Prästholmen inte legat vid de vanliga segelvägarna, och här har inte allmoge och handelsfartyg i större mån tagit iland, de som lämnat spår efter sig här var maktens män (och kvinnor). Här har i och för sig tydligen varit en bra ankarplats även för större fartyg, men i utloppet av en trång farled till en medeltida borg, vars rykte tidvis präglats av sjöröveri. Här har man kunnat föra underhandlingar i lugn och ro, nästan i borgmurarnas skugga.

Vapenristningarna i sig har inte varit kända under någon lång tid, de upptäcktes först på 1960-talet under städningsarbeten på en privat villatomt och studerades av forskare på 1970-talet.



Vapnen för släkterna Tott och Sture. Till vänster Tottvapnet enligt Gustaf von Numers, till höger en stiliserad avteckning av Sturevapnet på Åbo slott.

Överst är det fråga om ett alliansvapen Tott-Sture, med största sannolikhet Erik Axelsson Tott (ca 1415 - 1481) och Elin Gustavsdotter Sture. De ingick äktenskap 1466, så äldre än så kan ristningen inte vara. Alliansvapnet åtföljs av ett vapen med en sparre, en möjlig kandidat kunde vara någon från ätten Sparre av Hjulsta och Ängsjö. Därefter årtalet MCCCCLXXVIII = 1478.

Den undre raden inleds med vapnet för släkten Nipertz, som dock antagligen kommit till senare än de följande i raden. Det är för fru Katarina Eriksdotter, Laurens Axelsson Totts andra hustru - den första förlorade han i Hanneke Wromes skeppsbrott 1468 - och Laurens Axelsson Totts vapen följer som nästa i raden. Det är möjligt att fru Katarina lät rista sitt vapen bredvid Laurens för att befästa sin ställning som slottsfru efter dennes död (1483).

Nipertzvapen avtecknade i finska kyrkor på 1600-talet av Elias Brenner. Ett Nipertzvapen ska enligt uppgift ha funnits i Karis kyrka, donerat av Katarina Eriksdotter och på en glasmålning i Pojo kyrka.

Gravtäcke med alliansvapnet för Laurens Axelsson Tott och Katarina Eriksdotter Nipertz, Ödeby kyrka i Närke. Källa:Fornvännen 1963:4, 191-212.

Laurens Axelsson Tott innehade Raseborg från Karl Knutssons tredje tronbestigning ända till sin död 1483 och efter hans vapen följer ett mindre vapen med en båt. Det har inte kunnat personbestämmas men kan ha tillhört någon från släkterna Bonde, Bååt eller möjligen Svarte Skåning.

Därefter följer ett något svårdefinierat vapen, men hjälmprydnaden i form av ett lejon gör att det möjligen kunde vara fråga om en version av vapnet för Lepasätten, också känd som Lejon av Lepas.
En kandidat som kunde passa in här rent tidsmässigt är Klas Hansson av Lepas.

Lepasättens vapen enligt Gustaf von Numers.

Det sista vapnet i den nedre raden tillhör släkten Stiernsköld, och här kan Hans Pedersson av denna ätt (gift 1450, levde ännu 1496) vara den som vapnet hänsyftar till.

Stiernskölds vapen i Keysers Wapenbok, ca 1650.

Det kan i sammanhanget påpekas att ristningarna befinner sig på privat mark och de är inte något turistmål. De är inte heller särskilt framtagna, så de kan inte upptäckas lätt av det såkallade otränade ögat.

Till sist ett vykort från omkring förra sekelskiftet. För att tänka sig situationen på 1400-talet ska man alltså addera två meter vatten, och då blir det här skärgård, och den bergsknalle i strandskogen där vapnen ristats blir ett skär.

Källa:

Nummela, Johanna & Sarvas, Pekka & Taavitsainen, J-P. 1979. Hällristningarna på Prästholmen – ett bidrag till Finlands medeltidshistoria. Historisk Tidskrift för Finland 64.

Bo Jonsson Grip och finsk skogsindustri

Bo Jonsson Grips sigill 1384. Vapnet har beskrivits som: I fält av silver ett avslitet svart griphuvud med röd tunga. På hjälmen av guld sköldens griphuvud bärande på näbben en påfågelsvippa och bakåt bildande ett flikat svart hjälmtäcke. En 1500-talstradition gör dock gällande att fältet är av guld, så vapnet har framställts också i den tinkturen.

Bo Jonsson Grip (ca 1333 - 1386), rådsherre och marsk under Magnus Erikssons regeringstid är känd över hela Norden som Sveriges störste jordägare genom tiderna. Genom arv och skrupelfria metoder kom han att äga omkring en tredjedel av Sverige som vi känner det idag och i praktiken hela Finland; han kunde kalla sig "capitaneus de Osterlande", Österlandets huvudman.

Bo Jonsson Grips vapen i Bergshammars vapenbok.

Godsmassan, till stor del bestående av pantlän, härrörde sig bland annat från penninglån till kung Magnus Eriksson som löstes in med jordegendomar när kungen inte kunde betala. Bo Jonsson ägde ett dussintal befästa slott, i Finland Åbo, Tavastehus och Viborg, i Sverige Kalmar, Nyköping, Bjärkaholm, Ringstaholm och förstås Gripsholm, namngivet efter honom själv.

Bo Jonsson Grips områden. Ur Alf Henrikssons "Ända från Vendelkråka: en nordisk kronologi.

Bo Jonsson tillbringade tid på Åbo slott 1372, och under hans tid grundrenoverades slottet så att det kom att omfatta 40 rum. Det anses också vara han som lät starta uppförandet av Raseborgs slott likaså på 1370-talet.

Bo Jonsson dog 20.8.1386 och fördelningen hans arv ledde till en tvist mellan kung Albrekt av Mecklenburg och drottning Margareta, som inte avsåg att låta det ofantliga arvet glida kronan ur händerna. Hon avgick med segern i tvisten, lyckades erövra Sverige och i förlängningen ledde det här till bildandet av Kalmarunionen.

Bo Jonssons vapen i Armorial Bellenville.

Men till den finska kopplingen och skogsindustrin. År 1899 gjorde konstnären Hugo Simberg ett förslag till varumärke för Kymmene-bolaget, ett förslag som godkändes av industristyrelsen 1901; en grip. Eller som Ahti Hammar skriver i  "Griipin arvoitus", Heraldica Fennica 1978 (min översättning):

"Ett bolag som kring sekelskiftet tar gripen som sin "vapenbild", landets dåvarande största pappersfabrik tar i sitt bruk ett märke som inte på något vis avbildar produkterna, inte råvaran, inte tillverkningsprocessen eller därmed förknippat, ingenting som produceras eller marknadsförs. Gripen är alltså enbart ett emblem!"

Kymmene-bolagets märken genom tiderna. Bildkälla Heraldica Fennica.

Boktryckarna behöver papper förvisso, och boktryckarnas symbol sedan gammalt är en grip som håller två färgbollar emot varandra, men det finns en annan förenande länk: Kymmenegård. Kymmenegård, eller Kymmene gods, ägdes som så mycket annat av Bo Jonsson, han hade i Kymmene bland annat ett laxfiske som han sedermera donerade till Vadstena kloster.

Boktryckarnas yrkesvapen.

Det är alltså inte helt osökt att tänka sig att Hugo Simberg hade Bo Jonsson Grip i tankarna när han skapade varumärket för Kymmene Ab, ett varumärke som fortfarande är i bruk av UPM-Kymmene, i vilket Kymmene Ab uppgått 1996.

Logotype för UPM-Kymmene, till vardags endast UPM.

Bo Jonsson Grip själv, ja han är begravd i Vadstena, vars kloster han ihågkommit med donationer, "för sin själs skull". Det kanske behövdes, eftersom hans fördomsfria metoder vid anskaffningen av sina gods har gett upphov till diverse sägner om hänsynslöshet och känslokyla, och visst är att han var inblandad åtminstone i ett dråp, på frälsemannen Karl Nilsson. Eftermälet har gjort honom liten och sned och vanställd, puckelryggig och ful. Mätningar av skelettet i Vadstena har "delvis bekräftat det ryktet", uppges det.

Anders Segersven

Lejonet i Åbo domkyrka

I Åbo domkyrka finns, bland flere andra, Helga lekamens kor (också känt som Tavastkoret) och det utmärker sig genom ett högt skrank i järnsmide. Helga lekamens kor inrättades av biskop Magnus II Tavast år 1421 i samband med hans omfattande arbete att försköna och förstora domkyrkan. Skranket torde vara ett av de äldsta med årtal daterade konstsmidesföremålen i Finland och åtminstone det äldsta härstädes som avbildar ett lejon. Det har framkastats, både en och annan gång, har vi månne här att göra med den äldsta förlagan till Finlands lejon?

Det var på det viset att Magnus II Tavast åren 1424-25 gjorde en pilgrimsfärd till det Heliga landet, och när han kom tillbaka lät han uppenbarligen tillverka skranket i åminnelse till detta. Förutom lejonet upptar porten också släkten Tavasts vapen och liljor som kan tänkas anspela på Åbo stads sigill och i skranket återfinns texten ANNO DOMINI MCDXXV MAGNUS OLAI EPISCOPUS FECIT FIERI HOC OPUS HELP (M)ARIA.

Utan att rådbråka mitt tämligen rudimentära latin alltför mycket, kan väl ändå konstateras att andemeningen är att biskop Magnus lät göra detta i Herrans år 1425.

Minnessköld för Magnus II Tavast i Helga lekamens kor.

Biskop Magnus II Tavast ligger själv begraven i koret, likaså hans efterträdare Olaus Magni samt broderns dotterson, biskop Magnus III Stjernkors och därtill ännu biskop Martin Skytte.

Lejonet har åtminstone kommit till användning i affischerna för utställningen "Nordens stormakt och det vaknande lejonet - Åbo och Kalmarunionen" Åbo slott, Åbo domkyrka och Aboa Vetus & Ars Nova 1997-98.

Men till sist; är lejonet då möjligen en förlaga till Finlands lejon i det nuvarande statsvapnet? Nej, knappast, även om tanken för all del är fantasieggande. Finlands vapen har tillkommit på helt andra vägar, och lejonet i skranket hänvisar nog snarare till biskopens pilgrimsfärd till Palestina och den Heliga graven, en sinnebild för Kristus kantänka.

Anders Segersven

Harro Koskinen och svinvapnet

Finlands vapen fastställs i lagen och, även om påföljderna av skändande av vapnet i den nu i kraft varande lagen är lite för mig oklara, så torde man inte få behandla Finlands vapen hur som helst. Att framställa produkter med ett felaktigt Finlands vapen till avsalu, är åtminstone belagt med bötesstraff, så mycket framgår.

Frågan inställer sig: har då någon genom tiderna dömts för skändande av statsvapnet? Svar ja. Konstnären Harro Koskinen och året var 1974.

Harro Koskinen. Bildkälla YLE.

Det hela började redan 1969 på "De ungas utställning" ("Nuorten näyttely") i Helsingfors konsthall. Harro Koskinen var en ung konstnär med rötter i popkonst och underground och ville ta del i samhällsdebatten. Han hade valt svinet som det motiv han ofta arbetade med och det här året ställde han ut med verken "Svinvapnet" och "Svinmessias". Tanken med svinen i hans produktion var att protestera mot borgerliga värderingar och borgerlig livsstil, och nu kom det så en reaktion, men betydligt kraftigare än vad Koskinen någonsin hade väntat sig.

Harro Koskinen: Svinproduktion 1969. Längst till vänster en svinversion av polisens ämbetsmärke.

Lekmannapredikanten Kyösti Laari hade hört om utställningen och gjorde polisanmälan. Laari var bekant med vad som hade hänt på Martinique år 1902; befolkningen hade burit ett korsfäst svin i en procession och snart därpå hade det brutit ut en jordbävning och ett vulkanutbrott och befolkningen hade dött. Saken var klar för Laari; Guds straffdom var att vänta.

Ärendet kom upp i rätten och kontentan var att Koskinen dömdes till böter för hädelse och skändande av statsvapnet. Huvudfokus var förvisso på "Svinmessias", men "Svinvapnet" hade sin del i domen. Koskinen var chockad, och en benådningsansökan till president Kekkonen ledde inte till något resultat. Medieuppbådet var stort och, värst av allt, konstnärsstipendierna upphörde att komma för långa tider framöver.

Nå, helt utslagen var Harro Koskinen inte, han fortsatte med sin konstnärliga karriär och återvann med tiden reputationen och numera finns hans verk också på museet för samtidskonst Kiasma. Sedan ett antal år erhåller han finska statens konstnärspension.

Idag kan det här verka smått roande, och paragrafen om hädelse utgick ur lagen år 1977. I början av 1970-talet tog Koskinen visserligen upp Finlands flagga till konstnärlig behandling, om man säger så, och polisanmäldes igen. Men den gången förföll åtalet. Kanske hade man blivit lite visare vad gäller den konstnärliga friheten.

Harro Koskinen om Finlands flagga.

Anders Segersven

Kapten Segersven, lejonflaggan och isbrytaren Volynetz

Den rödgula lejonflaggan hissades bland annat på isbrytaren Volynetz när det vita gardet kapade fartyget av bolsjevikerna på våren 1918. Bild: HBL-arkiv/Niklas Tallqvist

I anledning av HBL-artikeln i förra inlägget, och speciellt bilden av lejonflaggan, blev jag inspirerad att skriva lite om min avlägsne släkting Theodor Segersven. Han var nämligen med om att hissa den flaggan på den kapade isbrytaren Volynetz i mars 1918. Det finns också en tidigare HBL-artikel om kapningen, baserad på Eino von Bells hågkomster.

Isbrytaren Volynetz på 1910-talet. Bild: Anders von Bells privatarkiv. Bild: HBL/Privat

Isbrytaren Volynetz var byggd 1914 på Vulkan-Werke i Stettin och användes först av ryska marinen under namnet Michail Fjodorovitj. När revolutionen bröt ut ändrades namnet till Volynetz, och det var meningen att isbrytaren skulle assistera ryska flottan när den lämnade Helsingfors i mars 1918.

Sjökapten Theodor Segersven. Bild ur hans bok "Volynetz-expeditionen".

Det var här som vitgardisterna som gått under jorden i det av de röda behärskade Helsingfors kommer in i bilden. En grupp, ledd av kapten Yrjö Roos, kapade isbrytaren Tarmo, och morgonen den 29 mars klev så 53 man förklädda till arbetare under ledning av Theodor Segersven ombord på Volynetz. Vi låter Segersven berätta:

"Då vi kommit upp på bryggan, tog jag fram en näsduk ur ena fickan och stack den i paletåuppslaget, drog fram browningen ur den andra och ställde den under näsan på mannen (fartygets befälhavare Juhnewitz), rytande: Händerna upp!
Mannen förlorade totalt fattningen. Jag meddelade nu honom, att vita gardet var ombord, att jag var chef, och att vi ämnade fara över till Reval och nu blev han mycket medgörlig. Allt detta skedde klockan 9 f.m. medan Gråhara fyr passerades."

Theodor Segersven skrev år 1919 en bok om kapningen, citaten i det här inlägget är från den.

Då fartyget väl var säkrat utan att besättningen gjort något större motstånd, och kursen ställd mot Estland, var det dags att byta flagg.

"Då allt var klart, kallades den nya besättningen akterut: den röda bolsjevikflaggan skulle strykas och lejonflaggan hissas i dess ställe. Då den röda trasan låg på däck, anbefalldes alla att avtaga huvudbonaden, medan lejonflaggan, som O. Janhonen lindad omkring kroppen hade medfört ombord, vecklades ut för vinden. Efter det ett trefaldigt hurra- och eläköönrop för Finland skallat, manade jag mina kamrater att alltid troget tjäna denna flagga, och önskade att den allt framgent måtte med heder föras över haven."

Theodor Segersvens kamrat Eino von Bell hade tagit flaggan med sig från hemmet i Majstad där den hade sytts 1916 av hans syster. Flaggan finns numera i Tallinns sjöfartsmuseum som donation av släkten von Bell som efter 1918 återfick flaggan.

Den röda bolsjevikflaggan hissades ner och ersattes av lejonflaggan som smugglats ombord på isbrytaren. Bild: Anders von Bells privatarkiv. Bild: HBL/Privat

Och Volynetz då, vad hände med henne? Ja, hon döptes om till Väinämöinen och användes sedan till att transportera tyska trupper till södra Finland, sedan finländska frivilliga till striderna i Estland och i freden i Dorpat 1922 överlämnas hon till Sovjet. I sovjetisk tjänst ska hon komma att överleva den dramatiska evakueringen från Tallinn 1941. Efter diverse turer efter kriget återfinns hon igen i Estland under namnet Suur Töll, ännu i denna dag i Tallinn som museifartyg.

Anders Segersven