Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 1

Klaus Kurck friar till Elin. Målning av Antti Saarela / Laukko Historicum.

Vi studerade i ett tidigare inlägg frälsets uppkomst i och med Alsnö stadga 1280, och nu är det dags att gå vidare och skärskåda hur frälset sedan utvecklade sig i Finland. Vi vet att Finland, Österlandet, inlemmades i det framväxande svenska riket från 1100-1200-talet.

Bengt Birgersson, hertig av Finland 1284.

Men hur såg Finland ut vid den här tiden?

Allmänt taget så var det väl inte så mycket annorlunda järnåldersliv här än i utmarkerna i "Sverige" på den tiden. Det fanns ingen egentlig statsbildning, inget skriftspråk, men nog stammar och stamhövdingar "småkungar" säkerligen. Vi vet åtminstone om tavasterna och karelarna som ibland krigade sinsemellan och ibland ingick allianser. Kringströvande samer förekom uppenbarligen ända nere i södra Finland.

Folkmängden var inte stor, det finns uppskattningar på ca 50 000 vid den här tiden. Det sätter sina begränsningar vad gäller statsbildning, speciellt om man lever utspritt och i olika stammar.

Järnåldersreenactment vid Luistari i Eura. Källa: arkeologisajten Kalmistopiiri.

Eftersom inga egentliga skriftliga källor finns är allt lite diffust, men ordet för socken, pitäjä, är gammalt och betyder "där man håller någonting" (uppenbarligen religiösa ceremonier och/eller ting). Det är fråga om ett slags gemensamt administrativt område, och det uppgick tydligen relativt oförändrat upp det som vi idag känner som socknar, iom kristnandet.

Heliga platser kallades hiisi, och det förekom uppenbarligen att kristna kyrkor sedan byggdes på det lokala hiisi för att utkonkurrera de gamla sedvänjorna.

En stor gård, "herrgård", kallades moisio, det förekommer också i Estland. Både hiisi och moisio är ord som man kan stöta på i ortsnamn idag, och då kan man anta vad för sorts mark man står på.

Kjulo vapen, sedan kommunsammanslagning 2016 vapnet för kommunen Säkylä.

Västra Finland hade på basis av gravfynd och gravseder stort samröre med Skandinavien - "hav förenar" - och karelarna igen lydde tidvis under Novgorod. Erik den heliges korståg förefaller vara en ren propagandaprodukt, men faktum är att Sverige befäste sina positioner i Finland för att mota Novgorods aspirationer västerut i grind vid den här tiden. Erik "den helige" Jedvardsson är förvisso en historisk person, men någon samtida dokumentation om att han skulle lett ett korståg till Finland finns inte. Hela historien tycks vara uppdiktad senare som en del av hans helgonlegend. Biskop Henrik likaledes, det är möjligt att han varit en historisk person men säkra källor finns inte. Därmed kan också historien om bonden Lalli som dräpte honom på Kjulo sjös is hänföras till sagornas värld, åtminstone är det ytterst sannolikt så.

Kyrkogrunden i Ravattula Ristimäki.

Kristna var man nämligen i västra Finland eventuellt då redan, det har fyndet av Finlands äldsta kyrka, i Ravattula Ristimäki visat. Man hade vid arkeologisk inventering i Auraådalen på 1990-talet funnit tecken på ett gravfält på Ristimäki ("Korsbacken") i Ravattula, fördjupningar i marken, och arkeologiska utgrävningar inleddes år 2010. Man antog att man hade hittat ett gravfält från korstågstiden.

Rekonstruktion av kyrkan i Ravattula.

Vid pass 2013 kunde man konstatera att man hittat grunden av en kyrka, uppförd under andra halvan av 1100-talet, placerad mitt i ett gravfält med ca. 300 gravar och spår av en mur eller inhägnad omkring det hela. Gravfältet hade varit i bruk redan på 1000-talet, men gravsättningarna tycks ha upphört först iom att kyrkan tagits ur bruk, vilket tycks ha skett på 1200-talet. Det som gör fyndet av en kyrka från den här tiden speciellt, är att det inte fanns någon kyrklig organisation i Finland ännu vid den här tiden. Biskopssätet i Nousis inrättades först omkring 1229 och det var då man började bygga ut den kyrkliga strukturen, grunda församlingar m.m. Det att den här kyrkan tycks ha övergivits vid de tiderna kan tyda på att man flyttat till en nygrundad församling med en ny kyrka.

Ortodox tro hade spridits från Novgorod redan tidigare, det visar vissa kyrkliga termer som finns kvar i finskan. Och skriftspråk förresten, den allra första skrivna finskan har hittats på näverbrev från Novgorod, början av 1200-talet.

Andra korståget. Ulf Sundberg: Svenska freder och stillestånd 1249-1814, Stockholm 1997.

Om inte det första korståget till Finland ägt rum i sinnevärlden, så var det andra, uppenbarligen år 1249 under Birger Jarl, desto verkligare. Man erövrar tavasternas land, ända fram till karelarnas marker. Expeditionen är framgångsrik. Sveriges gränser flyttas österut och fästet Tavastehus anläggs som en stödjepunkt för försvaret av de nya områdena. Om västfinnarna varit att betrakta som skandinaviskt tillvända, så har tavasterna varit mer egensinniga och gjort uppror och motstånd tid efter annan.

Ett tredje korståg går mot Karelen under ledning av Tyrgils Knutsson åren 1293-1295, och där anläggs Viborg. Samtidigt har Novgorod blicken vänd österut, i fruktan för tatarerna som angriper Ryssland.

Tredje korståget. Ulf Sundberg: Medeltidens svenska krig, Stockholm 1999.

En intressant detalj i detta hela är fyndet av den så kallade Svärdmannen från Janakkala, vars gravsättning har daterats till cirka år 1300, men som fått två svärd med sig i graven. DNA-undersökningar har bekräftat att han var finne, eller åtminstone hade han en hel del gener som är vanliga hos den finska befolkningen än idag. Info här och här.

Svärdmannen från Janakkala utställd på Vapriikki i Tammerfors. Källa: Kaponieeri.

En inte helt obetydlig andel av arkeologiskt funna Ulfberht-svärd har hittats i Finland, vilket tyder på att man hade handelsförbindelser och inte var helt utfattiga. Man känner till ca. 170 ULFBERHT-svärd i Europa, av dem 44 från Norge, på andra plats Finland, 31 st. Man kan väl också anta att en del finnar har följt med på vikingatåg, vilket inte var enbart en skandinavisk företeelse, alla folk kring Östersjön har nog kunnat det här med kombinerade handels- och rövartåg.

Det finns en alldeles utmärkt artikel om svärdsfynden i Finland på finska YLE. Och en översättning av mig här.

Vi talar om de sk östersjöfinska folken och språken, till skillnad från de finsk-ugriska (uraliska) som är en större grupp. Det är lite som när man särskiljer de skandinaviska folken/språken från de germanska. Alla är släkt på något vis, men de här är närmare släkt, och språken har inte skilt sig mer än att det går att förstå sinsemellan, om än med viss möda ibland.

De östersjöfinska språkens utbredning. Den som stöter på långt senare tiders Storfinland-drömmar kan se varifrån tanken uppstått.

Invandringen till Finland har gått också via Estland tidvis, och den andra rutten har varit österifrån, från det vi nu känner som Ryssland. Stora delar av norra europeiska Ryssland har ursprungligen bebotts av olika finska folk.

Invånarna i Novgorod var till en inte helt obetydlig del av östersjöfinskt ursprung, och de utövade en form av flodpiratism, inte helt olikt vikingar, på bla Volga. Båtarna, kallade uisko, var av en liknande typ som vikingafartygen (roddbara, med segel och lättdragna). Ushkuiniki kallades de enligt Nestorskrönikan.

Nu blev det här ju långdraget innan jag ens hann komma till något egentligt frälse i Finland, men visst är ju Finlands fornhistoria intressant. Jag hade tänkt spekulera lite i huruvida finska frälsesläkter kunde tänkas ha rötter i det förkristna finska järnålderssamhället, men det får bli till nästa gång.

Anders Segersven