Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 2



Modell av biskopsborgen i Korois som den kunde ha sett ut på 1200-talet.

Det är dags att fortsätta studera det senjärntida samhället i Finland. Vi konstaterade i förra inlägget att västra Finland tidigt var inlemmat i den skandinaviska kulturgemenskapen, uppenbarligen ingick man också tidvis i det svenska ledungssystemet. Ledung tillämpades i vikingatidens slutskede utmed den svenska östkusten, från Ångermanland i norr ned till riksgränsen mot Blekinge i söder, samt Öland, Gotland och åminstone i sydvästra delen av Finland. Ledungssystemet avvecklades sedermera på 1200-talet.

Erik den heliges korståg till Finland på 1150-talet är en legend, det finns inga arkeologiska spår av någon stor förändring vid den här tiden, varken i gravskick eller smycken. Men vad försiggick och fanns här då egentligen?

Legenden författades tidigast omkring 1270 och i avsikt att få till stånd en kanonisering av Erik, den äldsta bevarade versionen är i Registrum Upsaliense från 1344. Biskop Henrik, som åtföljde Erik, hade stannat kvar i Finland för att leda kristningsarbetet av finnarna och han led martyrdöden omkring år 1158. Han kom att begravas i Nousis kyrka, och här har också biskopssätet sina yttersta rötter.

Den kända medeltida kenotafen till biskop Henriks ära i Nousis kyrka. 

Hursomhelst så började kyrkan organisera sig i början av 1200-talet och man etablerade sig i Korois, på en udde i Aura å. Ett påvligt tillstånd anlände år 1229 och här byggdes en biskopsgård och försvarsverk.

Biskopssätet i Korois idag. Åbo stads utkanter i bakgrunden.

Så värst många år han kyrkan inte verka i Korois, förrän man flyttade en bit nedåt längs Aura å och påbörjade byggnationen av en domkyrka; Åbo domkyrka. Kyrkan vigdes till bruk år 1300 och ungefär i samma veva kan man anse att staden Åbo uppstod. Eventuellt fanns här redan från tidigare en tysk handelskoloni, men saken är omdebatterad. En del arkeologiska utgrävningar har hittat endast plogspår i de djupare jordlagren, så åtminstone området där domkyrkan anlades hade varit åkermark.

Åbo domkyrka.

Det ligger nära till hands att tänka sig att forna maktsläkter i och med brytningen med ledungssystemet och införandet av Alsnö stadga på 1200-talet gick vidare till att bli medeltida frälse som gjorde ryttartjänst. Gick det till så i Finland?

Det finns exempel både från Estland och Karelen att lokala hövdingaätter av finskbaltiskt ursprung assimilerades med de tyska och danska makthavarna i Baltikum samt i makteliten i Novgorod. Finskt frälse med förhistoriska rötter kan ändå eftersökas egentligen bara på basis av namn och jordegendom. Namnmässigt är uppgiften svår, för från 1200-talet finns det knappt något material alls och ännu från början av 1300-talet är det väldigt begränsat. Mot mitten av 1300-talet ändras namnskicket till allmänkristligt, så att nationalitet inte längre med säkerhet kan uskiljas ur namn i svensk eller tysk språkdräkt.

Samtidigt bör man komma ihåg att det här är fråga om en samhällsklass, och inte en på nationalitet grundad gruppering i första hand. Ur frälsets synpunkt var nationalitetsfrågan inte av betydelse.

Vapnet för frälsemannen Olof Kirves, tidigare omskriven här.
Teckning av Gustaf von Numers.

Någonting vet vi ändå. I Lehijärvi i Tavastland bevittnade kyrkoherden och en herr Melewaldus år 1332 ett dokument rörande markköp. På basis av sin ställning hörde Melewaldus till frälset och han var hemmahörande i Tavastland, "de Tavastia". Namnet latinska form kan överföras till finskans Mielivalta ("sinnesstark, godtycklig") och vi talar alltså här om en man som fötts i en lokal maktsläkt i början av århundradet, och som sedermera blivit frälseman i Tavastland.

På samma vis nämns år 1372 i Tövsala en "Melevaltae i Saerkelax", Mielivalta från Särkilax. Från 1300-talet känner man också från Egentliga Finland frälset tillhöriga Hyvälempi från Reso, Antti från Sukkis repektive Kankas, Michel Halikkolainen, Paimion Johan samt Erik Puranpoika som ägde frälsegodset Spurila.

Det fornfinska namnskicket baserade sig, i likhet med traditioner hos ester och liver, på tvåledade namn där det första ledet som Iha, Hyvä, Lempi, Mieli, Valta kunde ge upphov till avledningar som Hyvä-ri, Hyvä-tty, Mieli-tty, Mieli-kkä eller kombineras med ett andra led till Ihalempi, Ihamieli, Lempivalta, Valtalempi. Namnet uttrycker främst goda eller önskade egenskaper som "God", "Mild" eller "Makt", eventuellt baserar det sig på germanska traditioner.

Vi känner till exempel till en Petrus Kaikewalde de Vinlandia (Pietari/Petrus Kaukovalta/Kaikkivalta) som omnämns i Henrik av Lettlands krönika, där han deltar i kristnandet av esterna under åren 1215 - 1226. Han är präst och dessutom den första finländaren som omnämns i historiska källor, men vem han var och hur han hamnat där, det vet vi inget om.

Sigillet för Erik Puranpoika i Finlands Medeltidssigill. Motivet är inte svärd, som man ibland antagit,
 utan navborrar ("pora").

Ett annat intressant dokument är bannbullan som påven Benedictus XII utgav över 25 bönder från Sääksmäki år 1340 för att de vägrat betala skatt. Här finns listat 25 finska namn i en något förvrängd språkdräkt, bland dem ett som föranlett mycken diskussion; Cuningas de Rapalum (Kungen av Rapola). Är detta en rest av något fornfinskt hövdingasystem, en småkung eller byäldste? Dessutom är Rapola en stor och känd fornborg i Birkaland. Nå, den enklaste förklaringen är nog helt enkelt den att Kuningas också användes som förnamn vid den här tiden.

Släkten Djäkns vapen. Teckning av Gustaf von Numers.

På ett finskt ursprung i frälset tyder också en del gårdskomplex längs skärningspunker och smala ställen vid de viktigaste vatten- och marklederna. De flesta, som till exempel Niemenpää/Harviala i Vånå, Suontaka/Lepas i Tyrvändö, Viik/Nokiagård i Nokia samt Penttilä/Kulju förefaller ha anor från slutet av järnåldern och de dyker upp som frälsegårdar i slutet av 1300- eller början av 1400-talet. Vid det laget var innehavaren redan nationalitetsmässigt obestämbar eller helt klart en nykomling som hade kommit i besittning av gården genom köp, byte eller giftermål. Efter 1300-talet är det svårt att särskilja ett finskt ursprung inom frälset.

Sigill för Klas Pedersson Fleming, lagman i Finland känd 1386.

Huvuddelen av det små- eller lågfrälse som verkade i Finland på medeltiden uppträder i slutet av 1300-talet och i början av 1400-talet, under Albrekt av Mecklenburgs tid och i början av unionstiden då det inflyttade en hel del utlänningar samtidigt som en ökande del storbönder tycks ha erhållit frälsebrev. Särskilt mycket frälsebrev finns bevarat från Erik av Pommerns besök år 1407 då flertalet ryttare från Egentliga Finland och Nyland upphöjdes till frälsestånd. Nykomlingarna härstammade främst från Nordtyskland; Mecklenburg, Schlesvig-Holstein och Westfalen, eller så var de antingen första generationens inbyggare och avkomlingar av inflyttare från Danmark eller Sverige. De namnkunnigaste av dylika inflyttare var Flemingarna, Lydekessönernas Djäkn-släkt samt Svärd, vilka snabbt knöt släktband med det inhemska frälset och steg till positioner inom slottsadministrationen och rättsväsendet.



Vapnet med navborren för staden Pemar (Paimio) i sydvästra Finland är inspirerat av Erik Puranpoikas sigill.
Det var där han levde och verkade, godset Spurila är beläget här.