Några ord om attribut

De fyra evangelisterna har i likhet med helgonen sina egna attribut eller symboler; Johannes med örnen,
 Matteus med ängeln (eller människan), Markus med lejonet och Lukas med tjuren.

Ett attribut är ett föremål, en klädedräkt, ett redskap eller något annat tillbehör som identifierar en avbildad person, ett djur eller en företeelse. Allra främst förknippas naturligtvis attributen med helgon, men de förekommer annanstans också, och inte minst inom heraldiken.

Finska kommunvapen med kyrklig anknytning. Lappee (Lappvesi) visar Sankt Lars
 med halstret, Köyliö (Kjulo) hänvisar till legenden om biskop Henrik och Lalli, bilan i
  Tenala kommuns vapen anknyter till Olof den helige. Källa Isto Peltonen.

Helgon var som regel sedan länge döda när man började avbilda dem, och ingen visste hur personen i fråga sett ut. Man använde sig alltså av attribut som gick igen från bild till bild, och de här attributen hämtades från respektive helgonlegend, de kunde utgöras av pinoredskap, yrkesrelaterade verktyg, saker helgonet gjort eller skapat osv.

Struts i hjälmprydnaden för
  Ludvig I_av Ungern.
  Gelre vapenrullan.

Fortuna, slumpens och lyckans gudinna,
 med ögonbindel och ymmnighetshorn,
 rullande runt på lyckans hjul.

Likadant var det med en hel del av djuren inom heraldiken, både fantasidjur och verkliga sådana. De kunde vara så exotiska att väldigt få hade sett sådana med egna ögon, och då behövdes det något som särskiljde. På samma vis gjorde man med djur som annars kunde likna andra närbesläktade arter, något behövdes som visade att just det här är det djuret.

Den tidigare finska staden Kexholm
med en vakande trana i sitt vapen

Vi kan ta som exempel strutsen och tranan, båda är storvuxna fåglar som under medeltid och tidigmodern tid kunde tecknas lite hur som helst. Strutsen igenkänns på att den håller en hästsko av järn i näbben, och faktum är att den även i verkligheten slukar allt möjligt osmältbart. Egenskapen förtydligas i fabeln och följaktligen också i heraldiken. Tranan, sinnebilden för vaksamhet, brukar man ge en sten i den lyftade klon, som ska väcka den vaktande fågeln genom att den tappar stenen om den faller i sömn. Och storken, den känner man igen på att den håller en orm i näbben - om småbarn förekommer, är det sannolikt inte fråga om heraldik.

Utter nr 213.

Ett tamdjur, som en hund, utmärks med halsband och en jaktfalk känns igen från sin vilda frände genom att den är försedd med huva och bjällror. Halsbandet kan användas på andra djur också, hjortdjur som hålls i en djurgård för jaktändamål kan framställas med halsband, ty särskilt vilda är de inte. Ålands landskapsvapen visade tidigare en hjort med halsband, men efter att man rättat till förväxlingen med Ölands landskapsvapen 1944, övergick Öland till att föra en hjort med halsband och den åländska hjorten blev av med sitt.

Rääf i Finland.

En utter förekommer ofta med en fisk i munnen, för sådant sysslar uttrar med, och en räv är ju känd som en notorisk hönstjuv, så det är inte så sällan som räven avbildas springande iväg med en höna eller gås i munnen. Det är förvisso inte så svårt att hitta vapen där dessa båda gynnare förekommer utan dylika attribut, så helt genomgående är systemet inte. Men då blir det genast svårare att identifiera dem med säkerhet, och det kan hända att man får gå till vapenbeskrivningen för att bli övertygad. För hunden, räven och vargen är alla släkt, och hastigt ritade inte nödvändigtvis alls lätta att skilja från varandra.


Semiotiken ägnar sig åt ett studium som kommer nära det vi avhandlar här. Vi talar om symboler som till exempel det verbala språket, gester, logotyper och grafiska märken. Det logiska sambandet mellan uttryck och innehåll baseras på överenskommelser, konventioner och kulturella vanor. När man lär sig att förknippa visst tecken till ett visst sammanhang eller företeelse, skapas en mening och ett semiotiskt innehåll

Ja, så där som att en nyckel kan betyda aposteln Petrus eller ett hjul Katarina av Alexandria. Båda väl företrädda inom heraldiken.

Och hur ska man känna igen en tjuv inom populärkulturen om han inte har mask och randig tröja,
 ofta också en kofot och en säck stöldgods? Dessa är tjuvens attribut, helt enkelt.

Källor:
Ottfried Neubecker: Heraldik; Källor, Symbolik, Användning, Stockholm 1982

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta

nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013

Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Sven Tito Achen: Heraldikkens femten Glaeder, Köpenhamn 1978

Anders Segersven