Fanorna och det finska frälset på 1500-talet  Del 1

Här ska vi nu studera förekomsten av flaggor i finska frälse- och adelsmäns vapen från 1500-talet. I omkring 20 % av vapnen från den tiden återfinns nämligen flaggor och fanor av olika typer i hjälmprydnaden.

Först ska vi ändå se vad vi vet om fanor och deras bruk under sagda århundrade. Lika mycket material som från senare århundraden har inte bevarats, men ändå något – mer än från medeltiden i alla fall. Att valet fallit på 1500-talet beror, förutom författarens intresse för tidsperioden, på att heraldiken då var handfast och jordnära samt av rätt hög klass.

Fänrik med sina närmaste män, i bakgrunden övervakar hövitsmannen, "capitänen", funktionen. Teckning av Anders Segersven efter förlaga av Göte Göransson i "Gustav Vasa och hans folk".

Panoramat för de finländska förhållandena är fascinerande; hertig Johans hov på Åbo slott, Klubbekriget, ryssebråken vid östgränsen, Kungsvägen och det faktum att denna östra ända av det svenska riket genomlevde en period av relativt stort välstånd och inflytande i rikets affärer som inte skulle återkomma. Om detta vittnar redan de många stenhus som uppfördes på godsen vid denna tid och de ryktbara frälse- och adelsmännens talrika antal. På 1600-talet bands adeln mer till hovet i Stockholm och kom att bosätta sig där och på 1700-talet kom Stora Ofreden efter vilken den östra landsändan aldrig reste sig till samma status som före. Alltför mycket hade förstörts och alltför många hade flytt eller gått under.

Men på 1500-talet, den äldre Vasa-tiden, låg allt detta ännu framför och fanorna flög i vinden. Då var dessa stora, mångfärgade och hopsydda av mindre tygstrimlor i olika randiga och rutiga kompositioner. Storleken torde komma sig av den kraftiga rök som uppstod på slagfälten av det dåtida svartkrutet, för under senare århundraden krympte fanorna till mindre proportioner. Fanbruk var vanligt ända ner till kompaninivå (på 1700-talet 2/bataljon, 1800-talet 1/bataljon och senare till och med endast en per regemente. Bruk av symboler och bilder tycks inte ha förekommit i nämnvärd utsträckning, de blir vanligare först på 1600-talet.



Ätten Tawasts sköldebrev från 1582 på Finlands Riddarhus.

En gemensam nämnare för svenska militärfanor tycks vara det gula korset i flaggan – uppenbarligen anspelande på Sveriges flaggas gula kors. Det gula korset kan alltså betraktas som ett slags nationalsymbol, dess bruk var framträdande under Erik XIV:s och Johan III:s tid men det förekommer redan på 1540-talet. Före Erik XIV var det i vissa fall även vitt. Ett bra exempel på en av den tidens fanor är den i släkten Tawasts hjälmprydnad. 1500-talets fanor hade också den skillnaden från senare tiders att fanstången inte nådde till marken, utan bara till ca. 30 cm under flaggduken och bars alltså helt i handen/händerna. Orsaken därtill är möjligen att man vid denna tid satte stor vikt vid flaggföringen, man svängde och förde fanan i olika koreografiska mönster fram och tillbaka, upp och ner, ofta i takt med musik. Detta utgjorde ett helt eget ceremoniel och en kort stång var säkert lättare att hantera.