Ejbykalken

Ejbykalken i Åbo Domkyrkomuseum. Bildkälla YLE.

Ejbykalken förvaras i Åbo Domkyrkomuseum, men den tillbringade 400 år av sin tid i Ejby kyrka i Danmark. Kalken är medeltida, framställd troligen kring år 1480, men den rövades till Danmark redan år 1509 vid Otto Ruds plundring av Åbo. Från Danmark returnerades den år 1925 till Finland mot en kopia till kyrkan i Ejby. Det har sagts att det eventuellt var kalkens räddning, därmed undgick den Gustav Vasas nedsmältningar och många krig och skövlingar.

Vi känner till händelsen från inledningen av Mika Waltaris roman Mikael Ludenfot, och det är ju på sätt och vis den som sänder ut djäknen från Åbo på äventyr i renässansens Europa:

"En sensommarnatt när jag var sex eller sju år gammal kom jutarnas amiral Otto Ruud roende uppför ån förbi de sovande vaktposterna på Åbo hus och överraskade köpstaden i gryningen. Eftersom den gräsliga plundringen av Åbo ägde rum år 1509 eller fem år före Sankt Hemmings beatifikation torde jag sålunda ha skådat dagens ljus år 1502 eller 1503. /.../ På tredje dagen hade någon av jutarna burit mig hem till henne (fru Pirjo) och betalt tre silverörtugar för att hon skulle bota mig. Han gjorde säkerligen denna barmhärtighetsgärning för att gälda sina synder ty domkyrkans plundring hade givit många jutar grymma samvetskval. Av hennes beskrivning antog jag att det var samme man som hade dräpt min morfar och mormor."

 

Detalj av kalkens fot. Bild Yrjö Kotivuori, Europeana Heraldica.

Kalken är hursomhelst ett av de ryktbaraste silverföremålen från Finlands medeltid, och torde vara skänkt till kyrkan av domprosten Magnus Särkilax på 1470- eller 1480-talet. Kalken är förgylld och har en skål som är förnyad under senare tid, men foten med skaftet är medeltida. Foten i form av ett sexpass är typisk för senmedeltida nattvardskalkar och på varje sektor av sexpasset är fäst en vapensköld med hjälm och hjälmprydnad. Två av vapnen består av monogram, och de är placerade mittemot varandra. Man har utgått ifrån att monogrammen hänvisar till huvuddonatorena och vapenparen kring dem hänsyftar till deras släkt eller föräldrar.

Det första monogramvapnet med en stjärna i hjälmprydnaden kan läsas tämligen tydligt mn och torde hänvisa till Magnus Nicolai, det vill säga Magnus III Stjernkors som var biskop i Åbo 1489 - 1500. En äldre, mindre sannolik, tolkning är nm, vilket kunde betyda ärkediakonen Nicles Mull.

Tre vapen med monogrammet mn har funnits i Virmo kyrka, då Elias Brenner eller medhjälpare
 under andra hälften av 1600-talet gjorde avteckningar av vapen i Finlands kyrkor. Det är inte bekant
 var vapnen suttit, för de finns inte kvar, men sannolikt är att det har varit fråga om donationer
 av Magnus Stiernkors, för han hade egendomar i socknen.

På den heraldiskt högra sidan om Magnus Nicolai återfinner vi en vapensköld med ett mantuanskt kors över en sexuddig stjärna, som hjälmprydnad likaså en stjärna. Det är fråga om Stiernkors-släktens vapen och specifikt tillhörigt Magnus Nicolais far Nils Olofsson Stiernkors. På den heraldiskt vänstra sidan om monogrammet har vi ett vapen med en väpnad arm, hjälmprydnaden är en öppen handflata. Vapnet tillhör släkten Tavast och torde hänsyfta till Magnus Nicolais mor, Elin Nilsdotter Tavast.

Magnus Stiernkors vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.

Det andra monogramvapnet är svårare att placera. Det kunde läsas som sg men det går inte att finna någon särskild person eller släkt att förknippa det med. Det har framkastats att det kunde vara fråga om Sven guldsmed, som var verksam i Åbo 1443 - 1467 och som bevisligen förfärdigat nattvardskärl. Det skulle ändå förutsätta att Ejbykalken är något äldre än vad sammanhanget i övrigt antyder. Sven guldsmed var ofrälse och att han skulle satt sitt monogram i vapensköld tillsammans med de andra högadliga donatorerna är osannolikt, låt vara att han var en förmögen man..

Juhani Rinne har tolkat monogrammet som ch och menar att det syftar på Klaus (Claus) Henrik Bitz (ca. 1458 - 1506) och Jalmari Jaakkola har uttytt det som ivgt och hävdat att det är fråga om Ingeborg Valdemarsdotter Garp för ivg och hennes man Olof Nilsson Tavast för det sista t. Därmed gör det dottern Metta Olofsdotter till donator. Resonemanget är invecklat och det är inte utan att man påminns om heraldikens förtjänster vid igenkänning.

Konrad Bitz vapen som biskop
enligt Markku Koponen.

På den heraldiskt högra sidan av det andra monogrammet återfinner vi ett vapen med en bock i skölden och en fjädervippa som hjälmprydnad. Det skulle kunna vara Konrad Bitz, biskop 1460 -1489, men utan biskopliga attribut är det antagligen inte så. Däremot är Konrads far Henrik Bitz, Erik Bitz (Metta Olofsdotters man) eller Klaus Henriksson Bitz möjliga kandidater.

Heraldiskt vänster om monogramvapnet har vi en sköld med en från vänster framkommande väpnad arm och med en hand som hjälmprydnad. Som vapeninnehavare har föreslagits lagman Sune Sunesson eller Jeppe Pedersson, båda av släkten Ille, och Jeppe var Metta Olofsdotters man i hennes andra äktenskap. Resonemanget är såtillvida besynnerligt, att Illesläktens väpnade arm håller i en lilja och hjälmprydnaden är också en lilja. Junani Rinne å sin sida anser att det är fråga om Lucia Nilsdotter Tavasts vapen.

Magnus II Tavasts vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.

Tolkningarna kring det här andra monogramvapnet sprider sig, lindrigt sagt. Frågan härvid kvarstår, men klart är åtminstone att kalken kan förknippas med Magnus III Stiernkors och hans föräldrar. Kalken måste därmed ha framställts före han blev biskop år 1489. Vi vet att han lät bygga Alhellgonakapellet, det nuvarande högkoret, i domkyrkan. Skriftliga källor vet berätta att valven stod färdiga år 1471 och att år 1480 gjorde Magnus Stiernkors en stor donation till Allhelgonakapellet. Allra senast torde nattvardskärlen ha varit färdiga till det att Magnus lät upprätta högaltaret i Allhelgonakapellet år 1485. Kärlen ja, för Ejbykalken kom med en paten som också är prydd med Stiernkors vapen.

Paten till Ejbykalken med Stiernkors vapen i samma stil. Bild P. O. Welin. 

Det hade inte ens gått trettio år från kalkens färdigställande till den där morgonen i augusti år 1509 då Otto Rud och hans anhang trängde sig in i domkyrkan i jakt efter dyrbarheter och kalken med tillbehör försvann till Danmark för över 400 år. Och inte bara kalken, nästintill allt av värde försvann från kyrkan och säkerligen också månget annat hus i Åbo. Så vitt man vet är kalken och dess paten det enda som återstår av bytet, och de återlämmnades alltså från Danmark år 1925 som en gest till den unga nationen Finland. Trots att den tillbringat den absolut mesta av sin tid i Ejby församling så placerar vapnen på dess fot den stadigt i det finska högfrälset och kretsarna kring biskopsstolen i Åbo.

Och Otto Rud förresten, den som googlar hittar snabbt amiralen och sjöhjälten Otto Rud 1520 - 1565, han som hade sina nappatag med Klas Horns flotta och som sedermera dog i svensk fångenskap. Mindre lätthittad är hans farbror amiralen och kaparen Otto Rud, känd 1482, död 1511. Åtminstone finska wikipedia blandar i skrivande stund glatt samman båda. Otto Rud d.ä. härjade med kung Hans goda minne längs den nyländska kusten åren 1508 och 1509, brände Borgå och ödelade västra Nyland, och i gryningen den 3.8.1509 stod alltså Åbo i tur. Eftervärlden har velat se det som att han fick sådana samvetskval av plundringen av Åbo domkyrka att han begav sig på pilgrimsfärd till det Heliga Landet år 1510 för att sona sina synder. Hursomhelst så dog han under hemfärden i Bayern år 1511.

Litteratur:

Juhani Rinne: Turun tuomiokirkon "Ejbyn kalkki" ja sen henkilöhistoriallinen probleema

Markku Koponen: Heraldica Catholica Fennica, Helsingfors 1984

C. A. Nordman: Finlands medeltida konsthantverk, Helsingfors 1980

Visa Immonen: Henkilövaakunat kulta- ja hopeaesineissä ennen vuotta 1600 / Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011

Kansallisbiografia/Otto Rud

Anders Segersven

Stadsdelsvapen i Helsingfors

Han har slagit till igen. Arttu Rintanen, som vi senast träffade förra sommaren när han komponerat stadsdelsvapen för Tammerfors. Och nu har Helsingfors stått i tur.

Vi läser i Helsingin Sanomat att Rintanen under senaste höst ritat inalles 61 vapen för stadsdelar i Helsingfors. Jobbet tog tre månader i anspråk.

Det finns något färre stadsdelar än 61, men eftersom de officiella stadsdelarna särskilt i förorterna är relativt stora tog Rintanen sig före att dela upp en del av dem i mindre bitar. Sedan fördjupade sig tammerforsbon helt enkelt i stadsdelarnas historia och började skapa. Man kan fråga sig varför någon s.a.s. oombedd ger sig i kast med ett dylikt projekt.

"När jag blivit färdig med hemstadens vapen, var Helsingfors på sätt och vis ett naturligt val. Det är ändå fråga om Finlands huvudstad och jag har förutom Tammerfors också en hel del kontakt till Helsingfors, och något vet jag om stadens historia också."

En sammanställning av vapnen finns bland annat här.

Rintanen började intressera sig för heraldik på allvar för några år sedan då Tammerfors universitet och Tammerfors tekniska universitet gick samman. Han satt då i styrelsen för ämnesföreningen för politisk historia. På ämnesföreningens overaller fanns det gamla universitetets sigill, och dess fackla och lagerblad kunde inte användas längre. Man ville inte använda den nya universitetslogon, den var i mångas ögon allt för modern.

"Då tänkte jag att om jag skulle rita ett vapen själv. Jag satte mig in i vapendesign, ritade ett ämmneföreningsvapen, och det kom sedan upp på ryggsidan av overallerna."

Rintanen har ingen grafisk utbildning. Han är statsvetare och magister inom samhällskunskaper.

"Heraldik är helt enkelt en hobby för mig. Jag har lärt mig att skapa och rita vapen i Adobe Illustrator."

Stadsdelarna Ulrikasborg och Rastböle framlyfta, enligt Anton Eskola problematiska.
 Bildkälla Helsingin Sanomat.

Nu befinner vi oss i ändå i Helsingfors, landets administrativa centrum och hemmaplan även för Heraldiska Sällskapet i Finland. Dags för Sällskapet att ta ställning till förslagen som kommit från utanför de egna leden. Ordförande Anton Eskola intervjuas i Helsingin Sanomat i slutet av januari:

"Sällskapet ställer sig uppmuntrande till att dylikt har blivit gjort och att heraldiken intresserar. En del av de här är heraldiskt sett godtagbara, en del är mindre goda och en del har etiska problem, man kunde tala om rovfiske".

Med rovfiske avser Eskola att vapnet för mycket påminner om ett annat redan i bruk varande vapen.

"Det värsta exemplet är Ulrikasborg (Ullanlinna), där är i blått fält tre kronor under en ginstam. Det är nästintill fråga om Sveriges vapen. Ett vapen får inte vara för likt ett annat och det här har han inte uppmärksammat. Ett annat är Rastböle (Rastila). Där finns det ju av de här kryssen (rasti), men Rastböle på svenska betyder vilo- eller rastplats."

Det svenska Rastböle har förvisso funnits före det finska namnet, men ursprungligen har det varit i formen Rasbölle och Rasbölleby och grundar sig på gårdsnamnet Rasböle. Ett ras var ett sumpigt ställe ursprungligen, förresten.

Okej, det här var inte så lyckat. Vi vet att Drumsöfärjan etsat sig in på näthinnan hos äldre ortsbor,
 men heraldikerns bud nummer 10: en heraldisk figur har inte ett egennamn, det bör vara fråga om en
 allmängiltig representant för vad som avses. Dessutom är det hela aningen för modernt för heraldiken.

Men förutom dessa smärre skönhetsfäckar så konstaterar Eskola att:

"Som personligt beröm kan jag konstatera att tinkturfel inte förekommer. Man ser att Rintanen gjort ett grundligt arbete, särskilt som ingen uttryckligen ens beställt en dylik samling"

Så långt Helsingin Sanomat och Anton Eskola. Personligen måste jag säga att jag är förtjust. Jag håller med om problemet med de tre kronorna i Ulrikasborg, men Rastböles kryss kan jag godta, vad än den gode Anton säger. Vi bör komma ihåg att heraldiken långt arbetar med anspelningar, ordlekar och fonetiska hänvisningar, realismen göre sig icke besvär allt för mycket. Åren i vapengranskningskommittén inom HSiF har gett en viss erfarenhet i hur det kan se ut när någon nyfrälst sätter igång med att skapa heraldik, och vad beträffar Arttu Rintanen, ja här ser man en helt annan nivå, någon som har hittat "glaeden over heraldikkens poesi, dens mystik och dens "ånd", heraldikens inneboende anda, för att tala med gamle gode Sven Tito Achen.

Några personliga favoriter:

Cinque Ports vapen i Ramsgate och stadsdelsvapnet för Fiskehamnen.

Rintanen upptäckte att det på Sörnäset, där nu Fiskehamnen ligger, en gång funnits ett Englandsberget, som fått sitt namn av de brittiska skepp som kom hit för att lasta virke på 1800-talet. Berget sprängdes sedermera när Österleden byggdes, men det gav Rintanen anledning att anspela på brittisk heraldik, och uppenbarligen Cinque Ports. Jag är imponerad.

Gammelstaden (Vanhakaupunki) är den plats där Helsingfors stod tills staden år 1640 flyttades lite längre ut mot havet då Gammelstadsfjärden blivit grund. Laxstjärten är Helsinge sockens gamla sigill, och det har varit förebild även till grannstaden Vandas vapen eftersom den utgör en stor del av den gamla socknen. Designen på Gammelstadens fiskstjärt kunde förstås diskuteras.

Kronohagen är Helsingfors historiska centrum, och här håller statsförvaltninen till. Ett ur böljorna uppstigande
Finlands lejon som likt Hamlet med dödskallen begrundar den administrativa kronan. Fantastiskt! 

Gloet. Ett glo är en avsnörd havsvik som sakta växer igen, och det var fallet med vad som fanns här före bebyggelsen. Nu finns här Helsingfors universitets utrymmen och flere museér, vilket den joniska pelaren behändigt sammanfattar.

Hertonäs vapen baserar sig på geografin av ett näs, och på vapenbilden för släkten Jägerhorn, som ägt marken där Hertonäs gård uppstod.

En stadsdel har förstås ingen egen administration, så det är oklart vem som till exempel kunde ansöka om registrering av ett stadsdelsvapen. En möjlighet är att en stadsdelsförening kunde ta sig an vapnet, och efter eget övervägande nyttja det. Rintanen har konstaterat att han naturligtvis gärna ser vapnen i bruk, och en stadsdelsförening kunde använda sig av vapnet på sina webbsidor och låta göra souvenirer med det.

Hufvudstadsbladet HBL skriver 11 januari att:

"I fredags tog Matias Pajula (Saml), ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige, ställning för sköldemärkena. "Sköldemärkena grundar sig på varje stadsdels historia och visar på ett ypperligt sätt hur mångsidigt Helsingfors är", skrev han på Facebook. I samma veva uppgav Pajula att han kommer att göra en motion om att staden borde planera sköldar för varje stadsdel och eventuellt utgå från Rintanens skapelser."

Vi får se hur det går. Under tiden kommer Rintanen knappast att vila på lagrarna. Blicken är eventuellt riktad mot stadsdelarna i Åbo.

"Projektet existerar enbart i tankarna ännu. Jag har funderat på hur åboborna skulle förhålla sig till att en tammerforsare kommer och börjar rita vapen åt dem. Skulle emottagandet månntro vara så varmt som annorstädes."

Nu väntar vi verkligen med spänning på nästa del i följetongen.

Arttu Rintanen. Bildkälla Helsingin Sanomat/Eveliina Kuusisto.

Anders Segersven

 Esbo 50 år som stad

Esbo fyller 50 år som stad, och händelsen till ära har man kommit ut med en ny logotype för evenemanget. Då stadens vapen fått en framträdande plats är det sannerligen värt ett inlägg.

Esbo må vara en ung stad, trots att man i metropolisk sammanvävnad med Helsingfors och Vanda, konurbation kallas det visst, faktiskt i all stillhet vuxit till Finlands näst största stad. Den gamla Kungsvägen från Åbo till Viborg har gått genom bygden sedan 1200-talet och Esbo som församling särskildes från Kyrkslätts kapell år 1458 vilket man räknar som ett slags begynnelse. Den tidigare landskommunen blev köping år 1963 och stad 1972. Samtidigt kan man konstatera att från 9000 invånare 1920 hade man 22 000 invånare år 1950, 100 000 år 1970 och år 2022 närmar man sig stadigt 300 000 invånare.

Namnet Esbo betyder för övrigt "asp-å", ursprungligen "Espa" som är känt från 1421. Den finska formen Espoo är alltså egentligen närmare det ursprungliga uttalet av namnet.

Esbovapnet är designat av heraldiker Kaj Kajander och stadfästes 1955.
 Originalteckningen i Europeana Heraldica.

Kronan i Esbo stads vapen hänsyftar till Esbogårds kungsgård, som bildades genom påbud av kung Gustav Vasa år 1556.  Gården omfattade på sin tid över hälften av dåvarande Esbo socken. Hästskon hänvisar för sin del till den medeltida strandvägen mellan Åbo och Viborg, som gick genom socknen och torde vara mer känd som Kungsvägen. De bybor som bodde längs vägen var belastade med skjutsningsplikt.

Bildkälla YLE.

Och vad kan man då, heraldiskt sett, finna i Esbo? Både det ena och det andra, och om man är en riktigt inbiten esboheraldiker, sådär som framlidne kollegan Jukka Suvisaari, så kan man skriva en hel bok om heraldik i Esbo. Vi ger ordet åt Jukka Suvisaari:

"Först tar jag upp Esbo stads vapen som är ståtligt och som lätt fastnar i minnet, en utomordentlig symbol för vår stad. Sköldens blåa färg är densamma i många nyländska vapen. Bl.a. Helsingfors, Vanda och Kyrkslätt samt landskapet Nyland använder denna blåa sköldfärg och i bilden finns antingen guld eller silver, eller båda metallerna. Enligt gammal heraldisk tradition är ett tvåfärgat vapen idealet. Esbos vapen är ett sådant.

Hästsko med krona syftar på Kungsgården, d.v.s. Esbo gård och på ortens gamla historia då bönderna hade skjutsplikt på Kungsvägen. Bilden passar även bra för nutidsmänniskan. En hästsko anses föra lycka med sig och krönt bör den vara i Esbo. Så här tycker vi naturligtvis idag men jag vill påminna om att sköldbilden alltid bara är en abstrakt symbol. Vi esbobor är inte desto kungligare även om vi har en krona i vapnet"

Något mer pragmatiskt förhöll sig den grafiske humoristen Kasper Strömman till Esbo vapen och logolype i en artikel på YLE år 2015:

"Ett tredje vapen som Strömman vill rätta till är Esbo stads. I den finns en hästsko med en krona ovanför. Strömman har inte sett till några hästar på sistone i staden och vill lyfta fram det absolut vanligaste färdmedlet i dagens Esbo, nämligen bilen. Strömman bytte således ut hästskon mot en lättmetallfälg. För att inte verka som en helt rutten människa bevarade han kronan ur det gamla vapnet.

Förutom vapen använder sig kommuner också av slogans och logotyper för att marknadsföra sig. Så också i Esbo. Precis som kommunvapnen tycker Strömman att stadens logotyp också är en lögn. Den har ett spiralformat "e" med texterna "Espoo, Esbo". Strömman bevarade formen, men bytte ut linjen i e-t med avgas från en bil som gasar mot "Espoo" bokstäverna som måste vika undan."

Vapnet ersattes i mycket av Esbo stads kommunikation av en logotype på 1990-talet, och trots tidvisa protester så tycks den tämligen obegripliga härveln leva kvar rätt så ostörd. Enligt staden kommunicerar den att Esbo är en innovativ stad där det är gott att leva och företaga. Jag har ett minne av, men jag hittar ingen källa nu, att logotypen i tiden lanserades med namnet "kunskapens ägg".

Heraldiker Segersven har en speciell relation till Esbo, det är nämligen det enda stället i världen där en gata uppkallats efter släkten Segersven. För se, Segersven har en lång historia i Esbo, även om den avbröts i och med urbaniseringen. Farfar Karl Erik Segersven sålde släktgården Kirsti till staden på 1960-talet och pensionerade sig. Avkomlingarna drog till andra trakter där det ännu fanns öppna landskap kvar att bruka, så att säga. Och Kirsti ja, det är en stadsdel i närheten av Esbo centrum idag, där höghusen står tätt.

Farfar Segersven sladdar esbojorden någon gång på 1930-talet

Också det var en del av historien om hur det ursprungligen så lantliga Esbo under loppet av några få decennier förvandlades till en storstad där betongen svävar högt över marken, och farfar var ingalunda ensam om att få se fädrens jord snabbt upptas av höghusen.

Segersvensgatan, tidigare Segersvens parkstig, leder från Esbo centrum upp mot höjden där
 gården Kirsti en gång fanns. Längs den korta gatustumpen finns mest impediment, vad man nu
 ska tycka om det, men nätet utlovar lyxiga bostäder att byggas någon gång i framtiden.

Anders Segersven

 Antonius Timmerman

Antonius Timmermans vapen; två korslagda yxor eller bilor, tinkturer okända. Vapnet är känt endast
 i ett sigillavtryck från år 1572. Det är intressant med en stenhuggare vid namn Timmerman,
 men man får anta att namnet och kanske också vapnet gått i släkten sedan tidigare.

Vi har tidigare konstaterat att vapen förde även andra än de som tillhörde adeln eller frälset. Antonius Timmerman var en nederländsk stenhuggare som kom att grunda det för sin tid främsta stenhuggeriet i det svenska riket, och det på Näse gård i Bjärnå. Kalkstenen som användes bröts i Västlax i Kimito.

Antonius Timmerman hade rekryterats tillsammans med elva andra hantverkare av Gustav Vasas utsände Arnoldus Rosenberger år 1556 då man sökte kunnigt folk att jobba på de kungliga slotten i Sverige. Snart nog hade Timmerman blivit ledande stenhuggare på Åbo slott, och år 1558 grundade han stenhuggeriet på Näse kungsgård. Därifrån fraktades sedan det bearbetade stenmaterialet vidare till Åbo, där en del användes i byggnationer på slottet, men betydande mängder skeppades vidare till Stockholm och Uppsala. Som mest arbetade 30 man på stenhuggeriet.

Antonius Timmermans sigill 1572.

Sina främsta arbeten utförde Antonius Timmerman för hertig Johan på Åbo slott, vid de omfattande byggnadsarbeten som ufördes där under andra hälften av 1550-talet. Det hela skulle slutföras med en ståtlig kalkstensportal, och Timmerman och hans män arbetade på den då Erik XIV:s trupper erövrade Åbo slott år 1563. Erik XIV beordrade att portalen skulle sändas till Stockholm och att Timmerman skulle förflytta sig till Uppsala för att fortsätta verksamheten där. Att Timmerman inte lydde och stannade i Finland vet vi, men portalen försvann i okända öden. Hertig Johans vapen hugget i sten hade man ändå hunnit sätta upp över porten till förborgen redan år 1562, och den vapenstenen är det främsta av hans verk som bevarats.

Här fattas någonting. Ja, allldeles, här skulle finnas en portal tillverkad av Antonius Timmermans
 stenhuggeri, men den kom aldrig på plats. Hertig Johans vapen över ingången blev ändå uppsatt.

Nå, duktiga hantverkare behövs alltid, och Antonius Timmerman kunde fortsätta med sin verksamhet men nu skeppades materialet huvudsakligen till Sverige och Stockholms slott. Han samarbetade med chefsplaneraren Willem Boy, och delar av bl.a. Katarina Jagellonicas gravmonument i Uppsala domkyrka har också tillskrivits honom.

I Finland har det bevarats några smärre verk av hans hand, ett solur i Kimito kyrka, vapenhällar i Halikko kyrka och på Karuna gård samt en vapensten i Åbo museicentral som funnits på Mälkilä gård. Det spekuleras ibland i om portalen på Sjundby gård i Sjundeå skulle vara tillverkad av Timmerman, men några direkta bevis för att så skulle vara fallet föreligger inte. Sant är att Antonius Timmerman befann sig på Sjundby år 1568, och byggherren Jakob Henriksson tillhörde hans bekantskapskrets, men det är också allt. Portalen är hursomhelst kraftigt omarbetad under senare århundraden.

Titelbladet för Egentliga Finland i verket Suecia antiqua et hodierna återger bland annat en stenhuggare
 i arbete, och det får väl anses som ytterst sannolikt att det är Antonius Timmerman som avses.

Antonius Timmerman pensionerade sig år 1588, då han överlät sitt företag till stenhuggaren Hans von Mölnhusen och drog sig tillbaka till sina gods på Kimitoön, där han avled 1592. Enligt uppgift hade han erhållit frälsegodsen i gåva, så trots att han var hantverkare kunde man alltså också se honom som frälseman. Hans namn återfinns ändå inte i längderna över frälset i Finland.

Alliansvapnet tillhör Erik Bertilsson (Slang) till Mälkilä i Bjärnå och hans hustru Karin Eriksdotter
 och stenen har enligt uppgift ursprungligen prytt en portal på Mälkilä gård. Stenen torde härstamma från 1580,
 enligt märkningen ANO MDLXXX. Så vitt jag kan förstå är detta den vapensten från Mälkilä
 som uppges vara av Antonius Timmerman.

Källor:

C.J. Gardberg: Kivestä ja puusta, Suomen linnoja, kartanoita ja kirkkoja, Keuruu 2002

Antonius Timmerman i Kansallisbiografia

Alf Brenner: Sjundby gård, särtryck ur Sundeå sockens historia del II, Hangö 1955

Museibloggen Kaponieeri

Anders Segersven

En Wimsey i Hangö

På sommaren läser man deckare, sägs det. Och varför inte. För här ska vi beskåda en riktig rötmånadshistoria som har både med deckare och heraldik att göra. För att inte tala om Finland.

I nummer 37 av tidskriften The Coat of Arms år 1959 publicerade nämligen C. W. Scott-Giles Fitzalan Pursuivant Extraordinary en lärd artikel benämnd "Wimsey Heraldry" om släkten Wimseys vapen:

"Those who have followed the career of Lord Peter Wimsey, in the detective stories by the late Miss Dorothy Sayers, may be struck by the curious aptness of the crest and arms to his activities in keeping a cat-like watch at the mouseholes of the criminal world. They may even think that the bearings are not ancestral, but are a mere heraldic conceit devised by Lord Peter or his chronicler."

I artikeln konstaterar Scott-Giles sedan att Wimseyvapnet minsann har långa traditioner, ända sedan korstågens dagar:

"The original arms of Wimsey are held to have been Sable, three plates. Tradition asserts that the Baron Fulk de Wimsey (or Guimsey) encouraged King Richard I to persevere in the siege of Acre, quoting to him the analogy of the patience of a cat at a mousehole; and that, after the fall of the city, the plates were changed into silver mice in recognition of the Baron´s good advice, the crest being assumed at the same time."

 Artikeln fick heraldikern Bo Tennberg i Vasa att fatta pennan och i nästa nummer av The Coat of Arms kunde man läsa ett inlägg där han redogör för en vapenristning upptäckt under kriget 1941 i trakten av Hangö Tulludden. Tennbergs bror hade deltagit i striderna, upptäckt ristningen som något skadats av en granatexplosion, samt tipsat brodern som gjort en avgnuggning av ristningen.

Bo Tennberg spekulerar vidare i att en medlem av familjen Wimsey eventuellt tjänstgjort i ryska flottan under den tid den opererade i Hangövattnen år 1714 och att denne utfört ristningen vid någon längre tids strandhugg. Förleden "de" antar han lagts till för att betona att det varit fråga om en adelsman.

Scott-Giles var inte sen att reagera, i samma nummer av The Coat of Arms tackar han Tennberg för brevet samt bifogar en teckning av ristningen enär avrubbningen inte gjorde sig i tryck.

Lord Peter Wimsey är en litterär skapelse av tidigare nämnda Dorothy L. Sayers, och han är naturligtvis en fullständigt fiktiv person. Det som herrarna Scott-Giles och Tennberg här roat sig med är något liknande som vad de så kallade sherlockianerna sysslar med i något större skala; de behandlar litterära personer som de varit levande och forskar glatt kring deras liv och leverne.

Någon ristning med ett Wimseyvapen finns naturligtvis inte, men faktum är att den här gamla historien dykt upp bland annat då man på Riksarkivet sökt efter hänvisningar till gamla vapenförekomster i Finland. Om inte annat, så bra grävt. Och det hade kanske inte Bo Tennberg i tiden väntat sig, då han år 1959 satte sig ner för att skriva till The Coat of Arms.

Dorothy Sayers blev som deckarförfattarinna något i skuggan av den samtida Agatha Christie, och förvisso var hon inte på långt när så produktiv som denna. Men där man knappast läser Agatha Christie för de litterära kvaliteternas skull, så kan man läsa Sayers också som god skönlitteratur. Och i Lord Peter Wimsey skapade hon den excentiske gentlemannadetektiven i sin fulländning, en figur som i likhet med Conan Doyles Sherlock Holmes och Agatha Christies Hercule Poirot lämnat bestående avtryck i populärkulturen.

Anders Segersven

 

Nya stadsdelsvapen i Tammerfors och Joensuu

Flaggning med Tammerfors stads flagga vid stadens rådhus. Bildkälla YLE.

Stadsdelsvapen är en stigande trend inom kommunalheraldiken, det har jag fått konstatera redan tidigare. Livet är lokalt sägs det, och lokalare tycks det bara bli. Dessutom så skapas det inte nya kommuner längre, på sin höjd slås gamla ihop, och den heraldiska lösningen tycks för det mesta vara att ta något av de existerande vapnen för sammanslagningen. Så hur ska då kommunalheraldisk kreativitet få utlopp? Det något otippade, eller vad vet jag, alternativet blir då alltså stadsdelsvapen. Den här gången är det fråga om Tammerfors.

Exemplet visar stadsdelsvapen för "gamla Tammerfors" med tinkturerna rött och guld
 från stadens vapen. Till Tammerfors anslutna områden har andra huvudtinkturer.

Bakom Tammerforsvapnen står 25-årige Arttu Rintanen från Tammerfors, ung lokalpolitiker, magister i samhällskunskaper och med en bakgrund bl.a inom grafisk design. Han berättar i Aamulehti att han en dag på Twitter upptäckte att någon skapat stadsdelsvapen för Joensuu, och att det fungerade som en utmaning. Tammerfors behöver också stadsdelsvapen!

Rintanen gav sig i kast med stadsdelarnas historia och filade på vapenidéer. Det slutliga skapandet på dator gick snabbt säger han. 

- Det skulle vara fantastiskt om befolkningen och stadsdelarnas föreningar skulle ta dem till sig och använda dem!

 

Några av stadsdelsvapnen i Joensuu. Notera de savolaxisk-karelska färgerna
 svart och rött kombinerat med vitt/silver för tinkturregelns skull.

Och denne någon på Twitter, det var 28-årige historiestuderanden Tuomas Poutiainen från Joensuu. Han inspirerades av kommunalvapnen i Norra Karelen och skapade stadsdelsvapnen för Joensuu, där han studerar vid Östra Finlands universitet.

Tuomas Poutiainen med stadsdelsvapnen i Joensuu. Bildkälla: Karjalainen.

Båda är unga och ivriga, och har skapat heraldik som inte skäms för sig och som respekterar den gamla goda finska kommunalheraldiken, den som skapades av de gamla mästarna under den finska heraldikens guldålder. Det bådar gott för finsk heraldik.

Anders Segersven

Bokstäver och bomärken i finsk heraldik

Ylöjärvi kommuns vapen, komponerat av Gustaf von Numers 1954. Att här hänsyftas till
bokstaven Y är uppenbart, men också till en vägkorsning invid sockenkyrkan. Bildkälla YLE.

Bud nummer fyra i "Heraldikerns tio budord", de som uppgjordes av Jukka Suvisaari och en arbetgrupp tillsatt av Heraldiska Sällskapet i Finland alldeles i slutet av 1980-talet säger uttryckligen: 

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

Men detta till trots så har dessa förekommit på vapen genom tiderna, för att inte tala om bomärken som förvisso kan sägas stå bokstäver nära. Vad ska man tro?

Det finns nämligen bland en del vapenantagare en strävan att använda sig av initialbokstäver och motsvarande, förståeligt med tanke på hur text och alfabet genomsyrar tillvaron, men detta är ändå i grunden någonting som heraldiken inte befattar sig med. Som vanligt är det inte alls svårt att hitta vedertagna vapen där bokstäver eller siffror ingår, men trots detta så är det en grundläggande uppgift för varje seriös heraldiker att undvika och bekämpa dylikt.

Heraldikens häroldsbilder ger trots allt en viss möjlighet att så att säga smyga in bokstäver i vapenkompositionen. Ett andreaskors ser ut som ett X, ett gaffelkors som ett Y och en störtad sparre blir ett V, bara för att nämna några möjligheter.

Heraldiken opererar ändå mestadels med symboler, allegorier och sinnebilder ("ankaret är sinnebild för hoppet"), men även detta är något av överkurs om man hårddrar det hela; ett vapen behöver alls inte symbolisera någonting; "vapnet är för ögat vad namnet är för örat". Inte heller ett namn behöver betyda någonting och ändå fungera i sitt syfte att identifiera en person. Men mänskligt är att lägga in djupare betydelser i de flesta sammanhang, och även om det inte ursprungligen fanns någon djupare symbolik i ett vapen så brukar tiden och traditionen nog så småningom förse den med en. Ja, de bästa historierna brukar vara de som är fullständigt påhittade.

En alldeles fantastisk familjelegend om hur dansk-svenska släkten Trolle fått
 sitt trollvapen, då stamfadern på vägen till julkyrkan mötte ett troll och dräpte
 detta. I verkligheten vet man inte varifrån trollet i vapenbilden kommer,
 möjligen från Trolleklippan där de bott. Detalj av målning i Voxtorp kyrka, Danmark.

Heraldiska Sällskapet i Finland har valt som sin linje att inte godkänna vapen där man exempelvis genom en häroldsbild strävar till att hänsyfta på initialbokstav eller dylikt. Men vapen med motsvarande häroldsbilder där sådan symbolik, så vitt man kan utforska, inte föreligger, kan godkännas. Det är måhända förståeligt men kan kännas godtyckligt.

Bokstav och ändå inte. Två sammankopplade sparrar kan ses som
 någonting som liknar bokstaven M. HSiF:s vapenregister nr. 660.

Bomärken däremot är inte bokstäver, de är rättsliga symboler eller tecken som använts för att uttrycka ägande, andel eller identifikation. Analfabetism har inte nödvändigtvis med saken att göra, men i mycket motsvarade de inom andra stånd adelns vapensköldar. Även här fungerar uttrycket att de är för ögat vad namnet är för örat. Ursprunget är inom den germanska rätten och bomärken har bevisligen använts redan omkring år 500 e.Kr. Bomärket kunde vara personligt, men inom den germanska traditionen var det först och främst släktens märke, det nedärvdes från far till son. I Norden kunde man ibland anse att det följde med gården eller ämbetet.

Bomärken sammanställda av Paavo O. Ekko.

Inom heraldiken har man ställt sig något mer förstående till bomärken än till bokstäver, men förutsättningen har varit att de ska kunna beskrivas i heraldiska termer. I många fall är det möjligt att beskriva dem som häroldsbilder, men man bör undvika alltför komplicerade konstruktioner. Det finns förvisso exempel på att bomärken kan övergå till att bli heraldiska tecken, Sankthanskorset är ett.

Bomärkesvapen i HSiF:s vapenregister. Kairinen beskrevs i den ursprungliga
 vapenbeskrivningen som "ett bomärke bildat av två P:n ställda i andreaskors",
 vilket är en prestation i sig.

Eftersom vapensköld ingalunda varit ett adelns privilegium, har det sedan medeltiden förekommit att präster, köpmän, hantverksmästare och fria bönder också använt sig av vapen. Ofta har det gått till så att sigillet omvandlats till vapen, och i den vevan har det mer än en gång gått till så att bomärken kommit att placeras på en sköld.

Kalkmålning av Sankta Katarina av Alexandria i Kalands kyrka.
 Vid hennes fötter knäböjer donatorn, en dam med ett bomärke i sin sköld.

Finlands sex medeltida städer, Åbo, Ulfsby, Borgå, Viborg, Raumo och Nådendal har det gemensamt att alla deras vapen innehåller bokstäver in någon form, vilket jag skrivit om tidigare här. De har ursprungligen kommit till som sigill, och inte som vapen. Även tinkturerna har kommit med i ett senare skede, då sigillbilderna placerats på sköld och de så småningom omvandlats till stadsvapen.

Viborgs vapen i olika utföranden och versioner från olika tider.
 Den gemensamma nämnaren är bokstaven W.

Anders Segersven

Litteratur:

Suomalaisia vaakunoita, HSiF publikationsserie nr. 25, Tavastehus 2006

Heraldiikan opas, HSiF publikationsserie nr. 25, Borgå 1998

Olof Eriksson: Heraldiikka ja symbolit, HSiF, Helsingfors 1982

Paavo O. Ekko: Puumerkit ja riimut menneisyyden avaimina, Helsingfors 1984