Kommunvapnen som bildade Raseborg

I begynnelsen var de åtta. Karis köping, Karis landskommun, Ekenäs stad,

 Ekenäs landskommun, Tenala, Bromarv, Snappertuna och Pojo.

Det här ska handla om västnyländska kommuner och deras vapen, de som har bildat det som idag är staden Raseborg. Det är en historia om kommunsammanslagningar, inte en utan flere, och under åtskilliga årtionden.

Västra Nylands kommuner år 1969. Källa KSF Media.

Före år 1949 var det bara städer och en del köpingar som hade vapen. Men under åren efter andra världskriget vaknade tanken på att även kommuner kunde vara vapenförande, främst inom hembygdskretsar och så småningom också inom det kommunala. Det tillsattes en kommitté och efter betänkande stiftades så lagen om kommunvapen år 1949. Lagen med kompletterande förordning konstaterade att kommunfullmäktige kunde välja ett vapen för kommunen, som sedan stadfästes av inrikesministeriet efter att ha inhämtat ett utlåtande om den heraldiska riktigheten från Riksarkivet.

Fram till år 1969 hade samtliga städer, köpingar och kommuner i Finland fått egna vapen, allt som allt 550 stycken. Ironiskt nog var det också samma år som kommunsammanslagningarna började ta fart, i västra Nyland förenades Karis köping och Karis landskommun detta år; de hade visserligen gått skilda vägar så sent som 1930.

1969: Karis köping och Karis landskommun återförenas efter att ha varit åtskilda sedan 1930

1977: Ekenäs stad, Ekenäs landskommun och största delen av Snappertuna fusioneras. Mindre delar av 

Snappertuna tillfaller Karis och delar av Ekenäs lk tillfaller Hangö. Tenala och Bromarv slås ihop.

1993: Tenala och Ekenäs går samman.

Motivvalen i dessa västnyländska kommunvapen kretsar långt kring de gamla borgarna i regionen, Svartån som flyter genom Svartå, Karis och ut i Pojoviken, bruken och industrin. Karis köping och Karis landskommun hade mycket snarlik symbolik i sina vapen; tre borgtorn respektive murar som representerade de tre gamla borgarna i trakten, Junkarsborg, Grabbacka och Raseborg. En ström hänvisade till Svartån och ett järntecken respektive ett hjul stod för industri och järnväg.

Sigill för Raseborgs grevskap 1569-1680.

Ekenäs stads vapen har i alla tider varit en ek i någon form, ända sedan det första kända sigillet år 1594, även om det tidvis också förekommit hänvisningar till fiske och sjöfart. Ekenäs landskommun har i sitt vapen (1953) haft en fisk just för fiskets skull och i övrigt har ekkvisten hänvisat till namnet, naturen och moderstaden.

Raseborgs härads sigill 1614.

Pojo kommuns vapen har sin spets som hänsyftning till Pojoviken som just likt en spets tränger långt in i det västnyländska hjärtlandet. Järntecknen hänsyftar här också till industrin och de gamla järnbruken Antskog, Billnäs och Fiskars. Liljan är jungfru Marias attribut och hon är Pojo kyrkas skyddshelgon. Snappertunas gamla vapen hänvisade direkt till Raseborgs slott och det gamla sigillet för Raseborgs grevskap. Eklöven här kanske inte så mycket hade med Ekenäs att göra som med naturen och ekskogarna.

Adliga ätten Aminoff.

Något sticker Bromarv och Tenala ut i detta sammanhang, hjorten i Bromarvs vapen är tagen från vapnet för släkten Aminoff som sedan länge verkat på godset Rilax, båtshakarna står för sjöfarten och bomben för krigets härjningar. Tenalavapnets ängel härstammar ur en fana för uppbådsmanskapet i västra Nyland från Stora ofredens dagar, och en knäböjande ängel har det också funnits i det gamla Raseborgs härads sigill. Yxan är Sankt Olofs och han är Tenalas medeltida skyddshelgon.

Raseborgs stads vapen.

År 2009 går så Karis, Ekenäs och Pojo samman och bildar Raseborgs stad. Grafiker Henrik Strömberg designar det nya stadsvapnet; "i grönt fält åtta vitsippsblommor, ställda i en ring, med kronbladen i silver och gyllene pistiller". Raseborgsvapnet ärver också murkronan av Ekenäs stad, men murkrona är ett tillägg till ett vapen, ett slags rangtecken, så vapnet kan lika väl framställas också utan murkrona.

Raseborg den 1.1.2009. Rakt under det nya stadsvapnet kan vi skymta dåvarande stadsdirektören Mårten Johansson, som denna dag övergick från att vara Ekenäs stadsdirektör till att vara Raseborgs stadsdirektör. Bildkälla: Västra Nyland.

Västra Nyland i dag.

Källor:
Kommunvapen i Nyland, Nylands Svenska Landskapsförbund, Borgå 1969
Västra Nyland: När västra Nyland ritades om

Inlägget baserar sig på ett föredrag hållet hos Ekenäs museivänner i Ekenäs 28.11.2019

Anders Segersven

Boris von Köhne och de finska stadsvapnen

Bernhard "Boris" von Köhne (1817 - 1886) var en rysk numismatiker och heraldiker av urprungligen tysk börd. Han hade studerat vid universiteten i Berlin och Leipzig, tagit doktorsgraden och var verksam i Berlin då han år 1845 kallades till en tjänst i myntkabinettet på Eremitaget i Sankt Petersburg. År 1850 blev han direktör för vapenkommittén i det heraldiska departementet under den Regerande senaten.

Här vidtog det arbete som han utan tvivel är mest känd för; förnyandet av den ryska officiella heraldiken. Han lade upp ett enhetligt regelverk för de ryska städernas och provinsernas vapen, vilket kejsar Alexander II stadfäste år 1857.

Meningen var att man genast skulle se hurudan en stad det var fråga om. I varje vapen skulle det i en kanton placeras det guvernementsvapen (i Finland länsvapnet) där staden ifråga låg. Ovanpå vapnet placerades en murkrona med tre tinnar, som var antingen av guld eller silver. De minsta städerna använde murkrona av silver, och om staden hade mer än 50000 invånare användes en femtinnig murkrona av guld. Undantagen utgjordes av befästa städer och huvudstäder, de hade en egen krona. Befästa städer hade en örn på kronan och huvudstäder en kejserlig krona. Historiska städer utmärktes av en tsarmössa.

Bandet omkring skölden var antingen det röda bandet för Sankt Alexander Nevskij-orden eller det blå bandet för Sankt Andreas orden, också detta i enlighet med stadens status. Timbreringen bakom skölden utvisade stadens huvudsakliga näring, kuststäder hade korslagda ankaren, industristäder korslagda hammare och landsortsstäder sädesax.

Det fanns ett motstånd mot förnyelsen bland de ryska städerna, men åtminstone Sankt Petersburg och Moskva antog nya vapen i enlighet med von Köhnes riktlinjer. Eftersom Storfurstendömet Finland också hörde till det ryska riket, så skulle de här förnyelserna naturligtvis införas även här. Under senatens session 14.1.1861 skulle påbudet från statssekreteraren om att korrigera både adelns och städernas vapenföring behandlas, men motståndet var tämligen kompakt även i Finland så sist och slutligen genomfördes inga förändringar.

Och kanske lika så väl så, för visst är det fråga om byråkratiska blomster ur kansliheraldikens trädgård. Men det kan inte förnekas att det artistiska utförandet är habilt och snyggt, och eftersom förslagen bevarats på finska Riksarkivet, så följer här ett urval förslag för finska städer åtföljt av en mer sentida version av vapnet.

Helsingfors.

Tammerfors.

Vasa, som under åren 1855 - 1917 hette Nikolaistad. Von Köhnes

 förslag refererar till Romanov-ättens vapen med en grip.

Åbo.

Nyslott.

Mariehamn. Von Köhnes förslag refererar både till den ryska dubbelörnen som till huset

 Hessen, i åminnelse av kejsarinnan Maria, som staden är uppkallad efter.

Ekenäs.

Jyväskylä.

Fredrikshamn.

Von Köhne själv, han gjorde en exemplarisk karriär som tjänsteman i det kejserliga Ryssland; var med och grundade det ryska arkeologisk-numismatiska sällskapet, barons värdighet år 1862, geheimeråd 1876, men på äldre dagar blev han åsidosatt år 1883 och reste två år senare till Bayern i Tyskland där han avled kort därefter.

Källor:
Reino Antero Söder: Suomen ennen itsenäistymistä perustettujen kaupunkien vaakunoiden kehitys ja aatesisältö, laudatur-tutkielma 1973
A.W. Rancken & Kauko Pirinen: Suomen vaakunat ja kaupunginsinetit, Helsingors 1949
Förslagen av von Köhne finns i Riksarkivets digitalarkiv
Finska wikipedia om Bernhard von Köhne

Anders Segersven

Vapenlikhetsfällan

Vapenlikhetsfällan är en skrift som redan har några år på nacken (utgiven 2015), men i mitt tycke har den kanske inte rönt så mycket uppmärksamhet som den skulle vara värd. Den tar nämligen upp nya ståndpunkter speciellt för de som strävar till att forska kring medeltida sigill och personers vapenföring under den här tiden.

Janzons tes är nämligen:

Det fanns inga ättevapen

Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är "ättevapnet", alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ ("jag") vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.

Det här är helt i linje med vad jag själv tycker mig ha kommit fram till när jag studerat vapenföringen under medeltiden och 1500-talet, men visst känns det som en pusselbit skulle falla på plats när man ser de här tankegångarna bekräftade i skrift också av någon annan. Lite som att läsa sina egna tankar, faktiskt.

Nämligen, om man börjar försöka identifiera vapen från den här tiden, blir det relativt snabbt klart för en att vapenbruket var synnerligen pragmatiskt; man använde ett personligt vapen som bäst lämpade sig för de egna ändamålen. Det kunde vara en modifierad version av det egna "släktvapnet" men det kunde lika gärna vara vapnet från mödernesidan, ett vapen förknippat med sätesgården eller rentav någonting helt annat. Det att två personer för ett likadant eller snarlikt vapen behöver inte betyda att de är släkt eller hör till samma föregivna släkt eller ätt. Att tro det, det är att hamna i vapenlikhetsfällan.

Lejon av Lepas-vapen avtecknade i finska kyrkor av Elias Brenner

 eller medhjälpare under andra halvan av 1600-talet.

Ett utmärkt exempel från Finland utgörs av Lepasätten eller Lejon av Lepas, en tavastländsk frälsesläkt med säte på Lepas i Hattula socken. Lepasättens vapen framställs med smärre variationer som ett uppstigande lejon antingen i en delad sköld eller en av vågskura bildad stam eller alternativt som framkroppen av ett lejon.

Hans Pedersson av Lepas sigill av 1466 i Finlands medeltidssigill.

 "I lutande sköld ett par fågelfötter; på hjälmen två buffelhorn"

En av första kända medlemmarna av Lepasätten var Hans Pedersson, häradshövding i Hattula. Men hans sigill, känt från år 1466, visar två fågelfötter. Sonsonen Björn Olausson är den som tydligen börjat föra vapnet med lejonet, men det är inte otänkbart att han tagit lejonmotivet från svärfaderns mödernesläkt Slaweka.

Slaweka-vapnet. Ätten var rügisk och inkom till Sverige på 1300-talet

En riktigt stilig version av Lepas-vapnet återfinns i ryttmästare Jesper Mattson Kruus sigill av 1601. Det är bara det att Jesper Mattson Kruus inte tillhörde Lepasätten, han var en Cruus, som förde ett helt annat vapen. Men han hade ärvt godset Harviala efter sin morfar, riksrådet Björn Klasson till Lepas och tycks ha ansett att vapnet var bundet vid godset.

Ryttmästare Jesper Mattson Kruus år 1601.

Janzon menar också att Jan Raneke gått i vapenlikhetsfällan och att det lett till att det i hans Svenska medeltidsvapen förekommer både personer redovisade under någon ätt som inte är släkt alls, samt föregivna släkter som i egentlig mening inte existerat. Det är betydelsefullt, för Raneke och hans verk anses som en tungt vägande auktoritet på området.

Och visst, även Raneke har suttit fast i föreställningen om specifika ättevapen; i vapenlikhetsfällan. Det står klart senast när man sett de talrika rättelser som Janzon ägnar den senare delen av boken åt. Raneke har använt sig av andrahandskällor i rikligt mått, och antingen av slarv eller bristande källhantering har det registrerats personer under ätter de inte tillhört eller tillskrivits vapen de inte fört. Raneke har dessutom skapat ätter kring vapenföring som egentligen bara utgort en person och dennes vapen, ett exempel är ätten Öra.

I likhet med många andra rikssvenska verk av den här typen, så stannar Raneke inom det nuvarande Sveriges gränser och går inte in på finländska förhållanden. En ordentlig nutida utredning kring den finska medeltidsadeln och dess vapenföring väntar fortfarande på att bli utförd.

Anders Segersven

Grankvisten som motiv i finsk heraldik

Märke för Turun pataljoona (Åbo bataljon), som kämpade i Satakundagruppen år 1918. 

Bildkälla Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, merkit ja tunnukset.

Grankvisten berördes i det föregående inlägget om heraldikens femton glädjeämnen, men ämnet är väl värt en egen bloggpost eftersom det visade sig vara relativt omfattande och riktigt intressant i sig.

Grankvisten hittade sin väg till den finska heraldiken genom inbördeskriget 1918, även om det förvisso förekommit en och annan grankvist på vapensköldarna under tidigare århundraden också - då närmast som del i ett talande vapen. Men 1918 förses grankvisten med ett fosterländskt symbolinnehåll som bär ända fram till våra dagar.

Fältmössa m/1919 för Skyddskåren med grankvist för paradbruk.

 Bildkälla: Moisin-Nagant.net.

Utgångspunkten var ett praktiskt behov. När den vita armén förberedde sig för att erövra ett Tammerfors besatt av de röda i mars 1918, ansåg man att det behövdes ett identifikationstecken för den vita sidans soldater. På grund av materialbrist och tidspress kämpade stora delar av de vita trupperna långt i civila käder. Man använde sig förvisso av vita armbindlar, precis som den röda sidan av röda, men dessa kunde falla av eller komma bort i stridvimlet. Man valde alltså ett kännetecken till, och ett som fanns nära till hands i närmsta skogskant eller -dunge, en grankvist i mössan. Möjligt är att inspiration kom från den halmkrans i mössan som de svenska trupperna använde i slaget vid Lund 1676.

General Mannerheim hälsar vörågardister på 15-årsdagen av intagandet av Tammerfors, och med en 

grankvist i mössan. Bildkälla Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, merkit ja tunnukset.

Efter inbördeskriget dök grankvisten upp som motiv i de vapenbrödramärken som olika enheter hade haft eller nu lät göra, först och främst Vörå garde, som formerades ur Vörå krigsskola, den första underofficersskolan i det självständiga Finland. Sedermera har grankvisten från Vörå i många sammanhang blivit en symbol speciellt för underofficerare och befattningsofficerare.

Vörå krigsskolas märke, designat av Jorma Gallen-Kallela, själv elev vid skolan, samt fana.

Grankvistar i finsk militärheraldik. Truppförbandsmärken för Mellersta Finlands Regemente samt fanor för

 Stridssskolan (Taistelukoulu) och Försvarsinsitutet (Maanpuolustusopisto)

Kragspeglar kom i bruk i och med uniform m/36, låt vara att generalernas kragar hade haft grankvistdekor redan i uniform m/18. Även med m/36 var det först bara generaler som hade grankvistar, men tre år senare kom grankvisten i bruk i kragspeglarnas hörn för alla officerare. Sedan vinterkrigets dagar har kragspeglarna varit i bruk i stort sätt oförändrade, även om materialen har varierat. Stamunderofficerarna fick grankvistar i sina kragspeglar först 1974, när de blev befattningsofficerare.

Officerares kragspeglar m/39. Från ovan överste vid Finlands Vita Garde, sedan kapten vid pansarvärnet, löjtnant vid kustartilleriet, medicine löjtnant i reserven, fänrik vid gränsbevakningen och pionjärfänrik i reserven. Fram till Vinterkriget utmärktes reservofficerare med rosor i silver.

År 1949 stadfästes för stambefälet den officersmössa m/49 som varit på skisstadiet sedan 1940 och med den ett mössmärke med kokard och grankvistar, som på samma gång kom ibruk även för pälsmössa m/36. Kokardunderlaget består av ett kringgående guldstickat grankransmotiv med vapenslagsfärg i mitten. Sjöstridskrafterna och flygvapnet hade haft ett liknande märke i bruk redan sedan uniformsdirektivet av 1920. I början av 1930-talet kom ett lägre mössmärke i bruk för sjökadetter och specialistofficerare. Sjöstridskrafterna använder märket i kombination med ett ankare och flygvapnet i kombination med en örn.

Mössmärke i grundutförande till vänster och med ankare på uniformsmössa

 m/30 för sjöstridskrafterna.

Kommunvapen för Pudasjärvi till vänster, av Gustaf von Numers 1950

 och Taivalkoski till höger, av Kaj Kajander 1959.

På 1950-talet dök grankvisten så upp på ett nytt sätt inom den finländska heraldiken, som skura eller rättare sagt skuror. Det började med vapnet för Pudasjärvi kommun, designat av Gustaf von Numers år 1950, som upptog en grankvistskura (även om den då ännu kallades granskura) och 1959 skapade Kaj Kajander vapnet för Taivalkoski kommun som innehöll en skura med grantoppar, som hädanefter kom att få namnet granskura (fi. kuusikoro), och den tidigare granskuran fick heta grankvistskura (fi. havukoro). Sedermera kom dussintalet kommuner att använda sig av dessa skuror, och i president Urho Kekkonens vapen förekommer också en grankvistskura. I någon mån har de här skurorna slagit igenom internationellt, vapen finns i Sverige, Estland och Sydafrika bland annat och Garter King of Arms i England, Peter Gwynn-Jones har tagit upp dem under benämningarna spruce tree (granskura) och fir twig (grankvistskura) och med konstaterandet "they may have a place in future English heraldry".

Finlands Vita Ros orden till vänster med hakkors i kedjan, till höger med grankvistkors.

 Bildkälla: Finlands nationalmuseum.

Finlands Vita Ros ordens storkors hade hakkors i kedjan ända fram till 1963. Då togs hakkorsen bort och ersattes med grankvistkors. Detta gjordes på initiativ av president Kekkonen en tid efter ett statsbesök i Frankrike, där han hade förlänat storkorset till president de Gaulle, det med hakkors i kedjan. Kekkonen hade fått intrycket att de Gaulle generades av att bära hakkorskedjan och strävat att gömma den under kavajen. Huruvida det verkligen var så vet vi inte, eftersom de Gaulle naturligtvis inte kommenterat det hela i något skede, men sedan dess så utdelas orden hursomhelst med grankvistkors.
Ett alternativ som också övervägdes var sankthanskors i kedjan, men grankvistkorset utgick alltså med segern, och här tyngde säkert grankvistens fosterländska symbolvärde i vågskålen.

President Urho Kekkonens vapen med mottot "Sitä kuusta kuuleminen" (ung. "om det där att lyssna på
granen") som går tillbaka på strofen "Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat",

 tillskriven Zacharias Topelius, bland annat i Boken om vårt land. 

Anders Segersven

Källor:
Marko Palokangas: Itsenäisen Suomen sotilasarvot ja -arvomerkit., Apali 2000
Kari K. Laurla: Sotilasheraldiikka; Liput, merkit ja tunnukset, Kuopio 2002
Tapio Saarni: Suomen Vapaussota 1918, Merkit ja tunnukset, Raumo 1986
Seppo Simola: Kuusenhavun tie Suomen sotilasheraldiikkaan
Hopealeijona - Silverlejonet HSiF 27/2007

Heraldikens femton glädjeämnen

Heraldikkens femten glaeder 1978 och nyutgåvan som SHS gav ut till sitt 50-årsjubileum 2009. 

Och ja, det är Savolax vapen på pärmen till förstautgåvan; "et billedsymbol av uforglemmelig ydre

 og indre skönhed, den spändte bue i den mörke nat" enligt Achen.

Sven Tito Achen (1922 - 1986) var en dansk heraldiker och författare, en av grundarna till Societas Heraldica Scandinavica och en stor Finlandsvän för den delen också.

Mest känd torde han vara för boken "Heraldikkens femten Glaeder" som kom ut 1978, en sprudlade heraldikbok med mycket gemyt. Man kan kalla det en spirituell lärobok i heraldik, en lärd essäsamling, men främst av allt är det en bok om allt det sköna och fantastiska med heraldiken, skriven av en man som levt och andats heraldik och fått ut stor glädje av det, för att något travestera ett finskt talesätt.

Allan Tönnesen, formand for Heraldisk Selskab, skriver i förordet till utgåvan 2009:

"Sven Tito Achen var en i sjaelden grad inspirerende personlighed, han var det man i vore dage kalder karismatisk, det naturlige midtpunkt i naesten enhver sammenhang. Med begejstring kunne han kommentere et heraldisk foredrag, så foredragsholderen sjelv fölte sig löftet op i en höjere sfaere, og det var hans entusiasme der bevirkede, at to gamle heraldiske selskaper på hver en snes medlemmer kunne enes om i 1959 at slutte sig sammen i et nyt selskab, Societas Heraldica Scandinavica, kaldet Heraldisk Selskab, der tilmed var taenkt som et nordisk selskab og fik medlemmer fra alle fem nordiske lande"

Sven Tito Achen år 1977. Från 2009 års utgåva av boken.

Om man någon gång känner sig heraldiskt nere och oinspirerad, så räcker det att ta fram "femten Glaeder" och läsa några sidor och livsandarna börjar bubbla igen. Jag har alltid varit av den åsikten att boken vore värd en översättning till åtminstone svenska och varför inte andra språk också, även om den fungerar alldeles utmärkt som läsövning på danska utan större svårigheter. Och varför inte gå igenom dessa glädjeämnen med en vinkling på finsk heraldik? Om det låter sig göras, och visst gör det ju det, Sven Tito Achen själv ger ofta exempel från finsk kommunal heraldik, som han säger vara "verdens bedste!". De flesta exemplen här har jag ändå kommit med själv.

Jag har för övrigt tagit mig friheten att bitvis använda brottstycken ur Achens texter, i egen bearbetad översättning, eftersom formuleringarna ofta är helt enkelt oöverträffade.

1. Heraldikens skönhet eller den omedelbara glädjen

Heraldikens skönhet är inte frågan om vad, men om hur. Ett lejon eller en örn gör sig inte nödvändigtvis bättre i en vapensköld än en räka eller en kanin. Allt står och faller med hur det är gjort, den främsta betingelsen är enkelhet, enkelhet i färger (helst bara två) och enkelhet i figurer (helst bara en). God heraldik är aldrig tam, prudentlig eller slätstuken. All heraldik kan inte vara vild, men käck ska den åtminstone vara.

Bildtexten säger det mesta. Sven Tito Achen i Heraldica Fennica 1978.

 2. Heraldikens mångfaldighet eller den outsinliga glädjen

Heraldikens bildvärld är mångfaldig, det är ingen överdrift. Från djurriket, växtriket och mineralriket, från himlasfären och jordens inre, från alla aspekter av mänsklig verksamhet och tillvaro kan man räkna upp fenomen, skapelser och figurer som heraldiken tagit till sig.

Även här får Sven Tito Achen själv komma till tals i Heraldica Fennica 1978.

Detta, det är enligt uppgift ett inte antaget förslag till kommunvapen för Siilinjärvi.
 Konstnären är inte bekant för mig. Hänsyftningen är bl.a. till kalakukko, "fisktupp"
 den traditionella östfinska maträtten med fisk inbakt i rågbröd.

3. Vad betyder vapnet? Den detektiviska glädjen

En av de vanligaste frågor som kommer heraldikern före är: Vad betyder det här vapnet? Varför ser det ut som det gör? Vad ska det symbolisera?

Först och främst så finns det en hel massa vapen som inte betyder någonting. De är helt enkelt igenkännings- eller ägarmärken utan någon djupare innebörd. Och de vapen som faktiskt "betyder" någonting, de kan inte nödvändigtvis läsas av så där bara. Det finns ingen betydelselista med färdiga förklaringar. Det är dessutom sällsynt med bevarade förklaringar om vad vapentagaren eller kompositören verkligen tänkte med vapnet då i tiden. Sentida berättelser förekommer i form av vapenanekdoter eller sägner, men de är ofta inte särskilt trovärdiga och i många fall uppenbart konstruerade.

Spekulationerna om vad släkten von Knorrings vapen egentligen ska föreställa är en känd långkörare.

 Dryckeskanna, vallstamp, mörsare, mortel, städ eller kvarnjärn? Läs mera här.

4. Heraldikens egen historia eller glädjen vid att förstå

Det finns naturligtvis definitioner av vad heraldik är; "Heraldik är ett system av känne- och ägarmärken - för en person, en släkt eller en institution - i regel i form av en sköld ev. med hjälm och andra tillbehör". När heraldiken uppstod, det råder det i stort sett enighet om. Det skedde omkring mitten av 1100-talet och i trakterna av norra Frankrike och Nederländerna, för att relativt snabbt sprida sig omkring i resten av Europa. Många av heraldikens tidigare roller är utspelta, men den får hela tiden nya, praktiska, dekorativa, politiska, psykologiska, sociala. Allt som lever, utvecklas och förändras, och det gäller i högsta grad även heraldiken.

Före heraldiken: Under slaget vid Hastings 1066 trodde normanderna vi ett tillfälle att deras anförare, Vilhelm Erövraren, hade stupat. För att visa sina mannar att han alls inte var död, måste Vilhelm lyfta på sin hjälm och låta sig synas: "Här är hertig Vilhelm". Det kan inte ha varit särskilt angenämt mitt i en kamp på liv och död! Hade heraldiken varit uppfunnen och Vilhelm burit sitt vapen på dräkt och sköld, hade det inte varit nödvändigt. Bild från Bayeuxtapeten, här efter C.W. Scott-Giles "Motley Heraldry" 1965.

5. Heraldiken som kännetecken eller den praktiska glädjen

Heraldikens allra första uppgift var att fungera som kännetecken i fält, sköldemärket skulle kunna uppfattas på avstånd, i rörelse och i tumult. Om märket föreställde eller betydde något, det var av mindre betydelse bara det inte lätt kunde förväxlas med något annat. Heraldikens förenkling, det "handtag" den utgör, gjorde den särdeles användbar också annanstans där ett visuellt meddelande ska ges snabbt, enkelt och lättförståeligt.

Under inbördeskriget 1918 använde sig den vita armén bl.a. av en grankvist i mössan som igenkänningstecken, och sedermera kom grankvistmotivet att sprida sig till mångahanda ställen inom Försvarsmakten, från kragspeglar till utbildningsmärken och ända till kedjan för Finlands vita ros orden. Bildkälla: Kylkirauta.

6. Heraldiken som ett svar på ett psykiskt behov eller den obevisade glädjen

Heraldiken är vacker, heraldiken är mångfaldig, heraldiken är fängslande, heraldiken är praktisk, alldeles riktigt. Men kan det inte tänkas att den egentliga orsaken till att heraldiken tilltalar oss, är att den svarar på ett psykologiskt behov? Identiteten är det allra mest oundvarliga en människa har. Utan identitet är man väl knappt ens en "människa". Allt som bekräftar och styrker ens identitetskänsla är värdefullt, ens namn först och främst, men också, om det låter sig göras, en identitetsbild.

Det finska hockeylandslaget, Suomen Leijonat, de finska lejonen. 

Steget från medeltida tornerspel är egentligen inte så långt.

 7. Att ha ett vapen eller självuppfyllelsens glädje

Att ha ett vapen har aldrig, i något land i Europa, varit ett adligt privilegium, även om många har trott elller hävdat så, och en del kanske önskat det. Envar som vill, kan ta sig ett vapen. Heraldiken har alltid varit starkast i länder med en livskraftig medelklass och med levande frihetstraditioner.

Det går sällan särskilt länge efter att en ny finsk president har valts, innan det skapas ett vapen för denne. Främst med tanke på utländska statsordnar som förväntar sig ett vapen att hänga upp, men det har också med tiden blivit en egen finsk tradition och ett hedersuppdrag för den heraldiker som får komponera vapnet. Vapen för Tarja Halonen, Kyösti Kallio, Mauno Koivisto, Urho Kekkonen, J.K. Paasikivi, Martti Ahtisaari, C.G.E. Mannerheim, P.E. Svinhufvud och längst till höger Lauri Kristian Relander. Bildkällla: Jussi Tuovinen.

8. Att ha del i ett vapen eller gemenskapens glädje

Både självkänsla och identitet är ofta knutet till något gemensamt, en tillhörighet, något man är flere om, gruppen, stammen, klanen, nationen. Faktiskt ser det ut som att kollektiv identitet ibland betyder mer för en människa än den personliga identiteten. Det ser ofta ut så när det gäller heraldiken. Vår tids kommunvapen uppfattas i stigande grad som ett vapen för alla kommunens invånare. Vapnet berättar oss var vi hör hemma och vem vi är.

Sibbovargarna. Denna höst har kommunen Sibbo i östra Nyland låtit göra betonggrisar...

ja, alltså betongvargar att ställas ut i den nya rondellen vid Nickby.

 9. Att komponera ett vapen eller den skapande glädjen

Att uttänka och komponera ett vapen - till sig själv eller någon annan - är ett fängslande och trevligt uppdrag, och när det lyckas, och det blir ett vackert och särpräglat vapen, så är det till stor glädje. Det kan vara klokt att till allra först undersöka om det i familjen redan kunde finnas ett vapen, eller något som liknar ett, t.ex. ett gammalt sigill eller bomärke. Men det behöver inte vara något visuellt, det kan vara ett namn, familjens, hemortens, namnet på den by eller gård man härstammar från. Den som tar sig ett vapen vill kanske ändå först och främst utgå från sig själv, sin egen livsväg och karriär, sitt namn, sina politiska ståndpunkter, sin tro, sina intressen och aspirationer, vad denne önskar framhäva eller tycker är vackert. "Bara det är något med en häst", som Karl Friedrich Zelter skrev till Goethe.

Ibland har man tur, eller hur nu köpmannen Vesa Keskinen i "Finlands största bybutik"
tänkte när han valde sin lyckosymbol. Ja, och så ligger butiken i Tuuri, förstås.
Vapnet komponerades av Harri Rantanen 2011.

10. Heraldikens språk eller formuleringens glädje

Så länge som det har existerat vapensköldar, lika så länge har det varit nödvändigt att kunna beskriva dem, omissförståeligt och helst kort. "Hur såg hans vapen ut?". Heraldikens fackuttryck för att beskriva ett vapen är att blasonera det, ett ord med samma ursprung som att "blåsa", för att få uppmärksamhet blåstes det vid torneringar i trumpet då härolderna kungjorde vem som skulle kämpa och beskrev deltagarnas sköldemärken. Blasoneringen är en viktigare del av heraldiken än vad man skulle kunna tro. Den har flere sidor, alla med sina glädjeämnen, däribland en av livets största: att uttrycka sig uttömmande, men utan överflödigheter, klart och så kort som möjligt.

Karelens vapen och Karelens vapenbeskrivning. Strängt taget är det vapenbeskrivningen

 som är vapnet och bilden är en tolkning.

11. Heraldikens system eller den pedantiska glädjen

Redan på 1200-talet började man föra register över existerande vapen. Det var främst härolderna som fick denna uppgift. I synnerhet med tanke på heraldikens samhälleliga betydelse som igenkännings- och ägarmärke, var det en naturlig och förvisso kanske nödvändig utveckling. Att skapa ordning är en trevlig och nyttig sysselsättning, men det kan inte förnekas att systematiseringar ibland kan drivas för långt. Det som skulle systematiseras glider i bakgrunden för själva strävan att perfektionera och subtilisera systemet. Inte så få heraldiker anser att många av heraldikens system, åtminstone när de närmar sig napoleonska dimensioner, i själva verket motverkar det heraldiska. De kan trösta sig med att den levande heraldiken nästan alltid till sist utgår med att befria sig från dem. Det goda i systemet bevaras, det dåliga faller i glömska. För andra heraldiker utgör heraldikens system den största fröjd och dess innersta väsen. Men heraldiken är vidsträckt, det finns plats för allesammans.

I finsk heraldik används cadencymärken för att utmärka söners inbördes ordning ytterst sällan, men det kan

 konstateras att den ursprungligen skotska ätten Ramsay har fixerat både en ring (5. son) och en

 halvåne (2. son) i det vapen som används härstädes. Vapenteckning av Markku Koponen.

12.  Heraldiken som hjälpvetenskap eller den osjälviska glädjen

 I antikvariekataloger, boklistor och liknande ser man ofta heraldiken betecknad som en "historiens hjälpvetenskap", dvs. en vetenskap som hjälper och stöder andra sidor av historieforskningen. Det kan den göra på flere vis, först och främst genom identifiering. Vapnets funktion som igenkänningstecken för en person är ju inte utspelad i och med dennes död. Många vapen har haft långt större betydelse som identifikation efter vapeninnehavarens död än medan denne levde. En vapensköld på en gravsten identifierar den som ligger begravd där. En vapengravering på tex. ett par pistoler identifierar den som har ägt dem. Ett vapen på ett porträtt identifierar personen som bilden föreställer. Exempel som dessa eller talrika andra variationer kunde uppräknas utan ände.

Den som ser eller hittar en dylik signetring kan utan större svårighet ta reda på att 

den ägs eller har burits av en medlem av släkten von Schantz. Bildkälla.

13. Heraldiken som en skola i att se eller iakttagelsens glädje

Vapnet identifierar ägaren. Men hur identifieras vapnet? Om man inte känner det, hur tar man reda på vem ett anonymt vapen tillhör? Det är en särskild kunskap, eller borde man säga färdighet. I alla fall är det första att göra när man ska identifiera ett okänt vapen, att söka ta reda på dess nationalitet: är det italienskt eller iriskt, polskt eller portugisiskt. Då många heraldiska uppslagsverk är ordnade enligt rang eller kronologiskt, kan det också vara nyttigt att utreda, var i samhället vapnets ägare hör hemma: är denne hertig eller borgare? Och hur gammalt är vapnet? Det ting det sitter på kan måhända upplysa om åldern. Ju mer man kan snäva in området som behöver genomsökas, desto bättre chans till ett lyckat resultat.

Kan ett anonymt vapen verkligen berätta allt detta? Ja, det kan det ofta, en hel del i alla fall. Stilarter, mode och tidsanda avspeglar sig i det lilla formatet likaväl som i det stora. Det gäller formerna, helhetsbilden och ända ner till de minsta pennstrecken. Och det gäller också innehållet, tex. val av motiv, hjälmprydnad, sköldhållare mm. Ibland kan ett vapen utgöra ett visuellt koncentrat av en hel epoks och en miljös psyke. 

Ett finskt (borgerligt) vapen som innehåller färgerna svart och rött på ett framträdande vis har nästan oundvikligen någon koppling till Karelen eller Savolax-Karelen, de är nämligen de savolaxisk-karelska färgerna efter studentnationen som antog dem i slutet av 1800-talet. I det allmänna medvetandet förknippas svart och rött ändå först och främst med Karelen. Vapnet för släktföreningen Ryhänen, komponerat av Tuomas Hyrsky.

14. Att samla på heraldik eller den passionerade glädjen

När man intresserar sig för heraldik, är det nästan omöjligt att inte i någon form också börja samla på heraldik. Kanske börjar man liksom de personer som "samlar på" ekon eller bergstoppar, dvs. aktiviteten består i att känna till eller veta besked om. Ett annat sätt att samla på är att registrera bestämda kategorier av vapen, såsom medeltida vapenrullor uppstod. Men självklart samlar den heraldiske samlaren också på handgripliga ting med en vapensköld på; möjligheterna är många: postkort, exlibris, frimärken, vinetiketter, kapsyler, uniformsknappar, sigill eller signeter. Ja, varför inte ostindiskt porslin med vapenmålningar?

Försvarsmaktens truppförbandsmärken är ren och skär heraldik, och lätta att samla på.

 Detta är min egen något ostrukturerade samling, förresten.

 15 Vad heraldiken kan visa vägen till eller den ständigt förnyade glädjen

Heraldiken är en stor och behaglig trädgård, där heraldikern kan vandra hela sitt liv utan att bli trött eller utmattad. Trädgårdens skönhet och de ständigt nya upplevelser den bjuder på kan sakteliga fylla upp hela tillvaron. Ibland bjuder heraldiken emellertid också på perspektiv till andra trädgårdar, helt annorlunda sådana, men lika stora och sköna, eller kanske ännu större. Det kan börja med en liten titt, och man får lust att undersöka den närmare. Och innan man vet av det, så är man i en annan värld. En serie vapen broderade på en duk kan locka heraldikern över till textiliernas värld, en sköld på en silverbägare till silvrets värld - eller genealogins eller personhistoriens. Och kanske blir man fast där. Från fälttecken och flaggor är det bara ett litet steg till fanor, och därifrån bara ett par steg till uniformer, regementshistoria eller varför inte hela militärhistorien.

Att förmedla ett visuellt meddelande snabbt, enkelt och lättförståeligt, på avstånd och i rörelse 

och i tumult, det gäller i allra högsta grad även för trafikmärken. Släktskapen med 

heraldiken är nödvändigtvis inte direkt, men likheterna är stora.

Och varför just femton glädjeämnen? Tja, de kunde säkert vara fler också, men vi låter Sven Tito Achen själv berätta:

"Hvorfor nu netop femten? Kan heraldikkens tiltraekninger virkelig opregnes og opdeles så nöjagtigt? Både ja och nej. De fleste af glaederne er ikke skarpt afgraensede, de går over i hinanden, og nogle af dem er delvis uadskillelige. Måske kunne man have slået et par af dem sammen til én, så resultatet var blevet f.eks. 13 eller 14 glaeder.

På den anden side er der forhold inden for heraldikken og det heraldiske studium som i det fölgende kun er omtalt i forbigående, eller måske slet ikke er omtalt, men som godt kunne have fortjent at blive accepteret som en självstaendig glaede. Det gaelder f.eks. Glaeden ved det overflödige, cette chose très nécessaire, le superflu, eller Glaeden ved att skrive om heraldik. For slet ikke at tale om Glaeden over heraldikkens poesi, dens mystik och dens "ånd", det sidste meget svaert at inkredse, men gör det jo ikke mindre interessant. På den måde kunne man vaere nået op på f.eks. 18 glaeder.

Når det netop blev femten, skyldes det et forbillede. Antallet og hele bogens titel er inspireret af en kronik af Sven Clausen, Parlamentarismens femten glaeder, et af de mange lysende indlaeg hvormed han i 1930'rne med uimodsigelig raeson og i frydefuld stringent form forsvarede demokratiet og lukkede luften ud af de danske nazisters og nazi-sympatisörers antidemokratiske argumenter. Kronikken stod i Politiken 20. april (meget passende Hitlers födselsdag) 1935 og er optrykt i bogen Udvalde Tvangstanker fra 1945. Laes den!" 

 "Glaeden ved att skrive om heraldik", javisst. Det skulle väl få vara nummer 16, det är just den glädjen som driver bland annat skribenten av denna blogg. Och till sist kan vi ju ta citatet av gamle Carl Uggla, den förste heraldiske teoretikern i Sverige:

”Heraldikens nytta lärer ingen draga i twifwelsmål, som uti dess nöjen någon gång sig förlustat.”

Anders Segersven