Släkten Blåfield och dess vapen

Gustaf II Adolfs riddarhusordning utfärdades år 1626 och därmed skulle adeln registreras och introduceras på det för ändamålet inrättade Riddarhuset. Ätterna inom rikets frälse hade alltså all anledning att söka fram och presentera sina bevis för att bli inskrivna. När en viss major Ivar Gustafsson i maj 1636 inställde sig till ett av förmyndarregeringen sammankallat möte för att representera adeln i Åbo län, fick han sig meddelat att han inte kunde delta i utskottets belut, eftersom hans ätt ännu inte var intagen på Riddarhuset.

Sigill för Bengt Jönsson 1479, borgare i
 Åbo, med lejonansikte och två fänikor.
 Finlands medeltidssigill.

Den 1 juni 1636 inlämnar så majoren Ivar Gustafsson till Ridderskapet och Adeln sitt sköldebrev, av gamle herr Sten Sture givet 12.11.1476 på Åbo slott. I sköldebrevet förklarar riksföreståndaren att han beviljar Bengt Jönsson, "beskedlig swen Benkt Jonisson, landzfougde i Swderfynne", brevet på grund av den trohet och tjänstvillighet som denne länge och trofast hade visat honom och Sveriges rike.

Vapen med lilja och horn som åtminstone förts av
 Henrik Nilsson till Liesniemi i början av 1600-talet.
 Han var ändå en Blåfield. Igen ett exempel
 på tidens varierande vapenföring. Bildkälla Jully Ramsay.

Det ursprungliga sköldebrevet förstördes år 1722 i en eldsvåda i Tulittula i Hattula, men lyckligtvis hade man låtit göra en kopia redan år 1626, uppenbarligen för det introduktionssökande som sedan ägde rum 1636. Och tur var det, för här finns den ursprungliga vapenbeskrivningen, om än knapphändig: ett lejonhuvud med utsträckt tunga i ett "blått Fieldh" och på hjälmen två baner, vardera med ett sjöblad.

Tillnamnet "Blåfield" dyker upp i handlingarna för första gången också år 1636, och möjligen är det taget rakt av från vapenbeskrivningen. Orsaken torde hursomhelst vara tjugotredje punkten i Riddarhusordningen 1626 om att varje på Riddarhuset inskriven ätt borde ha sitt eget namn till skillnad från alla andra ätter.

Traditionen att avbilda det Blåfieldska lejonet en face levde kvar i Finland, det visar huvudbaneret för löjtnanten Ivar Blåfield, död 1693, uppsatt i Sibbo kyrka och sedermera i Borgå stads museum. Lejonansiktet liknar mest en sol, och Reinhold Hausen kallade det faktiskt för en "barbarisk efterbildning" sin "Antiqvariska forskningsresa 1876 i Östra Nyland". Till höger en bearbetad version använd av Jully Ramsay.

Trots att orignalsköldebrevet med vapenmålning bevarades fram till 1722 och avskrifter av det fanns, så kom det ändå snart att uppstå skillnader i hur vapnet avbildades. När vapenplåten för Riddarhuset målades under senare hälften av 1600-talet så framställdes lejonhuvudet i profil i stället för en face och då Henrik Keyser år 1650 hade utgivit sin "Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbook" så var vapenskölden tom. Man visste uppenbarligen inte på Riddarhuset hur vapnet skulle se ut.

Vapnet för Blåfjeld i Stiernstedts "Sveriges ridderskaps och adels wapenbok", Stockholm 1865-79.

Lejonhuvudet i profil blev stilbildande för flere århundraden framåt och det var först mot slutet av 1800-talet som i och med Klingspors vapenbok 1890 i Sverige och Granfelts vapenbok 1889 i Finland som lejonansiktet i vapenskölden återuppstod. Klingspor reviderade förvisso vapenbilden först i slutdelen av utgåvan och även Granfelt fick korrigera sig; den första versionen hade oriktigt tre fanor som hjälmprydnad.

Detta betyder ändå inte att äldre framställningar av vapnet är direkt felaktiga. Sköldebrevet fastställer inte i vapenbeskrivningen hur lejonhuvudet bör vara vänt, men eftersom vapenmålningen i brevet kompletterar helhetsbilden, så är det den korrigerade versionen med lejonansikte som bör gälla.

Blåfields vapen i den korrigerade versionen av Granfelt.

Och ja, major Ivar Gustafsson upptogs med namnet Blåfiäld som den förste bland åtta nyinskrivna ätter på Riddarhuset 17 juni 1636 och introducerades under nummer 245. Sedermera immatrikulerades ätten på Finlands Riddarhus 1818 under nummer 22 bland adelsmän och fortlever fortfarande där som den äldsta och talrikaste ätten.

Litteratur:
Torsten G. Aminoff: Ätten Blåfields äldsta led och dess vapen, Gentes Finlandiae IV 1978
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916

Anders Segersven

Sigrid Granfelt som vapenmålare

Sigrid Granfelt på odaterat fotografi samt avtecknad med konstnärskollegan
 Anna Bremer von Bonsdorff i serien Ellen T.

Heraldiken attraherar av någon anledning främst manliga utövare, men visst har det genom tiderna förekommit såväl kvinnliga heraldiker som kvinnliga vapenmålare. En av de senare, och måhända oförtjänt obekant, var konstnärinnan Sigrid Granfelt (1868-1942). Hon var syster till heraldikern och genealogen George Granfelt, vilket i och för sig nog torde förklara åtminstone en del av den heraldiska kopplingen.

Vapnet för adliga ätten n. 274 Estlander,
adlad 1898. Vapenmålning av Sigrid Granfelt.

Sigrid Granfelt föddes i Åbo 1868 och avled i Helsingfors 1942, 74 år gammal. Hon var utbildad konstnärinna, först vid Ritskolan i Helsingfors och sedermera studerade hon måleri i Paris och reste i Tyskland, England, Holland och Italien. Hon målade i främsta hand djurmotiv men också porträtt och landskap. Och heraldiska vapen, som vi ska se.

Brodern George Granfelt hade år 1889 gett ut en vapenbok med avbildningar i färg och vapenbeskrivingar för alla då på riddarhuset inskrivna ätter. I förordet anges att vapnen tecknats av G.F. Granfelt själv. År 1893 publicerade han ett tillägg, som förutom en del rättelser upptog tre nyintroducerade vapen, två friherrliga och ett adligt. Ytterligare fyra nytillkomna adliga vapen publicerades i Storfurstendömet Finlands Ridderskaps och Adelskalender 1897.

Vapnet för adliga ätten n. 273 von Rettig,
adlad 1898. Vapenmålning av Sigrid Granfelt

I förordet till tillägget 1893 underströk George att han inte hade haft någon som helst del i tillkomsten av dessa nya vapen, och detsamma torde gälla för de ännu senare vapnen. En del av vapenteckningarna är ändå signerade "Granfelt", och det är alltså Sigrid Granfelt som stått för dessa. Sigrid hade inte gjort något väsen om det hela, och länge tolkades vapenbilderna ändå som gjorda av brodern George. Det var riddarhusgenealogen Torsten G. Aminoff, som 1981 tog upp saken i Gentes Finlandiae V under rubriken "Sigrid Granfelt - en förbisedd heraldisk konstnär". Aminoff konstaterar angående framställningarna "dessa vapenmålningar, vilka i fråga om framställningssättets finess och detaljutformningens filigranartade omsorgsfullhet för mig står som en kulminationspunkt inom finländsk släktvapenkonst". Han erkänner hursomhelst att han förut hållit dem som utförda av George Granfelt.

Friherrliga ätten n. 61 von Hellens, upphöjd i friherrligt stånd 1895.
Vapenmålningen signerad "Granfelt", sannolikt Sigrid Granfelt.

Under senare delen av sitt liv vistades Sigrid Granfelt på Husö gård på Åland, där hon lät uppföra ett hus åt sig 1912. Här ägnade hon sig åt djurhållning, trädgårdsodling och hantverk. Hon arbetade för hemslöjdens utvecklande på Åland och var aktiv inom Martharörelsen. 1940 donerade Sigrid sitt hemman med hus, mark och vattenområden till Stiftelsen för Åbo Akademi med naturskydd i åtanke, för vilket hon är vederbörligen hågkommen.

Vapnet för adliga ätten n. 268 Brummer, adlad 1892.
Vapenmålning av Sigrid Granfelt.

Det är tämligen uppenbart att Sigrid Granfelt själv inte höll sina vapenmålningar som något särskilt att framhäva, och hon utförde dem säkerligen på begäran av brodern George, men vi inom den heraldiska världen har all anledning att uppmärksamma dem och det hon gjort för den finländska heraldiken.

En av Sigrid Granfelts "vanliga" målningar; "Getter på strandklippa" 1898.

Litteratur:
Torsten G. Aminoff: Sigrid Granfelt - en förbisedd heraldisk konstnär, Gentes Finlandiae V 1981
Torsten G. Aminoff: Riddarhusets yngsta vapen, Gentes Finlandiae V 1981

Anders Segersven

Några naturaliserade skotska släkter

Skotska border reivers av Angus McBride, Osprey Publishing.

Under Sveriges stormaktstid sökte sig talrika skottar till dessa våra breddgrader, i många fall var det fråga om legosoldater som värvades till de talrika krig som den svenska armén utkämpade och genom vilka den uppstigande stormakten strävade till att stabilisera sin position. När slaget vid Breitenfeld utkämpades 1631 utgjordes inte mindre än åttio procent av Sveriges armé av utländska förband, varav åtminstone 46 kompanier bestod av skottar.

En ny företeelse var militära entreprenörer; de värvade förbanden utgjordes till en början av mindre styrkor, som byggdes upp av och omkring en officer, ofta en kapten eller överste som chef. Dessa åtog sig att mot betalning mobilisera en truppenhet, som sedan ställdes till kungamaktens förfogande. Sverige drogs egentligen rätt sent in i denna utveckling som redan under medeltiden varit vanlig i Västeuropa. Men speciellt från och med trettioåriga kriget kom militärt entreprenörskap att få allt större, ibland till och med avgörande betydelse för den svenska militära organisationen och dess kapacitet.

Kapten Hans Ramsays vapen mellan faderns, Alexander Ramsays, och moderns, Methilda Annands vapen på ett härstamningsintyg samt det skotska Ramsay-vapnet av Don Pottinger. Bildkälla von Christierson

Men den första vågen av skotska militärer kom faktiskt redan på 1500-talet. Under det nordiska sjuårskriget 1563-70 värvade Erik XIV tre skotska kavalleriförband att slåss på svensk sida mot danskarna. När Johan III några år senare krigade mot ryssarna värvade han fyratusen skotska infanterister som skeppades över till krigsskådeplatsen i nuvarande Estland.

Ibland alla dessa skotska krigare fanns det såväl vanliga soldater som officerare, och vissa tillhörde kända skotska klaner. En del utmärkte sig så att de kom att belönas med svenskt adelskap, och så fanns det också sådana som fick sitt skotska adelskap erkänt och således naturaliserades in direkt i den svenska adeln.

En av dem som inte var krigare: George Wright etablerade sig 1650 som köpman i Narva.
 Sonsonen Georg Henrik Wright adlades 1772 med namnet von von Wright. Till vänster
 vapenplåten på Sveriges riddarhus, till höger vapnet för Vrycht of Langsyde,
 ur Robert Riddle Stodarts "Scottish Arms". Källa von Christierson.

Vi har mött några av dessa här redan, Samuel Cockburn i Åbo domkyrka var en, och faktiskt sådana som trots att de gett sig ut för det, inte alls var skottar. Alla var inte heller krigare, under 1700-talet kom en mer omfattande invandring av skotska köpmän och företagare att äga rum. Bakgrunden till migrationsvågen var den politiska situationen i Storbritannien; det Stuartska kungahuset hade störtats från den engelska tronen år 1688, och efter flere misslyckade uppror kom det slutgiltiga nederlaget för det jakobitiska partiet i slaget vid Culloden år 1746.


En Jakob Hume kom från Skottland till Sverige 1573 och var samma år vittne i högmålsprocessen mot Carolus de Mornay, som velat locka de värvade skotska trupperna till uppror mot Johan III. Avkomlingarna erhöll frälse och etablerade sig i Nagutrakten, och här levde de sedan under några generationers tid innan släkten utgick i slutet av 1600-talet. En avteckning av ett Humevapen som funnits på Nagu kyrkas forna predikstol ses till vänster. Till höger ses vapnet för George Home of Wedderburn, Clan Home.


Myhr kallades en skotsk adelssläkt som naturaliserades och introducerades i Sverige år 1680, enligt vissa uppgifter hade de inkommit redan under Johan III:s tid. Hans Muir förde 1609 franska legotrupper från Åbo över Viborg till Ryssland och hans sonson Torsten Myhr, överstelöjtnant i avsked 1678, skrev sig till Vannais i Pargas socken. När han avled 1686 blev han begravd i Pargas kyrka och där uppsattes huvudbaneret återgivet nere till vänster.


Clan Muir (också stavat Moir, Moor, Moore, More och Mure) är en så kallad armigerous clan, den har ingen registrerad klanhövding  och klanen anses ursprungligen härstamma från Irland och namnet har eventuellt ett keltiskt ursprung.

Vapnet för Muir of Rowallan ses till höger.


Någon gång före år 1634 avled major Robert Guthrie på Ebbo gård i Borgå, som han fått frälse på 1601, det var hans hustrus gods. Vid frälserannsakning 1618 hade han företett "konungens bref i England uppå latin dat. den 10 mars 1608 att vara af adel och äkta säng född". Han begrovs i Borgå kyrka och där uppsattes hans huvudbaner, eftersom Elias Brenner eller någon av hans medhjälpare kom att avteckna det senare under 1600-talet. En annan gren av släkten introducerades 1682 på Sveriges Riddarhus och utgick 1705.

Avteckning av vapnet i Borgå kyrka av Brenner m.fl. på 1600-talets andra hälft
 samt Guthrievapnet enligt scotclans.

Det är intressant att i likhet med många andra utländska släkter blev skrivningen av släktnamnet för dessa skottar ofta i enlighet med uttalet, till exempel Drummond - Dromund, Kinnaird - Kenärt, Guthrie - Gytring, Forbes - Forbus, Muir - Myhr. Några egentliga stavningsregler fanns det ju faktiskt inte vid den här tiden.

Skotsk legosoldat enligt Göte Göransson i boken "Gustav II Adolf och hans folk".

Litteratur:
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916
Carl-Thomas von Christierson: Skotlantilaisia vaakunoita Suomen Ritarihuoneella - totta vai tarua? Antologin "Henkilö- ja sukuvaakunoita Suomessa" SKS 2011
Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor, utgivare Reinhold Hausen, Helsingfors 1882
Roddy Martine: Scottish Clan and Family Names; Their Arms, Origins and Tartans

Anders Segersven

En liten historia om gadolinit - Johan Gadolin

En modern version av det Gadolinska vapnet av Jochen Wilke i hans Escutcheons of Science.

Kemisten Johan Gadolin (1760-1852) föddes i Åbo, där hans far Jakob Gadolin (1719-1802) var professor i fysik. Farfadern, Jakob även han, hade som präst antagit namnet Gadolin efter hebreiskans gadol som betyder stor. På mödernesidan var Johan Gadolin bland annat släkt med Johan Browallius (1707-1755), professor i botanik vid universitetet i Åbo och en vän till Linné.

År 1794 hände det sig att Johan Gadolin analyserade prover av ett mineral som hade upptäckts av en löjtnant Arrhenius vid Ytterby nära Stockholm. Det definierades först som en svart och tung förorening bland kvarts och fältspat i pegmatitbrottet på orten. Gadolin konstaterade att man hade att göra med en okänd jordart och år 1800 skulle den komma att kallas gadolinit.

Johan Gadolin 1760-1852.

Kemister från Tyskland och Frankrike bekräftade därefter Gadolins påstående. Den okända jordarten fick namnet yttria (eller ytterjord) efter namnet på gruvan. Senare gavs mineralet namnet gadolinit till minne av Johan Gadolin, men det har också kallats ytterbit och ytterit. Gadolinit har visat sig ha sammansättningen Be₂FeY₂Si₂O₁₀. Johan Gadolin brukar härigenom anses vara den som upptäckte grundämnet yttrium.

Senare i tiden kom det sig som så att generalmajoren, sedermera generalen av artilleriet, Axel Gadolin adlades 29.5.1871 och introducerades 11.1.1873 på Finlands Riddarhus under nummer 245.

Riddarhuset konstaterar att ätten härstammar från Maunu i Halluby i Nykyrko (Egentliga Finland) på 1600-talet. Maunu latiniserades till magnus som betyder stor, och här har vi då förklaringen till det hebreiska gadol.

Vapenbeskrivningen som den kom att lyda enligt Granfelts vapenbok:

"Vapnet: en sköld af silfver fält med en blå balk, belagd med två femuddiga gyllene stjärnor, samt sidosatt, å vänster en chef med en röd ros, å höger med en stuff kristaller ("gadolinit"). Krönt hjälm; tre hvita plymer ur en grön lagerkrans. Hjälmtäcke blått, af svart foder. Under skölden korsvis två kanoner."

Gadolin i Granfelts vapenbok.

 Anders Segersven

Finlands härold

Härolder i sina typiska tjänstevapenrockar, tappertar, vid begravningen av Albrekt VII av Österrike i  Bryssel
 år 1622. I mitten härolden för de habsburgska Nederländerna, till höger Artois och till vänster Flandern.

Rent historiskt sett var härolden en ämbetsman som ledde verkställningen av offentliga tillställningar som kröningar, furstliga förmälningar, dop och begravningar. Härolder, som för övrigt gett heraldiken sitt namn, är kända sedan 1100-talets senare hälft. I begynnelsen fungerade de som konferencierer och underhållare vid tornerspel med uppgift att bland annat presentera deltagarna på ett medryckande sätt. Härvidlag var kunskap om vapen och deras beskrivning av avgörande betydelse, och härolderna är oskiljbart förenade med heraldikens uppkomst och utveckling under medeltiden.

Det finns inte mycket information om härolder i de nordiska länderna,
 men dessa två tjänstgjorde under Erik XIV.

Sedermera fick de också andra uppgifter av ceremoniell karaktär, som experter inom heraldik kom de att föra vapenrullor; härolder in- och avblåste ståndsriksdagarna och tjänstgjorde vid kungliga ceremonier och ordensceremonier, dömde i tvister rörande adelsväsendet, uppgjorde och förbättrade adelns vapen samt höll vapensyn vid torneringar. Härolden kunde också fungera som budbärare och åtnjöt ett visst skydd och immunitet på resor och på slagfält. Om han i början liknat något vi idag skulle kalla sportkommentator, så kom han med tiden att utvecklas till någonting som inte var helt olikt en diplomat.

Härolder med plymer i hattarna vid Borgå lantdag 1809.
 I förgrunden en av ridderskapets och adelns härolder (Finland)
 i blått och i bakgrunden en kejserlig härold i S:t Andreasordens
 gröna dräkt. Detalj ur Emanuel Thelnings kända målning.

Men Finlands härold? Ja, vid Borgå lantdag år 1809 fanns det något som man kunde kalla för det, i själva verket fyra stycken, även om man kan säga att två av dessa representerade det kejserliga Ryssland. Borgå lantdag 1809 hör till de stora stunderna i Finlands historia, beroende på perspektiv kan man se tillfället som Finlands förening med Ryssland eller som nationen Finlands födelse.

Godsägaren och friherren Robert Wilhelm De Geer från Tervik i Pernå hade i februari 1809 utsetts till lantmarskalk för den kommande lantdagen i Borgå och kort därefter förordnade han om en lantmarskalkstav samt annan rekvisita som skulle komma att behövas, bland annat "två kejserliga häroldskåpor med stavar, Chaperons Impérial, avec leur caducée" samt "två häroldskåpor i blå sammet, med gyllene galoner för ridderskapet". De kejserliga häroldsdräkterna levererades till Borgå från ordenskapitlet i S:t Petersburg. Var de blå häroldsdräkterna för det finska ridderskapet och adeln syddes är okänt, men sannolikt är att de också tillverkades i Ryssland.

Det är talande att De Geer hade beställt blå häroldskåpor med guldgaloner, det vill säga i de svenska färgerna, men att vad som slutligen levererades var kåpor i blå sammet med silverbroderier. Blått och vitt, det som sedermera skulle bli Finlands färger. Men det är förstås enbart fråga om slumpens spel, blått och vitt för Finland var inte påtänkt ännu och skulle inte bli det på årtionden.

Lantmarskalksstaven i förgrunden och en av häroldsstavarna för
 adelns och ridderskapets härolder. Bildkälla Tandefelt.

I Borgå officierade alltså sammanlagt fyra härolder av två olika slag: två kejserliga härolder och två härolder som hörde till dett finska ridderskapet och adeln. I processionerna gick de grönklädda härolderna före den kejserliga delen av processionen, medan den finska adelns härolder alltid gick före de finska ständerna. Så kom de blåklädda härolderna alltså att ses som representerande storfurstendömet Finland, och det var en av ytterst få gånger, kanske den enda, då det förekommit officierande härolder i Finland.

En av ridderskapets och adelns häroldsdräkter har bevarats på
 Riddarhuset i Helsingfors. Den blå färgen har bleknat med tiden. Bildkälla Tandefelt.

Källa:
Henrika Tandefelt: Borgå 1809 Ceremoni och fest, Helsingfors 2009

Anders Segersven

Vapenslagsfärger

Vapenslagsfärger är först och främst de färger som förekommer i försvarsmaktens kragspeglar, men de kan användas på andra ställen också, till exempel i revärer och tyglister insydda i sömmar, såkallade passpoaler. Och så utgör de en inte helt obetydlig del av försvarsmaktens utbildningsmärken, de som det föregående inlägget handlade om.

En major inom fältartilleriet begrundar sin fältmössa m/36 som, om man ser noga,
 har en passpoal i grönt, d.v.s. i infanteriets färg. Bildkälla: YLE.

Någon fullständig klarhet i ursprunget till alla vapenslagsfärger låter sig inte åstadkommas, men första gången definierades de i april år 1918, i dagorder av krigsmaktens överbefälhavare och sedan i reviderad form i juli 1918 som "Uniformsbeklädnad för Rikets krigsmakt". Uniformerna som sådana har förändrats åtskilliga gånger sedan dess, men huvuddelen av vapenslagsfärgerna har bestått under de dryga 100 år som förflutit. Ett av ursprungen till färger av detta slag finns att söka i de livréfärger som vanligtvis togs ur huvudtinkturena ur vapnet för stater, kungahus eller mäktiga familjer, och som användes bland annat i tjänsteuniformer för underlydande och anställda. Någonting liknande ser vi ännu idag i färger som används i arbetskläder från något visst företag eller bland anhängare av idrottslag.

Även kustartilleriet förde rött och svart,
men färgerna var omvända på kragspeglarna.

Vad beträffar fältartilleriet till exempel, så finns det ändå en del bakgrundshistoria. Röda kragar eller kragspeglar har förekommit på artillerister i åtskilliga länder och det ända sedan Napoleonkrigen 1803-1815. Den röda färgen anses avbilda den eldslåga som uppstår när krutgaserna brinner och slår ut ur eldröret i en röd flamma. Den svarta färgen hänvisar till svartkrutet, som inte bara i sig självt var svart, utan också gav upphov till ett allt nedsvärtande sot. Sotfläckar syntes inte så bra på färdigt svarta uniformer, så därför förekom det också svarta kragar på artillerister, och likaså hos sappörer och minörer. Sedermera förflyttade sig den svarta färgen också till tekniska vapenslag, vilket man kan se på fanorna för en del pionjärenheter.

Utbildningsmärken för pansarförare och pansarvärn samt pansartruppernas kragspeglar.
 Notera att pansarvärnets stridsvagn är fegvänd; det är ju den lede fienden.

Och därifrån kommer vi i ett kliv till pansartrupperna, vars vapenslagsfärg är svart och den färgen kommer från artilleriet, även om det förstås är teknik inblandat också. I många länder har pansartrupperna grundats som arvtagare av kavallerienheter, men i Finland grundades de som en avläggare till artilleriet. Stommen då var de Renault FT-17-stridsvagnar som köptes in från Frankrike år 1919. Då de hade kanontorn och nedsmutsningsgraden i verksamheten var minst lika stor som i artilleriet så hänfördes de till den svarta färgen.

Traditionsryttare i dragonuniform

Dragonernas kragspeglar är gula med blå bårder, men i det allmänna medvetandet förknippas de mest av allt med vapenrocken av attilatyp och röda byxor med gula revärer. Bakgrunden till uniformen och de röda byxorna har det spekulerats en del i, men klart är nog att regementskommendören Oskar Wilkman och säkert också Mannerheim ville knyta an till gamla dragon- och husartraditioner. Dessutom - så berättas det - fanns det mängder av rött byxtyg att få till billigt pris från Frankrike där man efter världskrigets erfarenheter gått in för att modernisera sina uniformer.

Men dragonernas vapenslagsfärg får med kragspeglarna konstateras vara gul, och faktum är att de har hedrats med en bakelse i den gamla hemstaden Villmanstrand.

Underofficerselev Segersven någon gång i december 1990. Här illustreras det som konstaterades
 i inlägget om utbildningsmärken; 1962 frångicks principen att utbildningsmärket följer kragspeglarnas
 färg. Vapenslagsfärg är infanteriets gröna, men utbildningen är pansarvärn i svart; förvisso ingår
 det pansarvärnsenheter i ett infanteriförband.

Källor:
Tulikomentoja 1/2018 - Tykkimiesten lehti
Mistä tulevat rakuunoiden luurankotakki ja punaiset housut?
Soldatens Handbok 2020

Anders Segersven

Försvarsmaktens utbildningsmärken

Bildkälla: Esa Syväkuru/Försvarsmakten. Märken för från vänster pansarvagnsman, väderobservatör,
 granatkastarman, pansarjägare samt missilskytt.

Försvarsmaktens utbildningsmärken togs officiellt i bruk på självständighetsdagen 1949, även om det redan på 1930-talet till uniform m/22 förekommit ovala svartgula utbildningsmärken, som sedan kommit ur bruk. I praktiken var det fråga om stamunderofficerares kursmärken, även om vissa beväringar som genomgått specialkurser kunde bära samma märken.

Nyblivna fallskärmsjägare har fått sina baretter och märken. Bildkälla: Försvarsmakten.

Då beväringen rycker in kommer först en grundutbildningsperiod som ger allmänna färdigheter för att fungera som soldat. Denna period är likadan för alla beväringar. Efter grundutbildningsperioden ges specialiserande utbildning för att fungera i krigstida uppgift i respektive vapenslag. Och det är alltså dessa utbildningar som sedan renderar ett utbildningsmärke för respektive specialitet.

Dessa märken är komponerade enligt heraldiska principer och framställs i en sköld, så det finns all anledning att ta upp dem till närmare påseende inom ramen för finsk heraldik.

Tre märken från underhållet som vapenslag; vapensmed, mekaniker och "skrivare",
 egentligen är det fråga om ekonomieområdet som helhet dvs. alla former av hushållning.

Sissimärket, en sissi är svår att översätta,
men det är närmast fråga om rekognoscering
bakom fiendens linjer,

Utbildningsgrenens märken är tillverkade av tyg, ursprungligen tryckta och numera broderade, och de ska fästas på vänstra uniformsärmen. Förr i tiden fick beväringen lov att sy fast det egna märket, men numera fästs de behändigt med kardborreband, och i nya tiders uniformer är deras plats strax under truppförbandsmärket. I och med uniform M/91 kom märkena att förminskas något och en del detaljer togs bort ur vissa märken.

Artillerist eller kanoniär om man så
 vill. Den brinnande bomben är även
internationellt känd som symbol
 för artilleri.

Ursprungligen beviljades dessa märken bara till en del av soldaterna i kontingenten, men under 1950-talet utökades utdelningen och från och med 1962 får alla beväringar ett utbildningsmärke under eller efter specialutbildningsperioden. Som mest fanns det inom landstridskrafterna närmare 60 olika märken, men en stor del av dessa togs ur bruk 1962 av spar- eller andra skäl. Det var i samband med detta tillfälle man övergick till att brodera de märken som blev kvar i användning.

På 1970-talet tillkom nya utbildningsmärken, och i dagens läge har landstridskrafterna omkring 20 märken och marinen närmare 30. De flesta av dagens i bruk varande märken är huvudsakligen designade av Sakari Salokangas och Juhani Vepsäläinen på Huvudstaben.

Ett av de nyare utbildningsmärkena: stadsjägare från 2016. Eller rättare sagt, en jägare
 specialiserad på krigföring i urbana miljöer. Dessa finns i Gardesjägarregementet i Sandhamn.

Ursprungligen var avsikten att utbildningsmärkets sköld och bård skulle följa beväringens egna vapenslagsfärger, det vill säga färgerna på kragspeglarna, men även detta gavs upp 1962. I huvudsak följer utbildningsmärket ändå vapenslagets traditionella färger. Det förekom också i tiden att vissa militärlän inrättade ett mästarsoldat-märke, men i dagens läge har truppförbandens traditionskors blivit sättet att premiera en soldat som har utmärkt sig.

En samling av de flesta vanliga utbildningsmärken.

Källa:
Kari K. Laurla: Sotilasheraldiikka Liput, merkit ja tunnukset, Kuopio 2002

Anders Segersven