Finlands Björn

Satakunda landskapsvapen av Ahti Hammar 1963.

Björnen som ett mytiskt och övernaturligt begrepp är bekant från åtskilliga såväl forntida som nulevande ursprungsfolk. Björnen har setts som ett totemdjur, och till exempel i den finska folktraditionen har björnen ansetts härstamma från gudarna och människan igen härstamma från björnen.

Bland jägar-, fiskar- och samlarfolken i det subarktiska området har björnen tillbetts som ett totemistiskt gudaväsen, och i jakten på den har förekommit drag av religiös ritual. Jaktritualen, bland de finska folken känd som karhunpeijaiset - en svensk översättning tycks inte finnas, björngille kanske - har bevarats i folktraditionen och har sina återspeglingar än idag. Betraktad som en förfader, ansågs det inte att man dödade björnen, han "fälldes" i enlighet med ritualen och bars från skogen med huvudet före, ty endast döda bars med fötterna före. Björnen kunde inte dö, dess ande hade evigt liv.

Bildkälla Aarre/Tuomo Kesäläinen.

Efter att björnen slaktats fördes de renätna benen i procession till begravningsplatsen; björnen begrovs nämligen som en människa och varje ben placerades på sin rätta plats - detta skulle garantera att björnen återföddes och återvände till skogen. Sedan tog jägarna sig en sup ur björnens skalle och skallen hängdes upp i ett träd, oftast en såkallad skallefura, så att ögonhålorna blickade åt öster. Dylika smått heliga furor kan fortfarande utpekas av folktraditionen och det sägs att sedvänjan förekommit ännu på 1950-talet.

Skillnaden i inställningen till björnen och att annat känt rovdjur, vargen, har varit väldigt olika i forna tider. Björnen har nästan aldrig, i motsats till vargen, oprovocerat och på eget initiativ anfallit en människa. Dess verksamhetsområde sträckte sig på sin höjd till kalvhagen, medan vargen kunde tänkas ge sig på gårdvaren rentav i husets farstu. Människan behövde inte skydda sig för den med facklor på det mörka gårdstunet och resande behövde inte rädas den på en vintrig landsväg. Björnen sågs som en rejäl om än respektingivande jaktkollega, vargen var enbart lömsk och grym.

I ljuset av allt ovanstående kunde man med fog anse att björnen skulle vara ett utmärkt vapendjur för Finland. Så har det inte blivit, trots allt, även om det har varit nära flere gånger under århundradenas lopp. Vi ska se.

Hertig Johans vapen på Åbo slott.

Vi kan börja den 7 september 1557 då kung Gustav Vasa utfärdade vapenbrev för hertigdömet Finland till sonen Johan "arvfurste och hertug till Finland". Det var förstås i första hand fråga om ett personligt furstevapen, men kunde också ses som hertigdömets territoriella vapen och skulle säkerligen ha blivit ett sådant om det hade fått existera i längre tid än vad som slutligen blev fallet. Gustav Vasa formulerar sig sålunda om hertigdömet:

"...efter förbemälte land och län uti Finland... med sköld, vapn och sköldemärke till denne tid icke försedde varit have, som det sig borde och uti andre konungeriker och hertugedömer brukeligt är och vare pläger; varföre vi nu..."

Detta var alltså tiden innan det fanns landskapsvapen, de första skapades ju som bekant till Gustav Vasas begravningsprocession. Brevet går vidare till vapenbeskrivningen:

"...sköld, vapn och sköldemärke, som är en fyrestycket sköld, det övre och högre, så och det nidre och vänstre fjället halvparten blått, och där uti två sölverfärge sjuudde stjärner, och niderdelen förgyllt, och utöver både desse färger en björn med ett förgyllt draget svärd emellem både främre ramerne; vilket vapn och sköldemärke vi här med tillägne Norre Finland och Kumegårds län."

Här har vi den gamla uppdelningen i Norra och Södra Finland, vapnet är kvadrerat med björnvapnet och hjälmen med glavenstakarna som sedermera skulle bli Egentliga Finlands vapen. Gränslinjen mellan Norra och Södra Finland gick längs Aura å. Björnvapnet för Norra Finland har fått den förnämare placeringen i första och fjärde fältet; möjligen beror det på att Åbo slott ligger på den norra åstranden. Idag ser vi björnmotivet i Satakunda landskapsvapen.

Björneborgs stadsvapen. Mottot "Deus protector noster"
 (Gud vår beskyddare) är också Johan III:s valspråk.

Man har velat se björnvapnet som en sinnebild för landsdelen östanhavs med sina vida ödemarksskogar; en vision av ödemarksfolkets sega kamp mot obarmhärtiga naturförhållanden och ständiga gränsfiender. Och varför inte. Även om hertig Johan kom att något förändra sitt vapen från det som beskrivs i vapenbrevet, råder inga tvivel om att han ansåg att björnen var ett viktigt element. Den enda stad han kom att grunda i Finland, avsedd att bli "Norra Finlands huvudstad" var Björneborg och dess vapen blev ett björnhuvud, härlett ur Norra Finlands vapen.

Och när hertig Johan midsommartiden år 1562 seglade till Danzig för att fria till Katarina Jagellonica skedde det med skeppet "Ursus Finlandicus" - Finska Björn. Skeppet har i litteraturen omväxlande kallats örlogsfartyg eller amiralsskepp, men faktum är att det tillhörde Åboborgaren Henrik Innamaa, i övrigt också hertigens vän och samarbetspartner, och det var han som stod vid rodret. Hertigen ägde naturligtvis att disponera de fartyg han så önskade inom sitt hertigdöme, men visst är ju fartygets namn symptomatiskt, och i mitt tycke kan det kanske inte helt ha varit fråga om ett sammanträffande. Ja, hovpoeten Henricus Mollerus skrev bröllopet till ära dikten Aulaeum Gratiarum; Ursus Finlandicus, Aguila Polonica där Venus gracer väver en tapet med två broderade vapen: Polens krönta örn och Finlands svärdbärande björn.

Broderat tygmärke med Norra Finlands björn,
 hittat 1939 vid utgrävningar på Åbo slott.

"Vem du än är, som med våld och vapen vill hota den finske
hertigens rätt till sitt land, som av sin fader han ärvt,
och som med rasande hand hans vapensköld antasta önskar,
vari man skådar en björn, lysande, väpnad också:
du skall straffas därför med en kindpust eller med döden
eller bita du får i slagfältets blodiga gräs.
Ty den finländska björn, som på detta vis du vill trotsa,
har ej blott ramarna två, som dig förmår klubba ned;
även ett blixtrande svärd den håller i krokiga klorna
varmed den utan besvär hugger ditt huvud utav."

Bröllopsdikt, jodå, visst var det en sådan. Adressaten var naturligtvis hursomhelst moskoviten.

Intressant nog så nämner J. L. Runeberg inte det finska lejonet i "Fänriks Ståls sägner", men åtminstone en gång Finlands björn, i dikten "Sveaborg":

Under Frändefolkskrigen 1918 -1922 skapade
 Akseli Gallen-Kallela vapnet för Östkarelen.
 Intressant nog så använder nuvarande
  Karelska republiken ett snarlikt vapen.

Tillbakaträngd var Finlands tropp,
Vid polens gräns den stod;
Dock flammade ännu vårt hopp,
Dock glödde än vårt mod.
Att bota allt ej troddes svårt,
Så länge Sveaborg var vårt.

Klar blev i hast var mulen blick,
När detta namn blott ljöd,
Allt knot var slut, all sorg förgick,
Det fanns ej köld, ej nöd.
Ny fart den finska björnen tog
Och skakade sin ram och slog.

Björnen kan för all del förknippas även med Ryssland, och faktum är att John Lind på 1980-talet kanske något spekulativt framkastar en teori som utgår från att Sveriges diplomatiska kontakter i tiden gick via det suveräna Novgorod. Därmed ville Ryssland insinuera att Sverige inte var något "riktigt" kungadöme och att Gustav Vasa var en uppkomling. Anmärkningsvärt nog var Gustav "föga benägen att förvärra ställningen med kif om formaliteter så länge han kunde bevara freden utan uppoffringar av verklig makt". Men det att han förlänade hertigdömen till Johan och de övriga sönerna bör ses mot bakgrunden att han jobbade på att bygga upp positionerna gentemot yttre makter.

Titelbladet till George Granfelts "Finlands Ridderskaps och Adels vapenbok" 1889. För första gången uppträder Finlands vapen med sköldhållare, varav den ena dessutom är en björn. Någon officiell version av vapnet är det ändå inte fråga om, snarare ett uttryck för Granfelts heraldiska kreativitet.

Vi har alltså sett att hertig Johan år 1557 erhåller ett vapen med bland annat en björn för Norra Finland, och att han sedan nyttjar Finlands björn på ett framträdande sätt under sin friarfärd till Polen. År 1565 bestämmer så Ivan IV i Ryssland att sigillet för ståthållaren i Novgorod ska ändras från att ha innehållit ett lejon till att innehålla en björn. Det är, menar Lind, troligen signifikant, att han gjorde detta just vid denna tidpunkt, då man kämpade om makten i Livland. Och därmed skulle björnen som vapendjur för Storfurstendömet Finland vara utesluten, det storfurstendöme som Johan låtit tillfoga till sin titulatur när ryssarna 1577 anföll Finland och det svenska Livland. Det kan för en nutidsmänniska låta som petitesser, men vi vet att Erik XIV hade liknande för sig visavi Danmark.

Och här kanske vi har skälet till att Finland efter Gustav Vasas död sedan fick ett lejonvapen, och inte ett björnvapen, och liksom björnen svingar lejonet ett svärd och ännu därtill så trampar det på en kroksabel. Vi noterar att det tidigare sigillet för Novgorod hade innehållit ett lejon, men det är kanske att dra för långt gående slutsatser att tro att det inverkat. Lejonet är trots allt ett väldigt allmänt vapendjur.

Björnvapnet honorärkonsul
 Rudolf Ray utarbetade.

Skämtteckning av Sven Nyström
1928 i anledning av vapendebatten.

Vapenfrågan debatterades intensivt under 1920-1930-talen, och man ifrågasatte hela lejonvapnets giltighet som statsvapen. I en del kretsar ansåg man lejonet som ett främmande djur i faunan och dessutom en relikt av en främmande makt och man önskade ersätta den med björnen. Vi har tidigare läst om konsul Rudolf Rays kamp mot lejonvapnet och många andra blandade sig i debatten och förslagen med eller utan björnar duggade tätt. Namn som  Axel Gallen-Kallela, Eemil Halonen, Gunnar Clément och Wäinö Aaltonen kan nämnas.

Statsrådet tillsatte år 1934 en kommitte för att utarbeta ett förslag till ett fullständigt vapen för republiken Finland. Björnanhängarna fick en delseger då kommittén 9.6.1936 lämnade ett betänkande där man ansåg att Finland i likhet med flere andra länder kunde ha både ett litet och ett stort statsvapen. Det lilla statsvapnet skulle bestå av endast skölden med krona eller utan.

Det stora statsvapnet som skulle brukas av de högre statsorganen föreslogs ha två björnar som sköldhållare och ett postament av grankvistar med ett band bärande devisen Vapaa - Vakaa - Vankka (fri - stabil - stark). Bandets färger, silver och blått, skulle hänvisa till Finlands flagga. Förslaget blev ändå inte stadfäst före krigen, och man återkom sedermera aldrig till ärendet. Lejonet består.

Förslaget till Finlands stora statsvapen 1936.

Litteratur:
Carol Hedberg: "Finlands första vapen", Heraldica Fennica, HSiF, Esbo 1978
Knut Pipping & Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst", Heraldisk tidsskrift, Vol. 5, No. 49-50, 1984
Leif Tengström: Till frågan om Finlands vapen, Finskt museum 1981
Leif Tengström: Muschoviten ... Turcken icke olijk. Ryssattribut, och deras motbilder i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova, Jyväskylä universitet 1997
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket Helsingfors 1997
John Lind: "Ryssesablen", "Finlands Björn", Novgorods löve samt nogle fisk. En strid på våben, Historisk Tidskrift för Finland 1983
Henrik Degerman: Finlands nationella vapen? Heraldisk Tidsskrift bd 5, nr 49-50, 1984

Anders Segersven

Den internationella heraldikdagen

Idag, den 10 juni, är det den internationella heraldikdagen. Så, trevlig heraldikdag på er alla.

Vadå?

Ja, det är faktiskt sant. Även heraldiken har en egen dag, och sedan år 2013 har den firats den 10 juni. Detta datum år 1128 tilldelade kung Henrik I av England sin svärson Gottfrid av Anjou ett vapen med i blått fält sex lejon av guld samt dubbade honom till riddare. Detta var den första kända vapenförläningen och brukar räknas som heraldikens födelse.

Målning föreställande Gottfrid av Anjou
(1113–1151) på dennes grav i katedralen
 i Le Mans.

Dagen har till syfte att uppmärksamma heraldiken som konstform och vetenskap. En dag, som trots olika jurisdiktioner, konventioner, skick, bruk och stilarter, vill kalla samman heraldikerna över hela världen att glädjas över allt det fantastiska i heraldiken och alla tänkbara underavdelningar och aspekter av den.

Initiativet togs inom International Association of Amateur Heralds (IAAH) där Tomasz Steifer uttryckte det sålunda att:

 “….We propose that this international day of heraldry at 10 June. On that day, in the year 1128, in Rouen was knighted, by his future father in law, Henry I Beauclerc, Godfrey Plantagenet. Suspended during the ceremony on the neck of a young knight shield blue decorated six golden lions, is recognized by most of the heralds, for the first time in history, fully formed coat of arms.”

Och vad kan man då göra för att fira en dag som denna? Ja, möjligheterna är många. Om du har ett vapen, se då till att framhäva det lite extra denna dag. Sprid ordet att heraldik är spännande och roligt. Skriv en artikel om heraldik - eller avsluta en som blivit på hälft. Behandla inte intresset för heraldik som en personlig last, dela det med världen som någonting värt att både yvas över och fördjupa sig i.

IHD för som sitt vapen i blått fält en ek av silver överlagd med en liggande leopard av guld.

Anders Segersven

Släkten Blåfield och dess vapen

Gustaf II Adolfs riddarhusordning utfärdades år 1626 och därmed skulle adeln registreras och introduceras på det för ändamålet inrättade Riddarhuset. Ätterna inom rikets frälse hade alltså all anledning att söka fram och presentera sina bevis för att bli inskrivna. När en viss major Ivar Gustafsson i maj 1636 inställde sig till ett av förmyndarregeringen sammankallat möte för att representera adeln i Åbo län, fick han sig meddelat att han inte kunde delta i utskottets belut, eftersom hans ätt ännu inte var intagen på Riddarhuset.

Sigill för Bengt Jönsson 1479, borgare i
 Åbo, med lejonansikte och två fänikor.
 Finlands medeltidssigill.

Den 1 juni 1636 inlämnar så majoren Ivar Gustafsson till Ridderskapet och Adeln sitt sköldebrev, av gamle herr Sten Sture givet 12.11.1476 på Åbo slott. I sköldebrevet förklarar riksföreståndaren att han beviljar Bengt Jönsson, "beskedlig swen Benkt Jonisson, landzfougde i Swderfynne", brevet på grund av den trohet och tjänstvillighet som denne länge och trofast hade visat honom och Sveriges rike.

Vapen med lilja och horn som åtminstone förts av
 Henrik Nilsson till Liesniemi i början av 1600-talet.
 Han var ändå en Blåfield. Igen ett exempel
 på tidens varierande vapenföring. Bildkälla Jully Ramsay.

Det ursprungliga sköldebrevet förstördes år 1722 i en eldsvåda i Tulittula i Hattula, men lyckligtvis hade man låtit göra en kopia redan år 1626, uppenbarligen för det introduktionssökande som sedan ägde rum 1636. Och tur var det, för här finns den ursprungliga vapenbeskrivningen, om än knapphändig: ett lejonhuvud med utsträckt tunga i ett "blått Fieldh" och på hjälmen två baner, vardera med ett sjöblad.

Tillnamnet "Blåfield" dyker upp i handlingarna för första gången också år 1636, och möjligen är det taget rakt av från vapenbeskrivningen. Orsaken torde hursomhelst vara tjugotredje punkten i Riddarhusordningen 1626 om att varje på Riddarhuset inskriven ätt borde ha sitt eget namn till skillnad från alla andra ätter.

Traditionen att avbilda det Blåfieldska lejonet en face levde kvar i Finland, det visar huvudbaneret för löjtnanten Ivar Blåfield, död 1693, uppsatt i Sibbo kyrka och sedermera i Borgå stads museum. Lejonansiktet liknar mest en sol, och Reinhold Hausen kallade det faktiskt för en "barbarisk efterbildning" sin "Antiqvariska forskningsresa 1876 i Östra Nyland". Till höger en bearbetad version använd av Jully Ramsay.

Trots att orignalsköldebrevet med vapenmålning bevarades fram till 1722 och avskrifter av det fanns, så kom det ändå snart att uppstå skillnader i hur vapnet avbildades. När vapenplåten för Riddarhuset målades under senare hälften av 1600-talet så framställdes lejonhuvudet i profil i stället för en face och då Henrik Keyser år 1650 hade utgivit sin "Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbook" så var vapenskölden tom. Man visste uppenbarligen inte på Riddarhuset hur vapnet skulle se ut.

Vapnet för Blåfjeld i Stiernstedts "Sveriges ridderskaps och adels wapenbok", Stockholm 1865-79.

Lejonhuvudet i profil blev stilbildande för flere århundraden framåt och det var först mot slutet av 1800-talet som i och med Klingspors vapenbok 1890 i Sverige och Granfelts vapenbok 1889 i Finland som lejonansiktet i vapenskölden återuppstod. Klingspor reviderade förvisso vapenbilden först i slutdelen av utgåvan och även Granfelt fick korrigera sig; den första versionen hade oriktigt tre fanor som hjälmprydnad.

Detta betyder ändå inte att äldre framställningar av vapnet är direkt felaktiga. Sköldebrevet fastställer inte i vapenbeskrivningen hur lejonhuvudet bör vara vänt, men eftersom vapenmålningen i brevet kompletterar helhetsbilden, så är det den korrigerade versionen med lejonansikte som bör gälla.

Blåfields vapen i den korrigerade versionen av Granfelt.

Och ja, major Ivar Gustafsson upptogs med namnet Blåfiäld som den förste bland åtta nyinskrivna ätter på Riddarhuset 17 juni 1636 och introducerades under nummer 245. Sedermera immatrikulerades ätten på Finlands Riddarhus 1818 under nummer 22 bland adelsmän och fortlever fortfarande där som den äldsta och talrikaste ätten.

Litteratur:
Torsten G. Aminoff: Ätten Blåfields äldsta led och dess vapen, Gentes Finlandiae IV 1978
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916

Anders Segersven

Sigrid Granfelt som vapenmålare

Sigrid Granfelt på odaterat fotografi samt avtecknad med konstnärskollegan
 Anna Bremer von Bonsdorff i serien Ellen T.

Heraldiken attraherar av någon anledning främst manliga utövare, men visst har det genom tiderna förekommit såväl kvinnliga heraldiker som kvinnliga vapenmålare. En av de senare, och måhända oförtjänt obekant, var konstnärinnan Sigrid Granfelt (1868-1942). Hon var syster till heraldikern och genealogen George Granfelt, vilket i och för sig nog torde förklara åtminstone en del av den heraldiska kopplingen.

Vapnet för adliga ätten n. 274 Estlander,
adlad 1898. Vapenmålning av Sigrid Granfelt.

Sigrid Granfelt föddes i Åbo 1868 och avled i Helsingfors 1942, 74 år gammal. Hon var utbildad konstnärinna, först vid Ritskolan i Helsingfors och sedermera studerade hon måleri i Paris och reste i Tyskland, England, Holland och Italien. Hon målade i främsta hand djurmotiv men också porträtt och landskap. Och heraldiska vapen, som vi ska se.

Brodern George Granfelt hade år 1889 gett ut en vapenbok med avbildningar i färg och vapenbeskrivingar för alla då på riddarhuset inskrivna ätter. I förordet anges att vapnen tecknats av G.F. Granfelt själv. År 1893 publicerade han ett tillägg, som förutom en del rättelser upptog tre nyintroducerade vapen, två friherrliga och ett adligt. Ytterligare fyra nytillkomna adliga vapen publicerades i Storfurstendömet Finlands Ridderskaps och Adelskalender 1897.

Vapnet för adliga ätten n. 273 von Rettig,
adlad 1898. Vapenmålning av Sigrid Granfelt

I förordet till tillägget 1893 underströk George att han inte hade haft någon som helst del i tillkomsten av dessa nya vapen, och detsamma torde gälla för de ännu senare vapnen. En del av vapenteckningarna är ändå signerade "Granfelt", och det är alltså Sigrid Granfelt som stått för dessa. Sigrid hade inte gjort något väsen om det hela, och länge tolkades vapenbilderna ändå som gjorda av brodern George. Det var riddarhusgenealogen Torsten G. Aminoff, som 1981 tog upp saken i Gentes Finlandiae V under rubriken "Sigrid Granfelt - en förbisedd heraldisk konstnär". Aminoff konstaterar angående framställningarna "dessa vapenmålningar, vilka i fråga om framställningssättets finess och detaljutformningens filigranartade omsorgsfullhet för mig står som en kulminationspunkt inom finländsk släktvapenkonst". Han erkänner hursomhelst att han förut hållit dem som utförda av George Granfelt.

Friherrliga ätten n. 61 von Hellens, upphöjd i friherrligt stånd 1895.
Vapenmålningen signerad "Granfelt", sannolikt Sigrid Granfelt.

Under senare delen av sitt liv vistades Sigrid Granfelt på Husö gård på Åland, där hon lät uppföra ett hus åt sig 1912. Här ägnade hon sig åt djurhållning, trädgårdsodling och hantverk. Hon arbetade för hemslöjdens utvecklande på Åland och var aktiv inom Martharörelsen. 1940 donerade Sigrid sitt hemman med hus, mark och vattenområden till Stiftelsen för Åbo Akademi med naturskydd i åtanke, för vilket hon är vederbörligen hågkommen.

Vapnet för adliga ätten n. 268 Brummer, adlad 1892.
Vapenmålning av Sigrid Granfelt.

Det är tämligen uppenbart att Sigrid Granfelt själv inte höll sina vapenmålningar som något särskilt att framhäva, och hon utförde dem säkerligen på begäran av brodern George, men vi inom den heraldiska världen har all anledning att uppmärksamma dem och det hon gjort för den finländska heraldiken.

En av Sigrid Granfelts "vanliga" målningar; "Getter på strandklippa" 1898.

Litteratur:
Torsten G. Aminoff: Sigrid Granfelt - en förbisedd heraldisk konstnär, Gentes Finlandiae V 1981
Torsten G. Aminoff: Riddarhusets yngsta vapen, Gentes Finlandiae V 1981

Anders Segersven

Några naturaliserade skotska släkter

Skotska border reivers av Angus McBride, Osprey Publishing.

Under Sveriges stormaktstid sökte sig talrika skottar till dessa våra breddgrader, i många fall var det fråga om legosoldater som värvades till de talrika krig som den svenska armén utkämpade och genom vilka den uppstigande stormakten strävade till att stabilisera sin position. När slaget vid Breitenfeld utkämpades 1631 utgjordes inte mindre än åttio procent av Sveriges armé av utländska förband, varav åtminstone 46 kompanier bestod av skottar.

En ny företeelse var militära entreprenörer; de värvade förbanden utgjordes till en början av mindre styrkor, som byggdes upp av och omkring en officer, ofta en kapten eller överste som chef. Dessa åtog sig att mot betalning mobilisera en truppenhet, som sedan ställdes till kungamaktens förfogande. Sverige drogs egentligen rätt sent in i denna utveckling som redan under medeltiden varit vanlig i Västeuropa. Men speciellt från och med trettioåriga kriget kom militärt entreprenörskap att få allt större, ibland till och med avgörande betydelse för den svenska militära organisationen och dess kapacitet.

Kapten Hans Ramsays vapen mellan faderns, Alexander Ramsays, och moderns, Methilda Annands vapen på ett härstamningsintyg samt det skotska Ramsay-vapnet av Don Pottinger. Bildkälla von Christierson

Men den första vågen av skotska militärer kom faktiskt redan på 1500-talet. Under det nordiska sjuårskriget 1563-70 värvade Erik XIV tre skotska kavalleriförband att slåss på svensk sida mot danskarna. När Johan III några år senare krigade mot ryssarna värvade han fyratusen skotska infanterister som skeppades över till krigsskådeplatsen i nuvarande Estland.

Ibland alla dessa skotska krigare fanns det såväl vanliga soldater som officerare, och vissa tillhörde kända skotska klaner. En del utmärkte sig så att de kom att belönas med svenskt adelskap, och så fanns det också sådana som fick sitt skotska adelskap erkänt och således naturaliserades in direkt i den svenska adeln.

En av dem som inte var krigare: George Wright etablerade sig 1650 som köpman i Narva.
 Sonsonen Georg Henrik Wright adlades 1772 med namnet von von Wright. Till vänster
 vapenplåten på Sveriges riddarhus, till höger vapnet för Vrycht of Langsyde,
 ur Robert Riddle Stodarts "Scottish Arms". Källa von Christierson.

Vi har mött några av dessa här redan, Samuel Cockburn i Åbo domkyrka var en, och faktiskt sådana som trots att de gett sig ut för det, inte alls var skottar. Alla var inte heller krigare, under 1700-talet kom en mer omfattande invandring av skotska köpmän och företagare att äga rum. Bakgrunden till migrationsvågen var den politiska situationen i Storbritannien; det Stuartska kungahuset hade störtats från den engelska tronen år 1688, och efter flere misslyckade uppror kom det slutgiltiga nederlaget för det jakobitiska partiet i slaget vid Culloden år 1746.


En Jakob Hume kom från Skottland till Sverige 1573 och var samma år vittne i högmålsprocessen mot Carolus de Mornay, som velat locka de värvade skotska trupperna till uppror mot Johan III. Avkomlingarna erhöll frälse och etablerade sig i Nagutrakten, och här levde de sedan under några generationers tid innan släkten utgick i slutet av 1600-talet. En avteckning av ett Humevapen som funnits på Nagu kyrkas forna predikstol ses till vänster. Till höger ses vapnet för George Home of Wedderburn, Clan Home.


Myhr kallades en skotsk adelssläkt som naturaliserades och introducerades i Sverige år 1680, enligt vissa uppgifter hade de inkommit redan under Johan III:s tid. Hans Muir förde 1609 franska legotrupper från Åbo över Viborg till Ryssland och hans sonson Torsten Myhr, överstelöjtnant i avsked 1678, skrev sig till Vannais i Pargas socken. När han avled 1686 blev han begravd i Pargas kyrka och där uppsattes huvudbaneret återgivet nere till vänster.


Clan Muir (också stavat Moir, Moor, Moore, More och Mure) är en så kallad armigerous clan, den har ingen registrerad klanhövding  och klanen anses ursprungligen härstamma från Irland och namnet har eventuellt ett keltiskt ursprung.

Vapnet för Muir of Rowallan ses till höger.


Någon gång före år 1634 avled major Robert Guthrie på Ebbo gård i Borgå, som han fått frälse på 1601, det var hans hustrus gods. Vid frälserannsakning 1618 hade han företett "konungens bref i England uppå latin dat. den 10 mars 1608 att vara af adel och äkta säng född". Han begrovs i Borgå kyrka och där uppsattes hans huvudbaner, eftersom Elias Brenner eller någon av hans medhjälpare kom att avteckna det senare under 1600-talet. En annan gren av släkten introducerades 1682 på Sveriges Riddarhus och utgick 1705.

Avteckning av vapnet i Borgå kyrka av Brenner m.fl. på 1600-talets andra hälft
 samt Guthrievapnet enligt scotclans.

Det är intressant att i likhet med många andra utländska släkter blev skrivningen av släktnamnet för dessa skottar ofta i enlighet med uttalet, till exempel Drummond - Dromund, Kinnaird - Kenärt, Guthrie - Gytring, Forbes - Forbus, Muir - Myhr. Några egentliga stavningsregler fanns det ju faktiskt inte vid den här tiden.

Skotsk legosoldat enligt Göte Göransson i boken "Gustav II Adolf och hans folk".

Litteratur:
Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916
Carl-Thomas von Christierson: Skotlantilaisia vaakunoita Suomen Ritarihuoneella - totta vai tarua? Antologin "Henkilö- ja sukuvaakunoita Suomessa" SKS 2011
Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor, utgivare Reinhold Hausen, Helsingfors 1882
Roddy Martine: Scottish Clan and Family Names; Their Arms, Origins and Tartans

Anders Segersven

En liten historia om gadolinit - Johan Gadolin

En modern version av det Gadolinska vapnet av Jochen Wilke i hans Escutcheons of Science.

Kemisten Johan Gadolin (1760-1852) föddes i Åbo, där hans far Jakob Gadolin (1719-1802) var professor i fysik. Farfadern, Jakob även han, hade som präst antagit namnet Gadolin efter hebreiskans gadol som betyder stor. På mödernesidan var Johan Gadolin bland annat släkt med Johan Browallius (1707-1755), professor i botanik vid universitetet i Åbo och en vän till Linné.

År 1794 hände det sig att Johan Gadolin analyserade prover av ett mineral som hade upptäckts av en löjtnant Arrhenius vid Ytterby nära Stockholm. Det definierades först som en svart och tung förorening bland kvarts och fältspat i pegmatitbrottet på orten. Gadolin konstaterade att man hade att göra med en okänd jordart och år 1800 skulle den komma att kallas gadolinit.

Johan Gadolin 1760-1852.

Kemister från Tyskland och Frankrike bekräftade därefter Gadolins påstående. Den okända jordarten fick namnet yttria (eller ytterjord) efter namnet på gruvan. Senare gavs mineralet namnet gadolinit till minne av Johan Gadolin, men det har också kallats ytterbit och ytterit. Gadolinit har visat sig ha sammansättningen Be₂FeY₂Si₂O₁₀. Johan Gadolin brukar härigenom anses vara den som upptäckte grundämnet yttrium.

Senare i tiden kom det sig som så att generalmajoren, sedermera generalen av artilleriet, Axel Gadolin adlades 29.5.1871 och introducerades 11.1.1873 på Finlands Riddarhus under nummer 245.

Riddarhuset konstaterar att ätten härstammar från Maunu i Halluby i Nykyrko (Egentliga Finland) på 1600-talet. Maunu latiniserades till magnus som betyder stor, och här har vi då förklaringen till det hebreiska gadol.

Vapenbeskrivningen som den kom att lyda enligt Granfelts vapenbok:

"Vapnet: en sköld af silfver fält med en blå balk, belagd med två femuddiga gyllene stjärnor, samt sidosatt, å vänster en chef med en röd ros, å höger med en stuff kristaller ("gadolinit"). Krönt hjälm; tre hvita plymer ur en grön lagerkrans. Hjälmtäcke blått, af svart foder. Under skölden korsvis två kanoner."

Gadolin i Granfelts vapenbok.

 Anders Segersven

Finlands härold

Härolder i sina typiska tjänstevapenrockar, tappertar, vid begravningen av Albrekt VII av Österrike i  Bryssel
 år 1622. I mitten härolden för de habsburgska Nederländerna, till höger Artois och till vänster Flandern.

Rent historiskt sett var härolden en ämbetsman som ledde verkställningen av offentliga tillställningar som kröningar, furstliga förmälningar, dop och begravningar. Härolder, som för övrigt gett heraldiken sitt namn, är kända sedan 1100-talets senare hälft. I begynnelsen fungerade de som konferencierer och underhållare vid tornerspel med uppgift att bland annat presentera deltagarna på ett medryckande sätt. Härvidlag var kunskap om vapen och deras beskrivning av avgörande betydelse, och härolderna är oskiljbart förenade med heraldikens uppkomst och utveckling under medeltiden.

Det finns inte mycket information om härolder i de nordiska länderna,
 men dessa två tjänstgjorde under Erik XIV.

Sedermera fick de också andra uppgifter av ceremoniell karaktär, som experter inom heraldik kom de att föra vapenrullor; härolder in- och avblåste ståndsriksdagarna och tjänstgjorde vid kungliga ceremonier och ordensceremonier, dömde i tvister rörande adelsväsendet, uppgjorde och förbättrade adelns vapen samt höll vapensyn vid torneringar. Härolden kunde också fungera som budbärare och åtnjöt ett visst skydd och immunitet på resor och på slagfält. Om han i början liknat något vi idag skulle kalla sportkommentator, så kom han med tiden att utvecklas till någonting som inte var helt olikt en diplomat.

Härolder med plymer i hattarna vid Borgå lantdag 1809.
 I förgrunden en av ridderskapets och adelns härolder (Finland)
 i blått och i bakgrunden en kejserlig härold i S:t Andreasordens
 gröna dräkt. Detalj ur Emanuel Thelnings kända målning.

Men Finlands härold? Ja, vid Borgå lantdag år 1809 fanns det något som man kunde kalla för det, i själva verket fyra stycken, även om man kan säga att två av dessa representerade det kejserliga Ryssland. Borgå lantdag 1809 hör till de stora stunderna i Finlands historia, beroende på perspektiv kan man se tillfället som Finlands förening med Ryssland eller som nationen Finlands födelse.

Godsägaren och friherren Robert Wilhelm De Geer från Tervik i Pernå hade i februari 1809 utsetts till lantmarskalk för den kommande lantdagen i Borgå och kort därefter förordnade han om en lantmarskalkstav samt annan rekvisita som skulle komma att behövas, bland annat "två kejserliga häroldskåpor med stavar, Chaperons Impérial, avec leur caducée" samt "två häroldskåpor i blå sammet, med gyllene galoner för ridderskapet". De kejserliga häroldsdräkterna levererades till Borgå från ordenskapitlet i S:t Petersburg. Var de blå häroldsdräkterna för det finska ridderskapet och adeln syddes är okänt, men sannolikt är att de också tillverkades i Ryssland.

Det är talande att De Geer hade beställt blå häroldskåpor med guldgaloner, det vill säga i de svenska färgerna, men att vad som slutligen levererades var kåpor i blå sammet med silverbroderier. Blått och vitt, det som sedermera skulle bli Finlands färger. Men det är förstås enbart fråga om slumpens spel, blått och vitt för Finland var inte påtänkt ännu och skulle inte bli det på årtionden.

Lantmarskalksstaven i förgrunden och en av häroldsstavarna för
 adelns och ridderskapets härolder. Bildkälla Tandefelt.

I Borgå officierade alltså sammanlagt fyra härolder av två olika slag: två kejserliga härolder och två härolder som hörde till dett finska ridderskapet och adeln. I processionerna gick de grönklädda härolderna före den kejserliga delen av processionen, medan den finska adelns härolder alltid gick före de finska ständerna. Så kom de blåklädda härolderna alltså att ses som representerande storfurstendömet Finland, och det var en av ytterst få gånger, kanske den enda, då det förekommit officierande härolder i Finland.

En av ridderskapets och adelns häroldsdräkter har bevarats på
 Riddarhuset i Helsingfors. Den blå färgen har bleknat med tiden. Bildkälla Tandefelt.

Källa:
Henrika Tandefelt: Borgå 1809 Ceremoni och fest, Helsingfors 2009

Anders Segersven