Släkten Björnram på Domargård

Huvudbaner för Arvid Christersson (död före 1628) i Karis kyrka samt Björnrams vapen i
Reinhold Hausens samlingar på Riksarkivet i Finland.

I Karis, nuvarande Raseborg, alldeles ett stenkast från de ställen där som barn jag lekt - som man brukar säga - ligger resterna av Björnramarnas gamla säte Domargård. Stället är som sådant idag inget mer än en vildvuxen kulle omgiven av åkermark, det hör till de där som man behöver känna till för att hitta. Det som en gång i tiden var ett frälsesäteri för en mäktig släkt har för länge sedan upphört att finnas till, kvar finns bara enstaka stenar gömda i gräset och bland buskarna på en vindpinad kulle. Om man rotar lite i gräset kan man hitta en igenrasad nedgång till en källare som inte på århundraden fyllt den uppgift den ursprungligen var avsedd för.

Domargård har försvunnit in i tidens ström, och markerna från det gamla Domarby har gått upp i Degerby gård, som ursprungligen var ett landbogods under Domargård frälsesäteri. Det här kan inte direkt kallas för ruinromantik, för det finns inga ruiner, men det är något väldigt fascinerande med att röra sig i dylika kulturlandskap med vetskapen om att här en gång fanns byggnader och folk, liv och rörelse, strävsamt arbete och helgdagsståt och vardagsstolthet.

Kullen där Domargård en gång legat. Bild Anders Segersven.

Karis socken nämns första gången i bevarade dokument år 1326 och under det påföljande 1400-talet omnämns byarna Domarby, Degerby och Kegerbacka som tillhörande Dalakarlabol i skattelängder. Stället kallas omväxlande för Domarby och Domargård, domarnamnet torde härröra från den förste kände ägaren Nils Ingesson Djekn år 1412 som innehade ett domarämbete i Nyland omkring sekelskiftet 1300-1400.

Hur Domargård sedan kommit i Björnramarnas ägo är oklart men sannolikt via någondera av Nils Ingesssons döttrar. Hursomhelst så finner vi Jacob "Jeppe" Mattson (Björnram) som ägare under slutet av 1400-talet och sonen Per Jacobsson till Domargård nämns som frälseman år 1542.

Matts Andersson (Björnram) 1579.

Sonsonen Matts Andersson var den förste med Björnramarnas sedernera vedertagna vapen. Han ägde Domargård från 1565 och under det att han fungerade som fogde i Kexholms län erhöll han år 1581 sköldebrev på ett vapen med två korslagda stridsgissel åtföljda av fyra björnramar, en i vardera vinkeln. Innan det hade han hunnit föra ett vapen med en sexuddig stjärna samt också en delad sköld med två björnramar i det övre fältet och en i det nedre (den versionen senare förknippad med släkten Björnram af Isnäs).

Isnässläkten Björnram härstammar i sin tur från Pernå i östra Nyland, där stamfadern Lars Olofsson var knektehövitsman och kämpade för Gustav Vasa mot danskarna på dennes väg till makten i Sverige. Sonen Hans Larsson, sekreterare åt Gustav Vasa  och sedermera amiral i de "Narviske farvattnen" slöt Isnässläkten Björnram då han avled år 1571. Några direkta kopplingar till Björnramarna på Domargård tycks inte finnas annat än den kryptiska anteckning som finns hos Anrep att Matts Andersson i något skede tagit Hans Larssons till Isnäs sköldemärke, detta tydligen före Matts Andersson fått sitt sköldebrev av 1581 med ett eget björnramsvapen.

Hans Larsson till Isnäs vapen på glasmålning i
Pernå kyrka. Bild Yrjö Kotivuori/Riksarkivet.

Det är stridbara symboler som återfinns i Matts Anderssons vapen, förutom att björnramar i sig kan utdela rejäla rallarsvingar, så återfinner vi alltså stridsgissel både på skölden och på hjälmen, och i hjälmprydnaden ännu därtill en stridsklubba, också känd som hjälmkrossare. Magnus Bäckmark skriver i Riddarhusets vapensköldar: "Föremålet mitt på hjälmen är en stridsklubba. Med sin tyngd var det ett fruktansvärt ryttarvapen. Stridsgisslet hade en fördel jämfört med klubban, nämligen att det inte gav någon rekyl när det träffade sitt mål."  Matts Andersson var förvisso frälseryttare och hövitsman för en bondehär år 1577 och deltog säkerligen i diverse skärmytslingar vid östgränsen i sina dagar, men vi känner inte till att han skulle ha deltagit i något regelrätt slag.

Vi kan också konstatera att den vapenbild för Isnässläkten med två björnramar i övre fältet och en i nedre fältet, som förekommer i äldre vapenbilder är felaktig, Hans Larsson förde alla tre björnramar i övre fältet och det nedre fältet är tomt. Det här visas av bevarade vapen i Pernå och Tenala kyrkor.

Björnram introducerades sedermera på Sveriges Riddarhus år 1642 som adliga ätten nr 300 i och med Matts sonsons söner, officerarna Claes och Arvid Arvidssöner. Arvid Arvidsson hade en äventyrlig bana, först landsflykt i ungdomen då han ihjälskjutit en man i en duell i Riga, sedan skulle han som amirallöjtnant komma att gå under med regalskeppet Kronan i slaget om Öland 1.6.1676. Han var barnlös och slöt därmed ätten Björnram på svärdssidan. Brodern Claes Arvidsson, kapten vid Åbo läns regemente, hade gått bort redan omkring 1668. I slutändan var det dottern Anna och hennes make, kaptenen Karl Rosenlindt som kom att ärva Domargård, och gården kom sedan att gå vidare inom släkten Rosenlindt under 1700-talet.

Björnrams vapenplåt på Sveriges Riddarhus. Bild ur bokverket
Riddarhusets vapensköldar.

Hur såg detta Domargård då ut i sin glans dagar? Ja, det vet vi inte. Det finns så vitt jag vet inga avbildningar, ritningar eller skisser bevarade av sätesgården och i dagens läge återstår det bara några övervuxna stenfötter och en källare på kullen där gårdscentrum låg. Arkeologiska undersökningar utfördes 1959 av Henrik Lilius och Nils Cleve. Man utgrävde tre husgrunder som bildade ett komplex med ett hus i bakgrunden och två symmetriskt på båda sidorna; ett upplägg som man ansåg som stilmässigt hemmahörande i barocken och därmed 1600-talet. Likaså daterades teglen i källaren till 1600-talet. 

Resterna av det som uppenbarligen varit mangårdsbyggnaden. Källarens ingång var i början av april 2024
 ännu snöfylld och lockade inte till närmare undersökningar. Bilder Anders Segersven.

Man hittade en del järnspik, skrot, kruk- och glasbitar, två gamla nycklar och en del av en kritpipa, inte så mycket mer. Därtill kunde man konstatera rester av pålning och bilade stockar i bäcken norr om gården. Här har tydligen funnits en brokonstruktion, vilket stöds av kartor från 1700-talet.

Det här är naturligtvis ren spekulation, men ett försök till rekonstruktion av Ånga, ett frälsesäteri från
 1600-talet i Södermanland av Göte Göransson i boken Gustav II Adolf och hans folk.

Under andra hälften av 1700-talet uppges att ägaren Jacob Christopher Rosenlindt med familj bebor Degerby, som nu är frälse. Det förefaller som att man i detta skede inrättat sig på höjden strax väster om Domargård, där Degerby gårdscentrum fortfarande ligger. Efter en anteckning i kyrkoböckerna år 1813 om att pastorsänkan Sophia Dorothea Palander flyttat bort från Domargård, återfinns därstädes bara arbetsfolk och så sakteliga glider den gamla gården ut ur dokumenten och in i historiens dunkel och skattar åt förgängelsen utan att lämna större spår efter sig i bevarade dokument.

Anders Segersven

Källor:

Nyländska sätes- och kungsgårdar från medeltid och 1500-tal

Karjaa Degerby Domargård, Jan Fast 1996-97

Museiverket, utgrävning av Domargård 1959

Riddarhusets vapensköldar - bokverket 2019

Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill Stora Ofreden, Helsingfors 1909

Henrik Impola: Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet, Helsingfors 2011

 Lokalvapen i Esbo och Kyrkslätt

Inofficiella lokalvapen i Esbo, designade av Markus Myllyniemi. Källa: Helsingin Sanomat.

Det har gått en tid sedan bloggen uppdaterades, det är beklagligt, men det har sina skäl. Med åldrande föräldrar har gårdsbruket de inte längre förmår sköta mer och mer gått över till att bli mitt ansvar. Nu har det varit sommarsäsong igen med allt av arbete ute på fälten som det för med sig. Hösten och vintern kommer ändå, och med det lite mer tillfällen att ägna sig åt heraldiken igen.

Trenden med stadsdels-, region- och byavapen går vidare, och den här gången kan vi rikta sökarljuset på Esbo och Kyrkslätt. Här har vi lokalpolitikern och kommunikationsföretagaren Markus Myllyniemi från Kyrkslätt som varit framme.

Byavapen i Kyrkslätt, designade av Markus Myllyniemi. källa: X, fd. Twitter.

Markus Myllyniemi. Källa: Facebook.

Myllyniemi har främst publicerat sig på sociala medier och i de inlägg jag har sett har det inte närmare öppnats upp motiveringat till ämmnesvalen i de här vapnen. Med lite lokalkännedom kan man förstås tolka sig till någonting; metron går till Mattby (Matinkylä) nuförtiden, Esbogård har sin plats i Gamla Esbo (Vanha-Espoo), Alberga (Leppävaara) är ett talande vapen och nuvarande Esbo domkyrka ligger i centrum (Espoon keskus).

I Hvitträsk i Kyrkslätt upptäcktes de första hällmålningarna i Finland, av självaste Sibelius, Pork(k)ala har sin fyr, Meiko är en vacker vildmarkssjö som är naturskyddad.

Vad Obelix har att göra i Veikkola undgår mig dock något, Veikkola är ett samhälle i norra Kyrkslätt, kanhända något egenartat. Och visst, under Porkalaparentesen var ju hela Kyrkslätt taget av Sovjetunionen - nej inte hela - en by i norra Kyrkslätt hade undgått och hörde fortfarande till Finland... Måhända det är förklaringen.

Hursomhelst, än en gång får man lov att uttrycka glädje över att det dyker upp unga förmågor som för det heraldiska arvet vidare.

Nu något helt annat.

Det har sina skäl att jag inledde med lokalvapen i Esbo, och jag har ju tidigare fört fram min särskilda relation till den här staden där mina förfäder levt och brukat jorden en gång i tiden. Då var det ett Esbo som inte finns längre, ett agrart svunnet Esbo.

Det är en intressant historia med en gård som inte längre finns, och det finns en hel del att berätta om ett av de gamla stamhemmanen vid namn Kirsti, min farfars hemgård.

Så, här är historien om Kirsti gård, släkten Segersven och det Esbo som inte längre finns

Karaktärshuset på Kirsti. Esbo stadsmuseums samlingar.

Anders Segersven

 Heraldiska Sällskapet i Finland tar nya tag

Föreläsning pågår i den stora salen på Vetenskapernas Hus. Arkivbild från HSiF:s Facebook-konto.

Det kanske inte har gått de heraldiskt intresserade förbi att Heraldiska Sällskapets i Finland verksamhet har gått på sparlåga sedan coronaepidemin bröt ut år 2020. Allmänna möten har inte hållits och egenligen det enda som fortgått som vanligt är vapenregistreringsfunktionen, eftersom ledamöterna där redan sedan tidigare främst sammankommit via e-post.

Torsdagen den 19 januari hölls sedan ett något försenat årsmöte på Vetenskapernas Hus, som lämpligt nog också öppnat upp igen efter en längre tids renovering, och Anton Eskola som suttit som ordförande under coronatiden avgick och till ny ordförande valdes Unni Leino.

Tidigare ordförande Anton Eskola till vänster och Unni Leino till höger.
 Arkivbild från HSiF:s Facebook-konto.

Heraldiska Sällskapet vädrar morgonluft igen och från vårsäsongen 2023 återupptas de månatliga allmänna sammankomsterna på Vetenskapernas hus. Som bekant från tidigare år möts man som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen), och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne, kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för vårsäsongen 2023:

16.3.2023           

kl 18.00 – 20.00

HSiF vårmöte med stadgeenliga ärenden, samt efter det:

"Kunnallisheraldiikka Raaseporin kaupungin alueella ennen ja nyt" (Kommunalheraldiken i Raseborgsregionen förr och nu), av Anders Segersven

20.4.2023                  

kl 18.00 – 20.00

Besök av Henric Åsklund från Svenska Heraldiska Föreningen, som föreläser om Jan Ranekes exlibriskonst.

18.5.2023          

kl 18.00 – 20.00

Unni Leino: "Vaakunaselityksen ja vaakunakuvan suhde" (Förhållande mellan vapenbeskrivning och vapenbild")

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska, förutom Henric Åsklunds föreläsning.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF

Lindsayvapnet i Vederlax kyrka - en gåta

Jacob Lindsays vapen i Vederlax kyrka. Bildkälla:Riksarkivet/Yrjö Kotivuori.

På övre våningen i klockstapeln vid Vederlax (Virolahti) kyrka förvaras ett huvudbaner tillhörigt major Jacob Lintz (Lindsay). Han hade brukat ett hemman i Alapihlaja by från 1640 till 1667 då han avled och han begrovs i kyrkan år 1669 där hans vapensköld uppsattes. 

Jacob Lindsay härstammade från Skottland och han dyker upp i rullorna som fänrik vid överste Kasper Ermes infanteriregemente år 1637. Han deltog bland annat i kriget i Skåne på 1650-talet och avslutade sin militära bana som major vid Karelens kavalleriregemente. Släkten Lindsay i Finland har setts som uradel från Skottland, men blev aldrig naturaliserad i Sverige och sannolikt har den utslocknat under 1700-talet.

Det här är det enda vapen av släkten Lindsay i Finland som har bevarats, och det gör det unikt på mer än ett sätt. Vapnet, beskrivet i Europeana Heraldica som "kluven i guld och svart, en spets av motsatta tinkturer överlagd med tre klöverblad av motsatta tinkturer 2+1" har nämligen inga som helst likheter vapnet för ätten Lindsay i Skottland. Huruvida den andra tinkturen verkligen varit guld är svårt att säga, eftersom färgen lossnat så att endast träbottnen och spår av vit kredering går att se. Koponen skriver på 1980-talet om rött och silver, men det är svårt att se hur han kommit fram till den slutsatsen.

Stamvapnet för Clan Lindsay i
 Skottland. Källa Wikipedia.

Clan Lindsay från de skotska lågländerna har alltid fört "Gules, a fess checky azure and argent" i sitt grundutförande, det vill säga en röd sköld med en schackrutad bjälke i blått och silver. Det skotska heraldiska systemet medför att grundvapnet ändras med brisyer för olika släktgrenar, men inget som på något vis liknar vapnet i Vederlax.

Det förefaller alltså att Jacob Lindsays begravningsvapen skapats i Finland. Men av vem? I ett utlåtande från The Heraldry Society of Scotland på 1980-talet konstaterar Charles J Burnett att vapnet måste vara förlänat av kungen i Sverige, eftersom ett dylikt inte förekommer i Skottland. Men eftersom Jacob Lindsay inte blev naturaliserad eller introducerad på Riddarhuset i Sverige, än mindre adlad, så kan det inte vara så heller.

Charles J Burnett om Vederlaxvapnet
1981;There is no Lindsay Arms like
 this in Scotland".

Vapenkompositionen är nämligen heraldiskt felfri, och dessutom synnerligen tilltalande och lyckad. Den har krävt heraldiskt kunnande något över lekmannens nivå, eftersom den laborerar med häroldsbilder och motsatta tinkturer. Jag vågar påstå att det inte lyckats på ett felfritt sätt för någon som inte studerat heraldisk teori åtminstone i någon mån.

I artikeln om Teet i Pernå så spekulerar jag i hur Johan Mattson Teet i Pernå på 1640-talet kunde känna till att det förekommit en släkt Tait of Pirn i Skottland, och konstaterar att det i hans bekantskapskrets funnits ett flertal skotska officerare från kända släkter, och måhända hade någon av dessa berättat för honom om detta. Vi kan ju gå ett steg vidare, kunskaper i heraldik torde förvisso ha hört till gentlemannens bildning vid den här tiden; har det funnits en skotsk amatörheraldiker som ställt upp med sakkunskap för vänner och bekanta här någonstans i sydöstra Finland i mitten av 1600-talet? Vi lär aldrig få veta.

Markku Koponens version av Lindsayvapnet i Vederlax från år 1981.

Källor:

Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Helsingors 1909-1916

Markku Koponen: Salaperäinen vaakuna Virolahden vanhasta kirkosta, manuskript 1981

Markku Koponens korrespondens i Collegium Heraldicum Fennicums arkiv

Anders Segersven

 Att döda ett sigill

J.P.Taavitsainen, Sigillfynd gjorda vid arkeologiska utgrävningar i Finland, Fornvännen 76.

I samband med det förra inlägget om sigillstampfyndet i Sjundeå, dök ett intressant faktum upp; om du tappar din sigillstamp så behöver du få den dödad, så att den inte kan missbrukas om någon skulle hitta den och få för sig att börja använda den. Alldeles - precis som med tappade kreditkort och mobiltelefoner av idag. Ett slitet uttryck, men inget nytt under solen alltså.

Sigillet var en väsentlig del av den medeltida dokumenthanteringen. Sigillet bekräftade den underskrivandes identitet eller den institution denne representerade. Ja, till den grad att identiteten kunde uttryckas enbart genom ett sigillavtryck och individen kunde alltså utöva sin auktoritet utan att fysiskt vara på plats.

Sigill för biskop Bero I från 1253, det äldsta bevarade i Finland.

Bevarade sigillstämplingar finns det i Finland en hel del, Reinhold Hausens samling "Finlands medeltidssigill" upptar 378 stycken, varav det äldsta är tryckt i vax av biskop Bero I år 1253. Fler än så har hittats efter det att Hausen gav ut sin samling år 1900, men sigillstampar har bevarats endast ett drygt tiotal; från 1300-talet 6 stycken, från 1400-talet 7 stycken och en från 1500-talet.

Då en sigillbärande person dog, var det av vikt att se till att sigillet inte heller kunde användas längre. Man lade alltså ofta sigillstampen med i graven, varvid den också ofta gjordes obrukbar. Det hela kunde rentav utformas till en hel ceremoni; sigillet fördes efter själamässan till huvudaltaret där det förstördes av en för ändamålet tillkallad guldsmed. Om sigillstampen var av ädelmetall kunde den döde under sin livstid ha bestämt om att någon släkting skulle ärva metallen. Man kunde naturligtvis också smälta ner den och donera metallen till kyrkan.

Sigillstamp funnen vid arkeologiska utgrävningar i Enköping. Från arkeologerna.com.

Men om du alltså helt enkelt tappade bort din sigillstamp, så var det av vikt att få den dödad så att eventuella dokument sigillerade med den efter det kunde förklaras ogiltiga. Det gällde alltså att göra en anmälan hos någon representant för den offentliga makten, tex. städernas råd eller vid de lokala lagmanstingen eller häradstingen där man kunnat erhålla ett intyg av domaren som bevis. I Finland har inte bevarats några dokument över detta förfarande, men i Tallinnrådets tänkebok från åren 1380-1455 återfinns flertalet anteckningar om dödande av sigill. Främst tycks det ha varit fråga om borgare, rådsmän och hantverkare som lät anmäla om försvunna sigill, men enstaka adelsmän och ordensvasaller återfinns också.

Litteratur:

Visa Immonen & Tapio Salminen: Keskiaikainen papin sinettileimasin Siuntiosta, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja 2020, sid 120-132, Helsingfors

J.P. Taavitsainen: Sigillfynd gjorda vid arkeologiska utgrävningar i Finland, Fornvännen 76

Anders Segersven

Sigillstampfyndet i Sjundeå år 2017

En metalldetektorentusiast gjorde år 2017 på en åker i Lempans by i Sjundeå ett fynd som utan vidare kan anses som ett av de heraldiskt sett mer intressanta på åratal. Det är fråga om en sigillstamp i kopparlegering med en vapenbild som stilmässigt kan dateras till slutet av 1300-talet. Vad mera är, omskriften gör att vi kan namnge ägaren till sigillet; S(igillum) Io(a)n(n)is Wolde(ma)rzo(n) p(res)b(yte)ri, det vill säga "prästen Johannes Woldemars sigill".

Själva vapnet på sigillet består av en gotisk såkallad strykjärnssköld med en eldstålsliknande bild. Inom heraldiken har vi termer för olika former gångjärnsbeslag, samt även läderkniv, men det förblir oklart vad för en figur det egentligen är fråga om. Vad som däremot är uppenbart är att vapnet påminner väldigt mycket om det för släkten Scherembeke.

Sigill för Kristiern von Scherembeke år 1319.

Scherembeke-ätten härstammade ursprungligen från Scharnebeck, nordost om Lüneburg i Niedersachsen där den första medlemmen är känd år 1218, men verkade under 1300- och 1400-talen i Harjumaa, släktens gods Maardu låg strax öster om Tallinn. Scherembekes vapen är känt sedan 1359, då medlemmar av ätten gjorde en större donation till Helgeandskyrkan i Tallinn.

Gåvobrevet till Helgeandskyrkan i Tallinn 14.9.1359 med vidhängande sigill av riddaren Christianus
 Scherembek, hans bror Willekinus och Christianus son Christianus junior. Bild: Tallinna Linnaarhiiv.

Kontakter till högfrälset i det svenska riket saknades inte; ståthållaren på Viborg Kristiern Nilsson Vasa kallade Henrik Scherembeke i Tallinn sin frände ("ome") i ett brev av den 10.3.1423. Det kunde betyda morbror eller någon annan släkting på kvinnosidan. Scherembeke-vapnet påminner mycket om det tidiga Vasavapnet, det som är känt med Kristiern Nilssons far Nils Kettilsson 1355. Det har tolkats som en heraldisk liljefigur i ändan av en spira, som sedan omarbetades till en stormvase av Gustav Vasa.

Men vem var då prästen som tappade sigillstampen i Lempans i Sjundeå? Ja, det vet vi inte. Även om namnet Johannes förekommer, så är någon prästman med tillnamnet Woldemar inte känd i släkten Scherembeke. Sannolikt har prästmannen ändå varit knuten till släkten på sätt eller annat. Och vad hans ärenden än må ha varit så var han sannolikt endast på färd genom Sjundeå, eller borde man kanske säga, det vi idag känner som Sjundeå eftersom Sjundeå känns som socken först år 1417. Lojo däremot var kyrksocken redan år 1323 och mycket av färdseln till och från Lojo dessa tider gick genom Sjundeå följande Sjundeå å. De kyrkliga traditionerna i Lojo anses gå ända till 1200-talet, då legenden berättar att den danske ärkebiskopen Andreas Synnesen lät utföra massdop på folk vid Kastlähde källa i Tötar.

Minnesmärke vid Kastlähde källa i Tötar. Bild: Lohjan kotiseutututkimuksen ystävät.

Platsnamn med leden munk i namnet är rikligt förekommande mellan övre loppet av Sjundeå å och södra stranden av Lojo sjö och också annorstädes vid kusten i Nyland. Först och fämst har det med cisterciensermunkarna från Padis kloster i Estland att göra; konung Magnus Eriksson hade år 1351 överlåtit patronatsrätten över Borgå socken till padismunkarna och de hade också omfattande egendomar i Ingå och Kyrkslätts socknar samt laxfisken i flere åar och älvar längs kusten.

Fögderier och kyrkosocknar i Nyland vid medeltidens slut. Från "Padise ja Vantaa".

Kyrkomän av mångahanda slag rörde sig alltså längs Sjundeå å, och den första kyrkplatsen i Lojo låg uppenbarligen i Kyrkstad i Virkby, det är strax söder om Lojo sjö som nämnt ovan. Kapell anlades längs med ån både vid Sjundby och vid Svidja, men hurudan verksamhet där förekom har för länge sen försvunnit i tidens glömska. Folkminnet har bevarat intrycket av munkar antagligen oavsett hurdana kyrkans män det varit fråga om. Och så någon gång under andra halvan av 1300-talet tappade en av dessa kykomän, prästen Johannes Woldemar, sin sigillstamp i en åker i Lempans by.

Föll den ur hans pung när han vandrade över fälten, eller när han satt sig ned för att vila, kanske slagit läger, det får vi aldrig veta. Det är kanske mindre sannolikt att han red, sådant var för stormännen, men han tycks ju som vi har sett varit knuten till en inflytelserik släkt, så det är väl inte helt uteslutet det heller.

Det kan vi konstatera, att där han rörde sig längs utkanterna av Raseborgs slottslän, så satt vid samma tider på Raseborg Tord Röriksson, måg till Nils Kettilsson som använde sig av samma vapen som vår prästeman. Små var kretsarna på den tiden.

Bockstensmannen. Vad gör han här? Ja, egentligen ingenting, men han var när han
 dog någon gång under andra halvan av 1300-talet en lägre ämbetsman på resa,
 enligt vissa teorier rentav en prästeman.

Litteratur:

Visa Immonen & Tapio Salminen: Keskiaikainen papin sinettileimasin Siuntiosta, Suomen kirkkohistoriallisen seuran vuosikirja 2020, sid 120-132, Helsingfors

Gunvor Kerkkonen: "Västnyländsk kustbebyggelse under medeltiden" Helsingfors 1945

Padise ja Vantaa, keskiajan silta Padisen ja Vantaan välillä

Anders Segersven

 Ejbykalken

Ejbykalken i Åbo Domkyrkomuseum. Bildkälla YLE.

Ejbykalken förvaras i Åbo Domkyrkomuseum, men den tillbringade 400 år av sin tid i Ejby kyrka i Danmark. Kalken är medeltida, framställd troligen kring år 1480, men den rövades till Danmark redan år 1509 vid Otto Ruds plundring av Åbo. Från Danmark returnerades den år 1925 till Finland mot en kopia till kyrkan i Ejby. Det har sagts att det eventuellt var kalkens räddning, därmed undgick den Gustav Vasas nedsmältningar och många krig och skövlingar.

Vi känner till händelsen från inledningen av Mika Waltaris roman Mikael Ludenfot, och det är ju på sätt och vis den som sänder ut djäknen från Åbo på äventyr i renässansens Europa:

"En sensommarnatt när jag var sex eller sju år gammal kom jutarnas amiral Otto Ruud roende uppför ån förbi de sovande vaktposterna på Åbo hus och överraskade köpstaden i gryningen. Eftersom den gräsliga plundringen av Åbo ägde rum år 1509 eller fem år före Sankt Hemmings beatifikation torde jag sålunda ha skådat dagens ljus år 1502 eller 1503. /.../ På tredje dagen hade någon av jutarna burit mig hem till henne (fru Pirjo) och betalt tre silverörtugar för att hon skulle bota mig. Han gjorde säkerligen denna barmhärtighetsgärning för att gälda sina synder ty domkyrkans plundring hade givit många jutar grymma samvetskval. Av hennes beskrivning antog jag att det var samme man som hade dräpt min morfar och mormor."

 

Detalj av kalkens fot. Bild Yrjö Kotivuori, Europeana Heraldica.

Kalken är hursomhelst ett av de ryktbaraste silverföremålen från Finlands medeltid, och torde vara skänkt till kyrkan av domprosten Magnus Särkilax på 1470- eller 1480-talet. Kalken är förgylld och har en skål som är förnyad under senare tid, men foten med skaftet är medeltida. Foten i form av ett sexpass är typisk för senmedeltida nattvardskalkar och på varje sektor av sexpasset är fäst en vapensköld med hjälm och hjälmprydnad. Två av vapnen består av monogram, och de är placerade mittemot varandra. Man har utgått ifrån att monogrammen hänvisar till huvuddonatorena och vapenparen kring dem hänsyftar till deras släkt eller föräldrar.

Det första monogramvapnet med en stjärna i hjälmprydnaden kan läsas tämligen tydligt mn och torde hänvisa till Magnus Nicolai, det vill säga Magnus III Stjernkors som var biskop i Åbo 1489 - 1500. En äldre, mindre sannolik, tolkning är nm, vilket kunde betyda ärkediakonen Nicles Mull.

Tre vapen med monogrammet mn har funnits i Virmo kyrka, då Elias Brenner eller medhjälpare
 under andra hälften av 1600-talet gjorde avteckningar av vapen i Finlands kyrkor. Det är inte bekant
 var vapnen suttit, för de finns inte kvar, men sannolikt är att det har varit fråga om donationer
 av Magnus Stiernkors, för han hade egendomar i socknen.

På den heraldiskt högra sidan om Magnus Nicolai återfinner vi en vapensköld med ett mantuanskt kors över en sexuddig stjärna, som hjälmprydnad likaså en stjärna. Det är fråga om Stiernkors-släktens vapen och specifikt tillhörigt Magnus Nicolais far Nils Olofsson Stiernkors. På den heraldiskt vänstra sidan om monogrammet har vi ett vapen med en väpnad arm, hjälmprydnaden är en öppen handflata. Vapnet tillhör släkten Tavast och torde hänsyfta till Magnus Nicolais mor, Elin Nilsdotter Tavast.

Magnus Stiernkors vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.

Det andra monogramvapnet är svårare att placera. Det kunde läsas som sg men det går inte att finna någon särskild person eller släkt att förknippa det med. Det har framkastats att det kunde vara fråga om Sven guldsmed, som var verksam i Åbo 1443 - 1467 och som bevisligen förfärdigat nattvardskärl. Det skulle ändå förutsätta att Ejbykalken är något äldre än vad sammanhanget i övrigt antyder. Sven guldsmed var ofrälse och att han skulle satt sitt monogram i vapensköld tillsammans med de andra högadliga donatorerna är osannolikt, låt vara att han var en förmögen man..

Juhani Rinne har tolkat monogrammet som ch och menar att det syftar på Klaus (Claus) Henrik Bitz (ca. 1458 - 1506) och Jalmari Jaakkola har uttytt det som ivgt och hävdat att det är fråga om Ingeborg Valdemarsdotter Garp för ivg och hennes man Olof Nilsson Tavast för det sista t. Därmed gör det dottern Metta Olofsdotter till donator. Resonemanget är invecklat och det är inte utan att man påminns om heraldikens förtjänster vid igenkänning.

Konrad Bitz vapen som biskop
enligt Markku Koponen.

På den heraldiskt högra sidan av det andra monogrammet återfinner vi ett vapen med en bock i skölden och en fjädervippa som hjälmprydnad. Det skulle kunna vara Konrad Bitz, biskop 1460 -1489, men utan biskopliga attribut är det antagligen inte så. Däremot är Konrads far Henrik Bitz, Erik Bitz (Metta Olofsdotters man) eller Klaus Henriksson Bitz möjliga kandidater.

Heraldiskt vänster om monogramvapnet har vi en sköld med en från vänster framkommande väpnad arm och med en hand som hjälmprydnad. Som vapeninnehavare har föreslagits lagman Sune Sunesson eller Jeppe Pedersson, båda av släkten Ille, och Jeppe var Metta Olofsdotters man i hennes andra äktenskap. Resonemanget är såtillvida besynnerligt, att Illesläktens väpnade arm håller i en lilja och hjälmprydnaden är också en lilja. Junani Rinne å sin sida anser att det är fråga om Lucia Nilsdotter Tavasts vapen.

Magnus II Tavasts vapen som biskop
 enligt Markku Koponen.

Tolkningarna kring det här andra monogramvapnet sprider sig, lindrigt sagt. Frågan härvid kvarstår, men klart är åtminstone att kalken kan förknippas med Magnus III Stiernkors och hans föräldrar. Kalken måste därmed ha framställts före han blev biskop år 1489. Vi vet att han lät bygga Alhellgonakapellet, det nuvarande högkoret, i domkyrkan. Skriftliga källor vet berätta att valven stod färdiga år 1471 och att år 1480 gjorde Magnus Stiernkors en stor donation till Allhelgonakapellet. Allra senast torde nattvardskärlen ha varit färdiga till det att Magnus lät upprätta högaltaret i Allhelgonakapellet år 1485. Kärlen ja, för Ejbykalken kom med en paten som också är prydd med Stiernkors vapen.

Paten till Ejbykalken med Stiernkors vapen i samma stil. Bild P. O. Welin. 

Det hade inte ens gått trettio år från kalkens färdigställande till den där morgonen i augusti år 1509 då Otto Rud och hans anhang trängde sig in i domkyrkan i jakt efter dyrbarheter och kalken med tillbehör försvann till Danmark för över 400 år. Och inte bara kalken, nästintill allt av värde försvann från kyrkan och säkerligen också månget annat hus i Åbo. Så vitt man vet är kalken och dess paten det enda som återstår av bytet, och de återlämmnades alltså från Danmark år 1925 som en gest till den unga nationen Finland. Trots att den tillbringat den absolut mesta av sin tid i Ejby församling så placerar vapnen på dess fot den stadigt i det finska högfrälset och kretsarna kring biskopsstolen i Åbo.

Och Otto Rud förresten, den som googlar hittar snabbt amiralen och sjöhjälten Otto Rud 1520 - 1565, han som hade sina nappatag med Klas Horns flotta och som sedermera dog i svensk fångenskap. Mindre lätthittad är hans farbror amiralen och kaparen Otto Rud, känd 1482, död 1511. Åtminstone finska wikipedia blandar i skrivande stund glatt samman båda. Otto Rud d.ä. härjade med kung Hans goda minne längs den nyländska kusten åren 1508 och 1509, brände Borgå och ödelade västra Nyland, och i gryningen den 3.8.1509 stod alltså Åbo i tur. Eftervärlden har velat se det som att han fick sådana samvetskval av plundringen av Åbo domkyrka att han begav sig på pilgrimsfärd till det Heliga Landet år 1510 för att sona sina synder. Hursomhelst så dog han under hemfärden i Bayern år 1511.

Litteratur:

Juhani Rinne: Turun tuomiokirkon "Ejbyn kalkki" ja sen henkilöhistoriallinen probleema

Markku Koponen: Heraldica Catholica Fennica, Helsingfors 1984

C. A. Nordman: Finlands medeltida konsthantverk, Helsingfors 1980

Visa Immonen: Henkilövaakunat kulta- ja hopeaesineissä ennen vuotta 1600 / Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011

Kansallisbiografia/Otto Rud

Anders Segersven