En liten historia om gadolinit - Johan Gadolin

En modern version av det Gadolinska vapnet av Jochen Wilke i hans Escutcheons of Science.

Kemisten Johan Gadolin (1760-1852) föddes i Åbo, där hans far Jakob Gadolin (1719-1802) var professor i fysik. Farfadern, Jakob även han, hade som präst antagit namnet Gadolin efter hebreiskans gadol som betyder stor. På mödernesidan var Johan Gadolin bland annat släkt med Johan Browallius (1707-1755), professor i botanik vid universitetet i Åbo och en vän till Linné.

År 1794 hände det sig att Johan Gadolin analyserade prover av ett mineral som hade upptäckts av en löjtnant Arrhenius vid Ytterby nära Stockholm. Det definierades först som en svart och tung förorening bland kvarts och fältspat i pegmatitbrottet på orten. Gadolin konstaterade att man hade att göra med en okänd jordart och år 1800 skulle den komma att kallas gadolinit.

Johan Gadolin 1760-1852.

Kemister från Tyskland och Frankrike bekräftade därefter Gadolins påstående. Den okända jordarten fick namnet yttria (eller ytterjord) efter namnet på gruvan. Senare gavs mineralet namnet gadolinit till minne av Johan Gadolin, men det har också kallats ytterbit och ytterit. Gadolinit har visat sig ha sammansättningen Be₂FeY₂Si₂O₁₀. Johan Gadolin brukar härigenom anses vara den som upptäckte grundämnet yttrium.

Senare i tiden kom det sig som så att generalmajoren, sedermera generalen av artilleriet, Axel Gadolin adlades 29.5.1871 och introducerades 11.1.1873 på Finlands Riddarhus under nummer 245.

Riddarhuset konstaterar att ätten härstammar från Maunu i Halluby i Nykyrko (Egentliga Finland) på 1600-talet. Maunu latiniserades till magnus som betyder stor, och här har vi då förklaringen till det hebreiska gadol.

Vapenbeskrivningen som den kom att lyda enligt Granfelts vapenbok:

"Vapnet: en sköld af silfver fält med en blå balk, belagd med två femuddiga gyllene stjärnor, samt sidosatt, å vänster en chef med en röd ros, å höger med en stuff kristaller ("gadolinit"). Krönt hjälm; tre hvita plymer ur en grön lagerkrans. Hjälmtäcke blått, af svart foder. Under skölden korsvis två kanoner."

Gadolin i Granfelts vapenbok.

 Anders Segersven

Finlands härold

Härolder i sina typiska tjänstevapenrockar, tappertar, vid begravningen av Albrekt VII av Österrike i  Bryssel
 år 1622. I mitten härolden för de habsburgska Nederländerna, till höger Artois och till vänster Flandern.

Rent historiskt sett var härolden en ämbetsman som ledde verkställningen av offentliga tillställningar som kröningar, furstliga förmälningar, dop och begravningar. Härolder, som för övrigt gett heraldiken sitt namn, är kända sedan 1100-talets senare hälft. I begynnelsen fungerade de som konferencierer och underhållare vid tornerspel med uppgift att bland annat presentera deltagarna på ett medryckande sätt. Härvidlag var kunskap om vapen och deras beskrivning av avgörande betydelse, och härolderna är oskiljbart förenade med heraldikens uppkomst och utveckling under medeltiden.

Det finns inte mycket information om härolder i de nordiska länderna,
 men dessa två tjänstgjorde under Erik XIV.

Sedermera fick de också andra uppgifter av ceremoniell karaktär, som experter inom heraldik kom de att föra vapenrullor; härolder in- och avblåste ståndsriksdagarna och tjänstgjorde vid kungliga ceremonier och ordensceremonier, dömde i tvister rörande adelsväsendet, uppgjorde och förbättrade adelns vapen samt höll vapensyn vid torneringar. Härolden kunde också fungera som budbärare och åtnjöt ett visst skydd och immunitet på resor och på slagfält. Om han i början liknat något vi idag skulle kalla sportkommentator, så kom han med tiden att utvecklas till någonting som inte var helt olikt en diplomat.

Härolder med plymer i hattarna vid Borgå lantdag 1809.
 I förgrunden en av ridderskapets och adelns härolder (Finland)
 i blått och i bakgrunden en kejserlig härold i S:t Andreasordens
 gröna dräkt. Detalj ur Emanuel Thelnings kända målning.

Men Finlands härold? Ja, vid Borgå lantdag år 1809 fanns det något som man kunde kalla för det, i själva verket fyra stycken, även om man kan säga att två av dessa representerade det kejserliga Ryssland. Borgå lantdag 1809 hör till de stora stunderna i Finlands historia, beroende på perspektiv kan man se tillfället som Finlands förening med Ryssland eller som nationen Finlands födelse.

Godsägaren och friherren Robert Wilhelm De Geer från Tervik i Pernå hade i februari 1809 utsetts till lantmarskalk för den kommande lantdagen i Borgå och kort därefter förordnade han om en lantmarskalkstav samt annan rekvisita som skulle komma att behövas, bland annat "två kejserliga häroldskåpor med stavar, Chaperons Impérial, avec leur caducée" samt "två häroldskåpor i blå sammet, med gyllene galoner för ridderskapet". De kejserliga häroldsdräkterna levererades till Borgå från ordenskapitlet i S:t Petersburg. Var de blå häroldsdräkterna för det finska ridderskapet och adeln syddes är okänt, men sannolikt är att de också tillverkades i Ryssland.

Det är talande att De Geer hade beställt blå häroldskåpor med guldgaloner, det vill säga i de svenska färgerna, men att vad som slutligen levererades var kåpor i blå sammet med silverbroderier. Blått och vitt, det som sedermera skulle bli Finlands färger. Men det är förstås enbart fråga om slumpens spel, blått och vitt för Finland var inte påtänkt ännu och skulle inte bli det på årtionden.

Lantmarskalksstaven i förgrunden och en av häroldsstavarna för
 adelns och ridderskapets härolder. Bildkälla Tandefelt.

I Borgå officierade alltså sammanlagt fyra härolder av två olika slag: två kejserliga härolder och två härolder som hörde till dett finska ridderskapet och adeln. I processionerna gick de grönklädda härolderna före den kejserliga delen av processionen, medan den finska adelns härolder alltid gick före de finska ständerna. Så kom de blåklädda härolderna alltså att ses som representerande storfurstendömet Finland, och det var en av ytterst få gånger, kanske den enda, då det förekommit officierande härolder i Finland.

En av ridderskapets och adelns häroldsdräkter har bevarats på
 Riddarhuset i Helsingfors. Den blå färgen har bleknat med tiden. Bildkälla Tandefelt.

Källa:
Henrika Tandefelt: Borgå 1809 Ceremoni och fest, Helsingfors 2009

Anders Segersven

Vapenslagsfärger

Vapenslagsfärger är först och främst de färger som förekommer i försvarsmaktens kragspeglar, men de kan användas på andra ställen också, till exempel i revärer och tyglister insydda i sömmar, såkallade passpoaler. Och så utgör de en inte helt obetydlig del av försvarsmaktens utbildningsmärken, de som det föregående inlägget handlade om.

En major inom fältartilleriet begrundar sin fältmössa m/36 som, om man ser noga,
 har en passpoal i grönt, d.v.s. i infanteriets färg. Bildkälla: YLE.

Någon fullständig klarhet i ursprunget till alla vapenslagsfärger låter sig inte åstadkommas, men första gången definierades de i april år 1918, i dagorder av krigsmaktens överbefälhavare och sedan i reviderad form i juli 1918 som "Uniformsbeklädnad för Rikets krigsmakt". Uniformerna som sådana har förändrats åtskilliga gånger sedan dess, men huvuddelen av vapenslagsfärgerna har bestått under de dryga 100 år som förflutit. Ett av ursprungen till färger av detta slag finns att söka i de livréfärger som vanligtvis togs ur huvudtinkturena ur vapnet för stater, kungahus eller mäktiga familjer, och som användes bland annat i tjänsteuniformer för underlydande och anställda. Någonting liknande ser vi ännu idag i färger som används i arbetskläder från något visst företag eller bland anhängare av idrottslag.

Även kustartilleriet förde rött och svart,
men färgerna var omvända på kragspeglarna.

Vad beträffar fältartilleriet till exempel, så finns det ändå en del bakgrundshistoria. Röda kragar eller kragspeglar har förekommit på artillerister i åtskilliga länder och det ända sedan Napoleonkrigen 1803-1815. Den röda färgen anses avbilda den eldslåga som uppstår när krutgaserna brinner och slår ut ur eldröret i en röd flamma. Den svarta färgen hänvisar till svartkrutet, som inte bara i sig självt var svart, utan också gav upphov till ett allt nedsvärtande sot. Sotfläckar syntes inte så bra på färdigt svarta uniformer, så därför förekom det också svarta kragar på artillerister, och likaså hos sappörer och minörer. Sedermera förflyttade sig den svarta färgen också till tekniska vapenslag, vilket man kan se på fanorna för en del pionjärenheter.

Utbildningsmärken för pansarförare och pansarvärn samt pansartruppernas kragspeglar.
 Notera att pansarvärnets stridsvagn är fegvänd; det är ju den lede fienden.

Och därifrån kommer vi i ett kliv till pansartrupperna, vars vapenslagsfärg är svart och den färgen kommer från artilleriet, även om det förstås är teknik inblandat också. I många länder har pansartrupperna grundats som arvtagare av kavallerienheter, men i Finland grundades de som en avläggare till artilleriet. Stommen då var de Renault FT-17-stridsvagnar som köptes in från Frankrike år 1919. Då de hade kanontorn och nedsmutsningsgraden i verksamheten var minst lika stor som i artilleriet så hänfördes de till den svarta färgen.

Traditionsryttare i dragonuniform

Dragonernas kragspeglar är gula med blå bårder, men i det allmänna medvetandet förknippas de mest av allt med vapenrocken av attilatyp och röda byxor med gula revärer. Bakgrunden till uniformen och de röda byxorna har det spekulerats en del i, men klart är nog att regementskommendören Oskar Wilkman och säkert också Mannerheim ville knyta an till gamla dragon- och husartraditioner. Dessutom - så berättas det - fanns det mängder av rött byxtyg att få till billigt pris från Frankrike där man efter världskrigets erfarenheter gått in för att modernisera sina uniformer.

Men dragonernas vapenslagsfärg får med kragspeglarna konstateras vara gul, och faktum är att de har hedrats med en bakelse i den gamla hemstaden Villmanstrand.

Underofficerselev Segersven någon gång i december 1990. Här illustreras det som konstaterades
 i inlägget om utbildningsmärken; 1962 frångicks principen att utbildningsmärket följer kragspeglarnas
 färg. Vapenslagsfärg är infanteriets gröna, men utbildningen är pansarvärn i svart; förvisso ingår
 det pansarvärnsenheter i ett infanteriförband.

Källor:
Tulikomentoja 1/2018 - Tykkimiesten lehti
Mistä tulevat rakuunoiden luurankotakki ja punaiset housut?
Soldatens Handbok 2020

Anders Segersven

Försvarsmaktens utbildningsmärken

Bildkälla: Esa Syväkuru/Försvarsmakten. Märken för från vänster pansarvagnsman, väderobservatör,
 granatkastarman, pansarjägare samt missilskytt.

Försvarsmaktens utbildningsmärken togs officiellt i bruk på självständighetsdagen 1949, även om det redan på 1930-talet till uniform m/22 förekommit ovala svartgula utbildningsmärken, som sedan kommit ur bruk. I praktiken var det fråga om stamunderofficerares kursmärken, även om vissa beväringar som genomgått specialkurser kunde bära samma märken.

Nyblivna fallskärmsjägare har fått sina baretter och märken. Bildkälla: Försvarsmakten.

Då beväringen rycker in kommer först en grundutbildningsperiod som ger allmänna färdigheter för att fungera som soldat. Denna period är likadan för alla beväringar. Efter grundutbildningsperioden ges specialiserande utbildning för att fungera i krigstida uppgift i respektive vapenslag. Och det är alltså dessa utbildningar som sedan renderar ett utbildningsmärke för respektive specialitet.

Dessa märken är komponerade enligt heraldiska principer och framställs i en sköld, så det finns all anledning att ta upp dem till närmare påseende inom ramen för finsk heraldik.

Tre märken från underhållet som vapenslag; vapensmed, mekaniker och "skrivare",
 egentligen är det fråga om ekonomieområdet som helhet dvs. alla former av hushållning.

Sissimärket, en sissi är svår att översätta,
men det är närmast fråga om rekognoscering
bakom fiendens linjer,

Utbildningsgrenens märken är tillverkade av tyg, ursprungligen tryckta och numera broderade, och de ska fästas på vänstra uniformsärmen. Förr i tiden fick beväringen lov att sy fast det egna märket, men numera fästs de behändigt med kardborreband, och i nya tiders uniformer är deras plats strax under truppförbandsmärket. I och med uniform M/91 kom märkena att förminskas något och en del detaljer togs bort ur vissa märken.

Artillerist eller kanoniär om man så
 vill. Den brinnande bomben är även
internationellt känd som symbol
 för artilleri.

Ursprungligen beviljades dessa märken bara till en del av soldaterna i kontingenten, men under 1950-talet utökades utdelningen och från och med 1962 får alla beväringar ett utbildningsmärke under eller efter specialutbildningsperioden. Som mest fanns det inom landstridskrafterna närmare 60 olika märken, men en stor del av dessa togs ur bruk 1962 av spar- eller andra skäl. Det var i samband med detta tillfälle man övergick till att brodera de märken som blev kvar i användning.

På 1970-talet tillkom nya utbildningsmärken, och i dagens läge har landstridskrafterna omkring 20 märken och marinen närmare 30. De flesta av dagens i bruk varande märken är huvudsakligen designade av Sakari Salokangas och Juhani Vepsäläinen på Huvudstaben.

Ett av de nyare utbildningsmärkena: stadsjägare från 2016. Eller rättare sagt, en jägare
 specialiserad på krigföring i urbana miljöer. Dessa finns i Gardesjägarregementet i Sandhamn.

Ursprungligen var avsikten att utbildningsmärkets sköld och bård skulle följa beväringens egna vapenslagsfärger, det vill säga färgerna på kragspeglarna, men även detta gavs upp 1962. I huvudsak följer utbildningsmärket ändå vapenslagets traditionella färger. Det förekom också i tiden att vissa militärlän inrättade ett mästarsoldat-märke, men i dagens läge har truppförbandens traditionskors blivit sättet att premiera en soldat som har utmärkt sig.

En samling av de flesta vanliga utbildningsmärken.

Källa:
Kari K. Laurla: Sotilasheraldiikka Liput, merkit ja tunnukset, Kuopio 2002

Anders Segersven

Antti Matikkalas legat

Det kunde vara på sin plats att även för våra finländska läsare uppmärksamma det här initiativet som tagits inom Societas Heraldica Scandinavica:

Till hedrandet av ordenshistoriker och styrelsemedlem i SHS Antti Matikkalas minne står Societas Heraldica Scandinavica och Académie Internationale d’Héraldique (AIH) bakom inrättandet av ”Antti Matikkalas legat”. Tanken är att samla in ett grundkapital varifrån stipendier till unga heraldiker kan utbetalas i syfte att bidra till deras deltagande i internationella heraldiska kongresser och kollokvier.

Antti Matikkala var ju, förutom alla andra förtroendeuppdrag inom det heraldiska fältet han hade, även sittande ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland vid sitt alltför tidiga frånfälle i januari 2019.

Läs mera om saken på Societas Heraldica Scandinavicas hemsida.

Antti Matikkala med president Sauli Niinistös vapen i den samling presidentvapen
 som HSiF upprätthåller på Skatuddens Casino i Helsingfors.

Anders Segersven

Några ord om attribut

De fyra evangelisterna har i likhet med helgonen sina egna attribut eller symboler; Johannes med örnen,
 Matteus med ängeln (eller människan), Markus med lejonet och Lukas med tjuren.

Ett attribut är ett föremål, en klädedräkt, ett redskap eller något annat tillbehör som identifierar en avbildad person, ett djur eller en företeelse. Allra främst förknippas naturligtvis attributen med helgon, men de förekommer annanstans också, och inte minst inom heraldiken.

Finska kommunvapen med kyrklig anknytning. Lappee (Lappvesi) visar Sankt Lars
 med halstret, Köyliö (Kjulo) hänvisar till legenden om biskop Henrik och Lalli, bilan i
  Tenala kommuns vapen anknyter till Olof den helige. Källa Isto Peltonen.

Helgon var som regel sedan länge döda när man började avbilda dem, och ingen visste hur personen i fråga sett ut. Man använde sig alltså av attribut som gick igen från bild till bild, och de här attributen hämtades från respektive helgonlegend, de kunde utgöras av pinoredskap, yrkesrelaterade verktyg, saker helgonet gjort eller skapat osv.

Struts i hjälmprydnaden för
  Ludvig I_av Ungern.
  Gelre vapenrullan.

Fortuna, slumpens och lyckans gudinna,
 med ögonbindel och ymmnighetshorn,
 rullande runt på lyckans hjul.

Likadant var det med en hel del av djuren inom heraldiken, både fantasidjur och verkliga sådana. De kunde vara så exotiska att väldigt få hade sett sådana med egna ögon, och då behövdes det något som särskiljde. På samma vis gjorde man med djur som annars kunde likna andra närbesläktade arter, något behövdes som visade att just det här är det djuret.

Den tidigare finska staden Kexholm
med en vakande trana i sitt vapen

Vi kan ta som exempel strutsen och tranan, båda är storvuxna fåglar som under medeltid och tidigmodern tid kunde tecknas lite hur som helst. Strutsen igenkänns på att den håller en hästsko av järn i näbben, och faktum är att den även i verkligheten slukar allt möjligt osmältbart. Egenskapen förtydligas i fabeln och följaktligen också i heraldiken. Tranan, sinnebilden för vaksamhet, brukar man ge en sten i den lyftade klon, som ska väcka den vaktande fågeln genom att den tappar stenen om den faller i sömn. Och storken, den känner man igen på att den håller en orm i näbben - om småbarn förekommer, är det sannolikt inte fråga om heraldik.

Utter nr 213.

Ett tamdjur, som en hund, utmärks med halsband och en jaktfalk känns igen från sin vilda frände genom att den är försedd med huva och bjällror. Halsbandet kan användas på andra djur också, hjortdjur som hålls i en djurgård för jaktändamål kan framställas med halsband, ty särskilt vilda är de inte. Ålands landskapsvapen visade tidigare en hjort med halsband, men efter att man rättat till förväxlingen med Ölands landskapsvapen 1944, övergick Öland till att föra en hjort med halsband och den åländska hjorten blev av med sitt.

Rääf i Finland.

En utter förekommer ofta med en fisk i munnen, för sådant sysslar uttrar med, och en räv är ju känd som en notorisk hönstjuv, så det är inte så sällan som räven avbildas springande iväg med en höna eller gås i munnen. Det är förvisso inte så svårt att hitta vapen där dessa båda gynnare förekommer utan dylika attribut, så helt genomgående är systemet inte. Men då blir det genast svårare att identifiera dem med säkerhet, och det kan hända att man får gå till vapenbeskrivningen för att bli övertygad. För hunden, räven och vargen är alla släkt, och hastigt ritade inte nödvändigtvis alls lätta att skilja från varandra.


Semiotiken ägnar sig åt ett studium som kommer nära det vi avhandlar här. Vi talar om symboler som till exempel det verbala språket, gester, logotyper och grafiska märken. Det logiska sambandet mellan uttryck och innehåll baseras på överenskommelser, konventioner och kulturella vanor. När man lär sig att förknippa visst tecken till ett visst sammanhang eller företeelse, skapas en mening och ett semiotiskt innehåll

Ja, så där som att en nyckel kan betyda aposteln Petrus eller ett hjul Katarina av Alexandria. Båda väl företrädda inom heraldiken.

Och hur ska man känna igen en tjuv inom populärkulturen om han inte har mask och randig tröja,
 ofta också en kofot och en säck stöldgods? Dessa är tjuvens attribut, helt enkelt.

Källor:
Ottfried Neubecker: Heraldik; Källor, Symbolik, Användning, Stockholm 1982

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta

nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013

Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Sven Tito Achen: Heraldikkens femten Glaeder, Köpenhamn 1978

Anders Segersven

Apoteksskyltar med dubbelörnar

Apoteksskylt med Storfurstendömets vapen i fullt utförande samt landskapsvapnen.
 Funnits på Kronohagens apotek i Helsingfors under 1800-talet. Källa: Helsingfors stadsmuseum

Ett heraldiskt ämne som inte är särskilt utförligt behandlat är de apoteksskyltar med vapen som förekom i Finland på 1800-talet. Motivet med dubbelörn har kommit från Ryssland, uppenbarligen via Viborg. I Ryssland var det apoteken av första klass, så kallade priviligierade apotek, som fick använda skylt med dubbelörn.

Apoteksörn uppbevarad i Åbo Museicentrals samlingar. Det är inte närmare angivet var den suttit,
 men här är det fråga om Rysslands vapen under 1800-talet, så kopplingen till Finland förblir oklar.

Dessa skyltar var i bruk på de finska apoteken 1812-1917 och förekom också på deras sigill och andra trycksaker, även om det egentligen inte fanns någon särskild förordning om deras användande. Vanligt var hur som helst att dubbelörnen förde det landskapets eller den stadens vapen, där apoteket var beläget.

En härligt naivistisk apoteksörn, likaså ur Åbo Museicentrals samlingar.
 Proviniens inte angiven.

Mot 1890-talet och med det allmänna förryskningsträvandet började det förekomma protester mot den ryska "kråkan" och en del apotekare avlägsnade dubbelörnen, och i vissa fall tycks man ha använt sig av en mer neutral enhövdad örn. Slutgiltigt förpassades dubbelörnen till historien i och med självständigheten år 1917.

Tammerfors apotek i början av 1900-talet med en betydligt mer naturalistisk och enhövdad örn.

Populärt blev det i stället med andra djur, nationalfågeln svanen och kraftdjuret björnen men också biet och myran som bidragit till utvinning av mediciner. Finlands lejon, den heraldiska rosen och de olika städernas och landskapens vapen var naturligtvis också vanliga.

Apoteksörn med Nystads vapen på bröstet. Åbo Museicentral.

Andra allmänna symboler för apotek har varit Eskulapstaven, enhörningar, krokodiler, alligatorer eller deras heraldiska motsvarigheter lindormen och draken, samt internationellt det gröna korset eller helt enkelt bokstäverna Rx som står för recipiere. Just det, att skriva ett recept.

Björneborgs apotek med dubbelörn ovanför ingången. Byggnaden vid torget blev färdig år 1883,
 så bilden är tagen efter det. Källa: Satakunda museum,

Den vanligaste apotekssymbolen internationellt är Hygieias ormskål, och den har också till stor del tagit över som symbol för apoteken i Finland, låt vara att den förekommit redan tidigare om än i mindre utsträckning, åtminstone sedan slutet av 1800-talet. Hygieia var Asklepios dotter och hälsans och renhetens gudinna i den grekiska mytologin.

Standardiserad modern apoteksskylt med Hygieias ormskål och grönt kors.

Källor:
Ahti Nokela: Heraldiikka suomalaisessa farmasiassa, Heraldica Fennica, HSiF 1978
Lotta Svärd / apteekkimuistoja
The origins and meanings of pharmacy symbols

Anders Segersven