Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 2



Modell av biskopsborgen i Korois som den kunde ha sett ut på 1200-talet.

Det är dags att fortsätta studera det senjärntida samhället i Finland. Vi konstaterade i förra inlägget att västra Finland tidigt var inlemmat i den skandinaviska kulturgemenskapen, uppenbarligen ingick man också tidvis i det svenska ledungssystemet. Ledung tillämpades i vikingatidens slutskede utmed den svenska östkusten, från Ångermanland i norr ned till riksgränsen mot Blekinge i söder, samt Öland, Gotland och åminstone i sydvästra delen av Finland. Ledungssystemet avvecklades sedermera på 1200-talet.

Erik den heliges korståg till Finland på 1150-talet är en legend, det finns inga arkeologiska spår av någon stor förändring vid den här tiden, varken i gravskick eller smycken. Men vad försiggick och fanns här då egentligen?

Legenden författades tidigast omkring 1270 och i avsikt att få till stånd en kanonisering av Erik, den äldsta bevarade versionen är i Registrum Upsaliense från 1344. Biskop Henrik, som åtföljde Erik, hade stannat kvar i Finland för att leda kristningsarbetet av finnarna och han led martyrdöden omkring år 1158. Han kom att begravas i Nousis kyrka, och här har också biskopssätet sina yttersta rötter.

Den kända medeltida kenotafen till biskop Henriks ära i Nousis kyrka. 

Hursomhelst så började kyrkan organisera sig i början av 1200-talet och man etablerade sig i Korois, på en udde i Aura å. Ett påvligt tillstånd anlände år 1229 och här byggdes en biskopsgård och försvarsverk.

Biskopssätet i Korois idag. Åbo stads utkanter i bakgrunden.

Så värst många år han kyrkan inte verka i Korois, förrän man flyttade en bit nedåt längs Aura å och påbörjade byggnationen av en domkyrka; Åbo domkyrka. Kyrkan vigdes till bruk år 1300 och ungefär i samma veva kan man anse att staden Åbo uppstod. Eventuellt fanns här redan från tidigare en tysk handelskoloni, men saken är omdebatterad. En del arkeologiska utgrävningar har hittat endast plogspår i de djupare jordlagren, så åtminstone området där domkyrkan anlades hade varit åkermark.

Åbo domkyrka.

Det ligger nära till hands att tänka sig att forna maktsläkter i och med brytningen med ledungssystemet och införandet av Alsnö stadga på 1200-talet gick vidare till att bli medeltida frälse som gjorde ryttartjänst. Gick det till så i Finland?

Det finns exempel både från Estland och Karelen att lokala hövdingaätter av finskbaltiskt ursprung assimilerades med de tyska och danska makthavarna i Baltikum samt i makteliten i Novgorod. Finskt frälse med förhistoriska rötter kan ändå eftersökas egentligen bara på basis av namn och jordegendom. Namnmässigt är uppgiften svår, för från 1200-talet finns det knappt något material alls och ännu från början av 1300-talet är det väldigt begränsat. Mot mitten av 1300-talet ändras namnskicket till allmänkristligt, så att nationalitet inte längre med säkerhet kan uskiljas ur namn i svensk eller tysk språkdräkt.

Samtidigt bör man komma ihåg att det här är fråga om en samhällsklass, och inte en på nationalitet grundad gruppering i första hand. Ur frälsets synpunkt var nationalitetsfrågan inte av betydelse.

Vapnet för frälsemannen Olof Kirves, tidigare omskriven här.
Teckning av Gustaf von Numers.

Någonting vet vi ändå. I Lehijärvi i Tavastland bevittnade kyrkoherden och en herr Melewaldus år 1332 ett dokument rörande markköp. På basis av sin ställning hörde Melewaldus till frälset och han var hemmahörande i Tavastland, "de Tavastia". Namnet latinska form kan överföras till finskans Mielivalta ("sinnesstark, godtycklig") och vi talar alltså här om en man som fötts i en lokal maktsläkt i början av århundradet, och som sedermera blivit frälseman i Tavastland.

På samma vis nämns år 1372 i Tövsala en "Melevaltae i Saerkelax", Mielivalta från Särkilax. Från 1300-talet känner man också från Egentliga Finland frälset tillhöriga Hyvälempi från Reso, Antti från Sukkis repektive Kankas, Michel Halikkolainen, Paimion Johan samt Erik Puranpoika som ägde frälsegodset Spurila.

Det fornfinska namnskicket baserade sig, i likhet med traditioner hos ester och liver, på tvåledade namn där det första ledet som Iha, Hyvä, Lempi, Mieli, Valta kunde ge upphov till avledningar som Hyvä-ri, Hyvä-tty, Mieli-tty, Mieli-kkä eller kombineras med ett andra led till Ihalempi, Ihamieli, Lempivalta, Valtalempi. Namnet uttrycker främst goda eller önskade egenskaper som "God", "Mild" eller "Makt", eventuellt baserar det sig på germanska traditioner.

Vi känner till exempel till en Petrus Kaikewalde de Vinlandia (Pietari/Petrus Kaukovalta/Kaikkivalta) som omnämns i Henrik av Lettlands krönika, där han deltar i kristnandet av esterna under åren 1215 - 1226. Han är präst och dessutom den första finländaren som omnämns i historiska källor, men vem han var och hur han hamnat där, det vet vi inget om.

Sigillet för Erik Puranpoika i Finlands Medeltidssigill. Motivet är inte svärd, som man ibland antagit,
 utan navborrar ("pora").

Ett annat intressant dokument är bannbullan som påven Benedictus XII utgav över 25 bönder från Sääksmäki år 1340 för att de vägrat betala skatt. Här finns listat 25 finska namn i en något förvrängd språkdräkt, bland dem ett som föranlett mycken diskussion; Cuningas de Rapalum (Kungen av Rapola). Är detta en rest av något fornfinskt hövdingasystem, en småkung eller byäldste? Dessutom är Rapola en stor och känd fornborg i Birkaland. Nå, den enklaste förklaringen är nog helt enkelt den att Kuningas också användes som förnamn vid den här tiden.

Släkten Djäkns vapen. Teckning av Gustaf von Numers.

På ett finskt ursprung i frälset tyder också en del gårdskomplex längs skärningspunker och smala ställen vid de viktigaste vatten- och marklederna. De flesta, som till exempel Niemenpää/Harviala i Vånå, Suontaka/Lepas i Tyrvändö, Viik/Nokiagård i Nokia samt Penttilä/Kulju förefaller ha anor från slutet av järnåldern och de dyker upp som frälsegårdar i slutet av 1300- eller början av 1400-talet. Vid det laget var innehavaren redan nationalitetsmässigt obestämbar eller helt klart en nykomling som hade kommit i besittning av gården genom köp, byte eller giftermål. Efter 1300-talet är det svårt att särskilja ett finskt ursprung inom frälset.

Sigill för Klas Pedersson Fleming, lagman i Finland känd 1386.

Huvuddelen av det små- eller lågfrälse som verkade i Finland på medeltiden uppträder i slutet av 1300-talet och i början av 1400-talet, under Albrekt av Mecklenburgs tid och i början av unionstiden då det inflyttade en hel del utlänningar samtidigt som en ökande del storbönder tycks ha erhållit frälsebrev. Särskilt mycket frälsebrev finns bevarat från Erik av Pommerns besök år 1407 då flertalet ryttare från Egentliga Finland och Nyland upphöjdes till frälsestånd. Nykomlingarna härstammade främst från Nordtyskland; Mecklenburg, Schlesvig-Holstein och Westfalen, eller så var de antingen första generationens inbyggare och avkomlingar av inflyttare från Danmark eller Sverige. De namnkunnigaste av dylika inflyttare var Flemingarna, Lydekessönernas Djäkn-släkt samt Svärd, vilka snabbt knöt släktband med det inhemska frälset och steg till positioner inom slottsadministrationen och rättsväsendet.



Vapnet med navborren för staden Pemar (Paimio) i sydvästra Finland är inspirerat av Erik Puranpoikas sigill.
Det var där han levde och verkade, godset Spurila är beläget här.

Det finska frälsets ursprung och särdrag, del 1

Klaus Kurck friar till Elin. Målning av Antti Saarela / Laukko Historicum.

Vi studerade i ett tidigare inlägg frälsets uppkomst i och med Alsnö stadga 1280, och nu är det dags att gå vidare och skärskåda hur frälset sedan utvecklade sig i Finland. Vi vet att Finland, Österlandet, inlemmades i det framväxande svenska riket från 1100-1200-talet.

Bengt Birgersson, hertig av Finland 1284.

Men hur såg Finland ut vid den här tiden?

Allmänt taget så var det väl inte så mycket annorlunda järnåldersliv här än i utmarkerna i "Sverige" på den tiden. Det fanns ingen egentlig statsbildning, inget skriftspråk, men nog stammar och stamhövdingar "småkungar" säkerligen. Vi vet åtminstone om tavasterna och karelarna som ibland krigade sinsemellan och ibland ingick allianser. Kringströvande samer förekom uppenbarligen ända nere i södra Finland.

Folkmängden var inte stor, det finns uppskattningar på ca 50 000 vid den här tiden. Det sätter sina begränsningar vad gäller statsbildning, speciellt om man lever utspritt och i olika stammar.

Järnåldersreenactment vid Luistari i Eura. Källa: arkeologisajten Kalmistopiiri.

Eftersom inga egentliga skriftliga källor finns är allt lite diffust, men ordet för socken, pitäjä, är gammalt och betyder "där man håller någonting" (uppenbarligen religiösa ceremonier och/eller ting). Det är fråga om ett slags gemensamt administrativt område, och det uppgick tydligen relativt oförändrat upp det som vi idag känner som socknar, iom kristnandet.

Heliga platser kallades hiisi, och det förekom uppenbarligen att kristna kyrkor sedan byggdes på det lokala hiisi för att utkonkurrera de gamla sedvänjorna.

En stor gård, "herrgård", kallades moisio, det förekommer också i Estland. Både hiisi och moisio är ord som man kan stöta på i ortsnamn idag, och då kan man anta vad för sorts mark man står på.

Kjulo vapen, sedan kommunsammanslagning 2016 vapnet för kommunen Säkylä.

Västra Finland hade på basis av gravfynd och gravseder stort samröre med Skandinavien - "hav förenar" - och karelarna igen lydde tidvis under Novgorod. Erik den heliges korståg förefaller vara en ren propagandaprodukt, men faktum är att Sverige befäste sina positioner i Finland för att mota Novgorods aspirationer västerut i grind vid den här tiden. Erik "den helige" Jedvardsson är förvisso en historisk person, men någon samtida dokumentation om att han skulle lett ett korståg till Finland finns inte. Hela historien tycks vara uppdiktad senare som en del av hans helgonlegend. Biskop Henrik likaledes, det är möjligt att han varit en historisk person men säkra källor finns inte. Därmed kan också historien om bonden Lalli som dräpte honom på Kjulo sjös is hänföras till sagornas värld, åtminstone är det ytterst sannolikt så.

Kyrkogrunden i Ravattula Ristimäki.

Kristna var man nämligen i västra Finland eventuellt då redan, det har fyndet av Finlands äldsta kyrka, i Ravattula Ristimäki visat. Man hade vid arkeologisk inventering i Auraådalen på 1990-talet funnit tecken på ett gravfält på Ristimäki ("Korsbacken") i Ravattula, fördjupningar i marken, och arkeologiska utgrävningar inleddes år 2010. Man antog att man hade hittat ett gravfält från korstågstiden.

Rekonstruktion av kyrkan i Ravattula.

Vid pass 2013 kunde man konstatera att man hittat grunden av en kyrka, uppförd under andra halvan av 1100-talet, placerad mitt i ett gravfält med ca. 300 gravar och spår av en mur eller inhägnad omkring det hela. Gravfältet hade varit i bruk redan på 1000-talet, men gravsättningarna tycks ha upphört först iom att kyrkan tagits ur bruk, vilket tycks ha skett på 1200-talet. Det som gör fyndet av en kyrka från den här tiden speciellt, är att det inte fanns någon kyrklig organisation i Finland ännu vid den här tiden. Biskopssätet i Nousis inrättades först omkring 1229 och det var då man började bygga ut den kyrkliga strukturen, grunda församlingar m.m. Det att den här kyrkan tycks ha övergivits vid de tiderna kan tyda på att man flyttat till en nygrundad församling med en ny kyrka.

Ortodox tro hade spridits från Novgorod redan tidigare, det visar vissa kyrkliga termer som finns kvar i finskan. Och skriftspråk förresten, den allra första skrivna finskan har hittats på näverbrev från Novgorod, början av 1200-talet.

Andra korståget. Ulf Sundberg: Svenska freder och stillestånd 1249-1814, Stockholm 1997.

Om inte det första korståget till Finland ägt rum i sinnevärlden, så var det andra, uppenbarligen år 1249 under Birger Jarl, desto verkligare. Man erövrar tavasternas land, ända fram till karelarnas marker. Expeditionen är framgångsrik. Sveriges gränser flyttas österut och fästet Tavastehus anläggs som en stödjepunkt för försvaret av de nya områdena. Om västfinnarna varit att betrakta som skandinaviskt tillvända, så har tavasterna varit mer egensinniga och gjort uppror och motstånd tid efter annan.

Ett tredje korståg går mot Karelen under ledning av Tyrgils Knutsson åren 1293-1295, och där anläggs Viborg. Samtidigt har Novgorod blicken vänd österut, i fruktan för tatarerna som angriper Ryssland.

Tredje korståget. Ulf Sundberg: Medeltidens svenska krig, Stockholm 1999.

En intressant detalj i detta hela är fyndet av den så kallade Svärdmannen från Janakkala, vars gravsättning har daterats till cirka år 1300, men som fått två svärd med sig i graven. DNA-undersökningar har bekräftat att han var finne, eller åtminstone hade han en hel del gener som är vanliga hos den finska befolkningen än idag. Info här och här.

Svärdmannen från Janakkala utställd på Vapriikki i Tammerfors. Källa: Kaponieeri.

En inte helt obetydlig andel av arkeologiskt funna Ulfberht-svärd har hittats i Finland, vilket tyder på att man hade handelsförbindelser och inte var helt utfattiga. Man känner till ca. 170 ULFBERHT-svärd i Europa, av dem 44 från Norge, på andra plats Finland, 31 st. Man kan väl också anta att en del finnar har följt med på vikingatåg, vilket inte var enbart en skandinavisk företeelse, alla folk kring Östersjön har nog kunnat det här med kombinerade handels- och rövartåg.

Det finns en alldeles utmärkt artikel om svärdsfynden i Finland på finska YLE. Och en översättning av mig här.

Vi talar om de sk östersjöfinska folken och språken, till skillnad från de finsk-ugriska (uraliska) som är en större grupp. Det är lite som när man särskiljer de skandinaviska folken/språken från de germanska. Alla är släkt på något vis, men de här är närmare släkt, och språken har inte skilt sig mer än att det går att förstå sinsemellan, om än med viss möda ibland.

De östersjöfinska språkens utbredning. Den som stöter på långt senare tiders Storfinland-drömmar kan se varifrån tanken uppstått.

Invandringen till Finland har gått också via Estland tidvis, och den andra rutten har varit österifrån, från det vi nu känner som Ryssland. Stora delar av norra europeiska Ryssland har ursprungligen bebotts av olika finska folk.

Invånarna i Novgorod var till en inte helt obetydlig del av östersjöfinskt ursprung, och de utövade en form av flodpiratism, inte helt olikt vikingar, på bla Volga. Båtarna, kallade uisko, var av en liknande typ som vikingafartygen (roddbara, med segel och lättdragna). Ushkuiniki kallades de enligt Nestorskrönikan.

Nu blev det här ju långdraget innan jag ens hann komma till något egentligt frälse i Finland, men visst är ju Finlands fornhistoria intressant. Jag hade tänkt spekulera lite i huruvida finska frälsesläkter kunde tänkas ha rötter i det förkristna finska järnålderssamhället, men det får bli till nästa gång.

Anders Segersven

Antti Matikkala in memoriam

Antti Matikkala 1979-2019. Bild: Nationalarkivet/Laura-Kaisa Maijala.

Vi nåddes i förra veckan av beskedet att Antti Matikkala, ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland, mycket plötsligt och överraskande gått bort.

Man kan med fog säga att Antti var en av Finlands främsta akademiker inom heraldik, historia och ordensväsende. Han hade disputerat i Cambridge och har publicerat åtskilliga studier och böcker främst inom ämnet ordensväsende.

Internationellt inriktad som han var, deltog han flitigt i heraldiska konferenser runtomkring Europa, han var även styrelseledamot i Societas Heraldica Scandinavica, invald i L´Academie Internationale d´Héraldique, samt aktiv i flertalet andra heraldiska och militärhistoriska sammanslutningar.

Även om han ännu vid sin bortgång var ung, hade han hunnit sätta sin prägel på heraldiken i Finland i bortåt 20 år. Jag minns att jag råkade på den unge Matikkala första gången redan i slutet av 1990-talet, då han kontaktade mig i något heraldiskt spörsmål. Längs med åren stötte våra vägar samman allt oftare, och jag kom att betrakta Antti Matikkala som en god kollega och vän. En gentleman av den gamla skolan, sådana som blir allt mer sällsynta i dessa postmoderna tider, komplett med den torra humorn av typiskt brittiskt snitt.

Vi har förlorat en kollega och vän, den finska heraldiken en förmåga som skulle ha haft mycket att åstadkomma ännu, många lagrar att skörda. Tankarna är också med hans familj. Saknaden är stor.

Antti Matikkalas vapen. HSiF.

Anders Segersven

Alsnö stadga och frälset

Resterna av Alsnöhus på Adelsön idag. Från "Världsarv i Sverige" RAÄ 2002.

När jag i det förra inlägget skrev om heraldiska vapen och huruvida det var ett kännetecken eller rentav ett privilegium för adeln, kunde det ju vara på sin plats att skärskåda hur det hela började - åtminstone vad beträffar Sverige, och därmed också Finland.

Här så hör det historiskt sett till att börja med Alsnö stadga, för där, på Alsnö hus på Adelsön i Mälaren den 27 september 1280, stadfäste kung Magnus Ladulås skattefriheten för "alla de man, som tjäna med häst, vem helst de än tjäna". Det världsliga frälset i Sverige föddes här.

Magnus "Ladulås" Birgerssons majestätssigill från år 1279.

Nå, där bestämdes om annat också, och tidpunkten är en uppskattning även den. Stadgan är nämligen inte bevarad i orginal, utan är känd genom två avskrifter, båda från början av 1300-talet. Den äldre av dem, som är från omkring 1325 är daterad "Alnö efter vår herres födelses dag, tusen år och två hundra och åttio och fem år", vilket inte kan stämma då några av undertecknarna avlidit redan 1281. Man vet dock att kung Magnus uppehöll sig på Alsnö i september 1280, och vissa andra indicier pekar också på detta årtal.

Huvudpunkterna är som följer:

1. Förbud mot våldgästning samt föreskrift att det i varje by skulle tillsättas en rättare vilken mot betalning skulle anskaffa kost och husrum åt de resande.
2. Förnyelse av Birger Jarls stadgar om hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid och tingsfrid samt förbud mot våldsverkan efter given frid och ingången förlikning.
3.  Frihet från skatt till kronan (frälse) lämnas åt konungens och hans broders män samt dessas brytar (förvaltare) och landboar (arrendatorer), åt ärkebiskopens och biskoparnas svenner samt åt "alla de män, som tjäna med häst, vem helst de än tjäna", dvs en kungens krigarklass att kunna användas mot de oregerliga stormännen.
4.  Förbud för ämbetsmän att lägga olaga skatt på bönderna och att utkräva gengärd (underhåll på resor) eller skjuts av dem.

Det som vi ska koncentrera oss på här är särskilt punkt 3, frälsets uppkomst.

Alltnog, mycket här är lite oklart, börjande från exakt när stadgan kom till och om det fanns fler stadgor eller klargöranden och det här bara är den som överlevt. Antagligen hade stormännen gjort rusttjänst till häst redan tidigare under ledungssystemets tid, men eventuellt var skattefriheten något nytt. Men en viktig stadga är det här, härifrån räknas det världsliga frälset ha uppstått och det är de som i sinom tid ska bli vapenförande och av intresse för heraldikerna.

Riddare på kalkmålning i Gothems kyrka på Gotland, cirka år 1300.

Grunderna för frälserusttjänsten fastställdes sedan 1345 av kung Magnus Eriksson i Telge-stadgan, den intogs i hans landslags konungabalk och kompletterades i någon mån i konung Kristoffers landslag 1442. I landslagen stadgades hur en bonde blev frälseman. Det skedde vid en allmän vapensyn, varvid prövades "hans mandom och frejd, hans häst och hans vapen, så ock om han förmår hålla det frälset vid makt med sin egendom". Enligt lagen skulle vapensyner hållas årligen i varje landskap "åttonde dagen efter Sankt Peters dag" på den ort som lagen föreskrev. För Finlands del stadgades först i Kristoffers landslag att vapensyner skulle hållas "i Åbo med hela Finland".

När vi väl kommer fram till 1500-1600-talet, ville kronan ha mer inkomster och beslöt då den fullständiga skattebefrielsen för en gård endast skulle gälla för de gårdar där adelsmannen med hushåll faktiskt hade sitt säte. Dessa kallades då säterier eller säterigårdar och räknades till "yppersta frälset". Adelsmannens övriga hemman, som brukades av landbor/arrendatorer, skulle erlägga viss begränsad skatt till kronan och dessa kallades "allmänt frälse". Eftersom adeln skatteplanerade och ibland rentav flyttade runt mellan gårdarna för att erhålla fullständig skattebefrielse, ställde kronan krav på en vad en säterigård skulle utgöra: den skulle ägas av en adlig person, jorden skulle brukas aktivt och den skulle vara ståndsmässigt bebyggd. En vanlig mangårdsbyggnad på en större bondgård dög alltså nödvändigtvis inte.

Heraldik har vi inte sett av så här långt, och heraldiska vapen var inte heller prioriterat i det här skedet. Från början var det värdsliga frälset en fråga om rusttjänst till häst, i utbyte mot skattebefrielse för de hemman som vederbörande ägde. Man anser ju att heraldiken uppstod i Centraleuropa under första halvan av 1100-talet och den hade nått Sverige senast under 1200-talet, och var alltså i bruk som sköldemärken redan vid tiden för Alsnöstadgan. Det var ju fråga om ett praktiskt behov av kännemärken för krigare klädda i rustning. De utvecklade sig med tiden till släktmärken och ansågs vid tiden för frälseståndets förvandling till adel som obligatoriska.

Beriden krigare på en 1200-talsbonad från Baldishols kyrka, nu i Kunstindustrimuseet i Oslo.

Under medeltiden och på 1500-talet kunde vapnet antagas ganska fritt. Det finns exempel som visar att en frälseman kunde föra mödernesläktens eller farmoderns vapen, om han saknade släktvapen på fädernet. En del gamla frälsesläkter saknade vapen eller deras vapen är inte kända. Den som gjorde tjänst med hjälm och harnesk, hade antagligen en självklar rätt att föra vapen och bära titeln "a vapn". Senare föreskrevs vapenbilden i de sköldebrev som konungen utfärdade från och med 1400-talet och mera allmänt på 1500-talet.

Det fanns ju en inbyggd spänning mellan frälset och konungamakten i det, att frälset enligt lagen hade en oinskränkt rätt att utvidgas, medan konungen inte kunde tillåta en obegränsad minskning av kronans ränta. Följden blev att man vidtog åtgärder för att hindra frälsets och frälsejordens automatiska utvidgning. Ett effektivt medel var att göra frälsetillhörigheten beroende av ett kungligt frälsebrev.

Frälsebrevens karaktär undergick med tiden en grundlig förändring. De hade alltså ursprungligen varit personliga och "frälst" en enskild mans och kanske hans arvingars jord. Senare överfördes deras frälsande kraft på själva jorden som ansågs ha blivit "frälsejord" för evigt och oberoende av ägaren. Den under medeltiden enhetliga odaljorden fördelade sig i två skilda jordnaturer, frälsejorden och skattejorden. Senare, mera allmänt från slutet av 1400-talet, började konungarna utfärda även sköldebrev. Genom dem förlänades ärftligt frälse och en ärftlig rätt att föra sköld och hjälm med en heraldisk vapenbild som beskrevs och avmålades i brevet. Frälset var inte längre en ren ersättning för rusttjänsten utan hade blivit beroende av konungens nåd.

Det svenska rikets utsträckning i slutet av 1200-talet. Från Jarlens sekel.

Och förhållandena i Finland då? För att tala med den finländske heraldikern Gustaf von Numers:

"Heraldiken gjorde sitt intåg i Finland i samband med att svenskarna under 1200-talet småningom lade landet under sitt välde, men det är svårt att säga när de första heraldiska kampsköldarna sågs här. Lika vanskligt är det att försöka bilda sig en uppfattning om i vilken omfattning sådana kommit till användning vid strandhuggen på våra glest bebyggda kuster eller i de gerillaartade striderna i våra öde skogar.
Det var alltså de svenska vapenförande frälsemännen, som förde vapenkonsten med sig till oss. Men det torde vara klart, att även de sporadiska danska invasionerna och kontakten med Estland - där först danskarna och sedan Tyska orden innehade makten - berikade vapenkonsten i vårt land.
Efter hand som det svenska väldet fick fotfäste i vårt land besattes de höga posterna inom militärväsendet, rättsväsendet och administrationen av den svenska aristokratin samt av i svensk tjänst varande utlänningar, främst danskar och tyskar. Somliga av dem stannade kvar i landet, naturaliserades här och kom att bilda en första bofast och vapenförande grupp inom vår egen befolkning. Man kan med fog antaga, att det redan på 1300-talet uppstod ett fåtaligt rent inhemskt ledarskikt som i enlighet med Alsnö stadgan på grund av börd, jordbesittning och förmögenhet uppfyllde kvalifikationerna för frälse och som antagit sköldemärken som tecken på detta."

De första kända frälsebreven i Finland var konung Magnus Erikssons brev till Anders Munck 24.3.1348 och jarlen Erengisle Sunessons brev i konung Erik Magnussons namn till Fader Huggensson i Fasarby i Pernå 25.2.1357. Det senare brevet var det äldsta kända frälsebrev i riket som gavs mot rusttjänst. Ett frälsebrev från tiden före Gustav Vasa betraktades i allmänhet som liktydigt med adlande, då de finska släkternas frälserättigheter granskades vid introduktioner eller i hovrätten på 1620-talet. Det första sköldebrevet igen är från år 1420 och gavs åt ålänningen Björn Pålsson.

Vi ska i kommande inlägg ta en närmare titt på det finska frälset och dess särdrag.

Källor:

Dick Harrison: Jarlens sekel, Stockholm 2002
Henrik Impola: Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet, Helsingfors 2011
Eric Anthoni: Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel, SLS Helsingfors 1970
Gustav von Numers: Heraldisk förlustelse i finskt 1200-1500-tal, Heraldica Fennica, HSiF 1978
Mats Adolfsson: När borgarna brann, Stockholm 2007

Vapensköld - ett adligt privilegium?

Olaus Magnus De nordiska folkens historia 1555; Den adlige mannen yvas över sitt vapen, hans utanför äktenskapet födde halvbror ser mindre nöjd ut. Hans vapen är briserat med en bastardsträng. 

I det allmänna medvetandet förknippas heraldiska vapen med adel, och visst är det sant att adeln brukar föra vapen, men att det skulle vara fråga om något adligt privilegium, det är en missuppfattning.

För det första, om man tänker efter lite, så för stater, städer, kommuner och sammanslutningar av olika slag också vapen, och det har de gjort åtminstone sedan 1300-talet.

De första vapnen var självtagna, och man bör också uppmärksamma att ordet "adlig" på medeltiden hade en något annan betydelse än vi sätter i det idag. Adel var i stor utstäckning att betrakta som en funktion. En borggreve var en man som hade ansvaret för en borg, dvs en fästningskommendant. En markgreve, på franska en markis, hade till uppdrag att försvara ett visst avsnitt av rikets gräns.

En icke-adlig person som insattes i ett ämbete med en dylik funktion, kom alltså att betraktas som adlig, åtminstone så länge han innehade denna post. En förmögen bonde, eller varför inte en borgare, som införskaffade häst och rustning för att tjäna kungen som krigsman, erhöll frälse och betraktades som frälseman - så länge han kunde uppfylla rustningskraven. Om han inte längre kunde det, så gled han ur frälset och försjönk, som det så vackert heter, tillbaka till allmogestånd.

Ett icke-adligt vapen idag kallas för borgerligt, även om innehavaren kunde tänkas vara hur oborgerlig som helst. Ursprungligen var borgaren en köpman, som oftast ägde burskap i en köpstad av något slag; han hade om det var fara å färde rätt att söka skydd innanför stadens murar. Han kunde förvisso vara både rikare och ha finare seder än någon adelsman, men då han utövade köpenskap och inte fyllde en adelmans funktion, så kunde han inte vara adlig.

Självtaget vapen, ja. Redan på 1300-talet har vi den italienske juridikprofessorn Bartolus de Saxoferrato som i verket Tractatus de insigniis et armiis 1354 ställer sig frågan "Vem har rätt att ha ett vapen?". Och han svarar: "Quilibet potest sibi assumere arma... Envar har rätt att ta sig ett vapen, föra det och märka sina ägodelar med det". Så länge man inte tar någon annans vapen, förstås. Men eftersom man inte kan veta om alla vapen i världen, anses det att det räcker om man åtminstone har koll på vapnen i sitt eget land. Pinsamt kunde det ju vara i alla fall, så i förlängningen ledde det här till att man började hålla vapenrullor, och det blev en av häroldernas uppgifter.

Bartolus de Saxoferrato

Bartolus hade en fortsättning på sitt konstaterande om att envar har rätt att ta vapen, och det var att förvisso var det också bra om man kunde erhålla ett patent på sitt vapen - ett vapenbrev - av någon furste, då var vapnet ännu bättre skyddat och hade större värdighet.

Vapenbrev för Jören Månsson av Nokia-släkten, utgivet av Johan III 1573.

Det var den tyske kejsaren som under 1300-talet började utfärda vapenbrev åt förtjänta personer, ofta men inte alltid i samband med ett adelskap, och andra furstar följde snart exemplet. Ett vapen som man hade kungligt brev på blev snabbt betraktat som finare än andra vapen, och folk började ansöka om stadfästelse av både nya och äldre vapen. Och var beredda att betala för det. Här fanns det en inkomstkälla för den kungliga myndigheten, och så småningom började självtagna vapen motarbetas och betraktas som ogiltiga.

Skillnader mellan adligt och borgerligt vapen enligt nuvarande praxis, här illustrerat av släkten af Klintberg, som adlats enligt § 37 regeringsformen i Sverige. Endast huvudmannen är adlig (till vänster) och resten av släkten för borgerligt vapen (till höger). Adligt vapen har bygelhjälm med sk. klenod kring halsen, borgerligt vapen stickhjälm. Adligt vapen kan också ha adlig rangkrona på hjälmen. Illustration av Jan Raneke, Den svenska adelns vapenbok.

Ja, man försökte rentav lagstifta om det hela, i Sverige hade man "Kungl. förordningen den 10 aug. 1762 emot adlig skölds eller hjälms brukande av ofrälsemän":

"Som ibland Ofrälse Män här i Riket den oordning och tiltagsenhet sig skal hafva inritat, at månge af dem uti sine Signeten eller Pizskier bruka Adeliga Sköldemärken eller öpen Hjelm, hwilket rätteligen icke tilhörer androm, än endast dem, som äro wärkelige Grefvar, Friherrar och Adelsmän; Altså och til förwarande af den rättighet, hwilcken i så måtto endast Ridderskapet och Adelen i Nåder förundt är, samt til behörig ordnings hållande härutinnan, wele wi, uppå Ridderskapets och Adelens underdåniga anhållan, härmedelst i Nåder hafwa stadgat och förordnat, at den Ofrälseman, som hädanefter finnes bruka Adelig Sköld eller öpen Hjelm uti sit Pitzkier skal derföre böta Femhundrade Daler Silfvermynt."

Endast två gånger år 1767 kom förordningen att prövas i domstol, processerna djupdök i juridiska spetsfundigheter och definitionsproblematik och slutade med frikännande. Inga böter, och fler processer blev det inte.

Källor:

Sven Tito Achen: Heraldikkens femten Glaeder, Köpenhamn 1978
C.G.U. Scheffer: Heraldisk spegel, artikeln "Adlig sköld och adlig hjälm", Stockholm 1964

Jully Ramsay 1865-1919

Nu är det dags att möta Jully Ramsay, finländsk genealogis grande dame och en av mina verkliga favorittanter. Och hon var inte ens heraldiker, men nog självlärd genealog och släktforskare. Ändå går det inte långa tider utan att jag stöter på henne eller söker uppgifter i hennes verk. Det är nämligen svårt att gå runt henne om man är intresserad av vapnen för finska frälsesläkter, från säg medeltiden fram mot 1600-talet.

Född Ekström i en högborgerlig släkt år 1865 gifte hon sig som 18-årig med August Ramsay, paret fick fem barn varav ett dog i späd ålder. Man kunde tänka sig att rollen som husmor i en högreståndsfamilj i slutet av 1800-talet krävde sin kvinna, men utöver det ägnade sig Jully åt studier inom sitt intresse; släktforskning. Någon akademisk bakgrund hade hon inte till det här, men det tog mer och mer formen av seriös forskning, med resor för materialanskaffning i såväl Finland som Sverige och de baltiska provinserna.

Vad gäller publikationer, så började det med artikeln "Finlands medeltidsadel" för antologin Finlands kulturhistoria 1908, och tonläget var angivet:

"Sagoskimrande tidehvarf! Då sägnerna vandrade med folken från östan till väster. Då livet var lek, och ädlingar i skinande stål tornerade, eller täflade för kärleksdomstol, eller togo korset och gingo att hämnas grafven i Jerusalem."

Nu kunde väl den som är van med moderna källkritiska förnumstigheter bli smått orolig, men nejdå, Jully var noggrann och metodisk, och hon gick direkt till primärkällorna och ruskade om en och annan familjelegend och missuppfattning på vägen. Och än bättre, hon lyfte upp både en och annan saligen avsomnad och bortglömd frälsesläkt till ny uppmärksamhet för sentida forskare att nysta vidare i.

Hennes Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden började nämligen utkomma år 1909, det fjärde och sista häftet utkom 1916, och här hade hon skapat ett standardverk om adelns tidigaste historia i Finland. Och visst, forskningen har gått framåt sedan dess, och visst finns här smärre felaktiga slutledningar, men på det stora hela taget så är det ett verk som man återkommer till regelbundet ännu idag. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg, hon var inte egentligen inte heraldiker, och det heraldiska bildmaterialet är inte särskilt märkvärdigt, men heraldikern kan inte gärna kringå henne då denne söker infomation om personerna och släkterna bakom vapnen.

Att hon hade ett brinnande intresse för historieforskningen, för livet och människorna som en gång var, tycker jag visas av boken Skuggor vid vägen, utgiven 1917 där hon i lätt dramatiserad novellform återger de mest intressanta historier och livsöden hon stött på i arbetet med Frälsesläkterna:

"I randen af mitt verk Frälsesläkter i Finland hafva dessa bilder tecknat sig. Lifvet det odödliga, pulserande i hvarje namn, som af människa burits, framkallade dem och tvang min svaga penna att återgifva hvad jag såg."

Skuggor ja, samma ord använder sig historikern G. M.Trevelyan av när han skriver:

"Den dragningskraft som historien utövar över oss är i sista hand poetisk. Men historiens poesi handlar inte om någon fritt kringströvande fantasi, utan om en fantasi som jagar efter ett faktum och försöker nagla fast det. Det som får historikern att "försmå njutningen och ägna sig åt strävsamt arbete" är passionen i hans egen nyfikenhet att få veta vad som verkligen hände för länge sedan i det mystiska land vi kallar det förflutna. Att få titta in i denna magiska spegel och se nya gestalter där varje dag är en brinnande längtan som förtär och tillfredställer honom under hela hans liv, och som likt en villig älskarinna varje morgon leder honom till biblioteket och arkivet. Den förföljer honom som en mäktig passion, eftersom den är så poetisk. De döda fanns men finns inte längre. Deras hemort känner dem inte längre, och är idag vår. Ändå var de en gång lika levande som vi, och imorgon är det vår tur att förvandlas till liknande skuggor ... Historiens poesi ligger i det halvt mirakulösa faktum att det en gång, på denna jord, och just på denna välkända plats, vandrade omkring andra män och kvinnor, lika verkliga som vi är idag, som tänkte sina egna tankar och styrdes av sina egna känslor, men som nu alla är borta genom att en generation övergår i en annan, lika ofrånkomligt borta som vi själva snart kommer att vara, likt spöken i gryningen."

Trevelyan hade den känslan, jag är säker på att Jully Ramsay hade den, just den samma känslan som också drivit och fortfarande driver mig till historien och heraldiken, till heraldikens historia.

Släkten Ramsays vapen på väggen till Esbogård i Esbo. 

Föreläsningar inom Heraldiska Sällskapet i Finland hösten 2018

Heraldiska Sällskapet i Finland möts som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen) på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne,  kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för hösten 2018:

- To 18.10.2018 kl 18.30 Kunta, identiteetti ja vaakuna 2000-luvun Suomessa, professori Anssi Joutsiniemi (Kaupunkitutkimuksen ja -suunnittelun maisteriohjelman johtaja, Arkkitehtuurin laitos, Aalto-yliopisto). (Kommun, identitet och vapen i Finland på 2000-talet, professor Anssi Joutsiniemi, ledare för magisterprogrammet inom stadsforskning och -planering, Institutionen för arkitektur, Aalto-universitetet). Sal 404 om inte annat uppges.

- To 22.11.2018 kl 18.30 Kirkollisesta heraldiikasta ja suunnittelemistani vaakunoista, kenttäpiispa Pekka Särkiö (Om kyrklig heraldik och de vapen jag designat, fältbiskop Pekka Särkiö. Sal 404 om inte annat uppges.

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.

Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF