Försvarsmaktens utbildningsmärken

Bildkälla: Esa Syväkuru/Försvarsmakten. Märken för från vänster pansarvagnsman, väderobservatör,
 granatkastarman, pansarjägare samt missilskytt.

Försvarsmaktens utbildningsmärken togs officiellt i bruk på självständighetsdagen 1949, även om det redan på 1930-talet till uniform m/22 förekommit ovala svartgula utbildningsmärken, som sedan kommit ur bruk. I praktiken var det fråga om stamunderofficerares kursmärken, även om vissa beväringar som genomgått specialkurser kunde bära samma märken.

Nyblivna fallskärmsjägare har fått sina baretter och märken. Bildkälla: Försvarsmakten.

Då beväringen rycker in kommer först en grundutbildningsperiod som ger allmänna färdigheter för att fungera som soldat. Denna period är likadan för alla beväringar. Efter grundutbildningsperioden ges specialiserande utbildning för att fungera i krigstida uppgift i respektive vapenslag. Och det är alltså dessa utbildningar som sedan renderar ett utbildningsmärke för respektive specialitet.

Dessa märken är komponerade enligt heraldiska principer och framställs i en sköld, så det finns all anledning att ta upp dem till närmare påseende inom ramen för finsk heraldik.

Tre märken från underhållet som vapenslag; vapensmed, mekaniker och "skrivare",
 egentligen är det fråga om ekonomieområdet som helhet dvs. alla former av hushållning.

Sissimärket, en sissi är svår att översätta,
men det är närmast fråga om rekognoscering
bakom fiendens linjer,

Utbildningsgrenens märken är tillverkade av tyg, ursprungligen tryckta och numera broderade, och de ska fästas på vänstra uniformsärmen. Förr i tiden fick beväringen lov att sy fast det egna märket, men numera fästs de behändigt med kardborreband, och i nya tiders uniformer är deras plats strax under truppförbandsmärket. I och med uniform M/91 kom märkena att förminskas något och en del detaljer togs bort ur vissa märken.

Artillerist eller kanoniär om man så
 vill. Den brinnande bomben är även
internationellt känd som symbol
 för artilleri.

Ursprungligen beviljades dessa märken bara till en del av soldaterna i kontingenten, men under 1950-talet utökades utdelningen och från och med 1962 får alla beväringar ett utbildningsmärke under eller efter specialutbildningsperioden. Som mest fanns det inom landstridskrafterna närmare 60 olika märken, men en stor del av dessa togs ur bruk 1962 av spar- eller andra skäl. Det var i samband med detta tillfälle man övergick till att brodera de märken som blev kvar i användning.

På 1970-talet tillkom nya utbildningsmärken, och i dagens läge har landstridskrafterna omkring 20 märken och marinen närmare 30. De flesta av dagens i bruk varande märken är huvudsakligen designade av Sakari Salokangas och Juhani Vepsäläinen på Huvudstaben.

Ett av de nyare utbildningsmärkena: stadsjägare från 2016. Eller rättare sagt, en jägare
 specialiserad på krigföring i urbana miljöer. Dessa finns i Gardesjägarregementet i Sandhamn.

Ursprungligen var avsikten att utbildningsmärkets sköld och bård skulle följa beväringens egna vapenslagsfärger, det vill säga färgerna på kragspeglarna, men även detta gavs upp 1962. I huvudsak följer utbildningsmärket ändå vapenslagets traditionella färger. Det förekom också i tiden att vissa militärlän inrättade ett mästarsoldat-märke, men i dagens läge har truppförbandens traditionskors blivit sättet att premiera en soldat som har utmärkt sig.

En samling av de flesta vanliga utbildningsmärken.

Källa:
Kari K. Laurla: Sotilasheraldiikka Liput, merkit ja tunnukset, Kuopio 2002

Anders Segersven

Antti Matikkalas legat

Det kunde vara på sin plats att även för våra finländska läsare uppmärksamma det här initiativet som tagits inom Societas Heraldica Scandinavica:

Till hedrandet av ordenshistoriker och styrelsemedlem i SHS Antti Matikkalas minne står Societas Heraldica Scandinavica och Académie Internationale d’Héraldique (AIH) bakom inrättandet av ”Antti Matikkalas legat”. Tanken är att samla in ett grundkapital varifrån stipendier till unga heraldiker kan utbetalas i syfte att bidra till deras deltagande i internationella heraldiska kongresser och kollokvier.

Antti Matikkala var ju, förutom alla andra förtroendeuppdrag inom det heraldiska fältet han hade, även sittande ordförande för Heraldiska Sällskapet i Finland vid sitt alltför tidiga frånfälle i januari 2019.

Läs mera om saken på Societas Heraldica Scandinavicas hemsida.

Antti Matikkala med president Sauli Niinistös vapen i den samling presidentvapen
 som HSiF upprätthåller på Skatuddens Casino i Helsingfors.

Anders Segersven

Några ord om attribut

De fyra evangelisterna har i likhet med helgonen sina egna attribut eller symboler; Johannes med örnen,
 Matteus med ängeln (eller människan), Markus med lejonet och Lukas med tjuren.

Ett attribut är ett föremål, en klädedräkt, ett redskap eller något annat tillbehör som identifierar en avbildad person, ett djur eller en företeelse. Allra främst förknippas naturligtvis attributen med helgon, men de förekommer annanstans också, och inte minst inom heraldiken.

Finska kommunvapen med kyrklig anknytning. Lappee (Lappvesi) visar Sankt Lars
 med halstret, Köyliö (Kjulo) hänvisar till legenden om biskop Henrik och Lalli, bilan i
  Tenala kommuns vapen anknyter till Olof den helige. Källa Isto Peltonen.

Helgon var som regel sedan länge döda när man började avbilda dem, och ingen visste hur personen i fråga sett ut. Man använde sig alltså av attribut som gick igen från bild till bild, och de här attributen hämtades från respektive helgonlegend, de kunde utgöras av pinoredskap, yrkesrelaterade verktyg, saker helgonet gjort eller skapat osv.

Struts i hjälmprydnaden för
  Ludvig I_av Ungern.
  Gelre vapenrullan.

Fortuna, slumpens och lyckans gudinna,
 med ögonbindel och ymmnighetshorn,
 rullande runt på lyckans hjul.

Likadant var det med en hel del av djuren inom heraldiken, både fantasidjur och verkliga sådana. De kunde vara så exotiska att väldigt få hade sett sådana med egna ögon, och då behövdes det något som särskiljde. På samma vis gjorde man med djur som annars kunde likna andra närbesläktade arter, något behövdes som visade att just det här är det djuret.

Den tidigare finska staden Kexholm
med en vakande trana i sitt vapen

Vi kan ta som exempel strutsen och tranan, båda är storvuxna fåglar som under medeltid och tidigmodern tid kunde tecknas lite hur som helst. Strutsen igenkänns på att den håller en hästsko av järn i näbben, och faktum är att den även i verkligheten slukar allt möjligt osmältbart. Egenskapen förtydligas i fabeln och följaktligen också i heraldiken. Tranan, sinnebilden för vaksamhet, brukar man ge en sten i den lyftade klon, som ska väcka den vaktande fågeln genom att den tappar stenen om den faller i sömn. Och storken, den känner man igen på att den håller en orm i näbben - om småbarn förekommer, är det sannolikt inte fråga om heraldik.

Utter nr 213.

Ett tamdjur, som en hund, utmärks med halsband och en jaktfalk känns igen från sin vilda frände genom att den är försedd med huva och bjällror. Halsbandet kan användas på andra djur också, hjortdjur som hålls i en djurgård för jaktändamål kan framställas med halsband, ty särskilt vilda är de inte. Ålands landskapsvapen visade tidigare en hjort med halsband, men efter att man rättat till förväxlingen med Ölands landskapsvapen 1944, övergick Öland till att föra en hjort med halsband och den åländska hjorten blev av med sitt.

Rääf i Finland.

En utter förekommer ofta med en fisk i munnen, för sådant sysslar uttrar med, och en räv är ju känd som en notorisk hönstjuv, så det är inte så sällan som räven avbildas springande iväg med en höna eller gås i munnen. Det är förvisso inte så svårt att hitta vapen där dessa båda gynnare förekommer utan dylika attribut, så helt genomgående är systemet inte. Men då blir det genast svårare att identifiera dem med säkerhet, och det kan hända att man får gå till vapenbeskrivningen för att bli övertygad. För hunden, räven och vargen är alla släkt, och hastigt ritade inte nödvändigtvis alls lätta att skilja från varandra.


Semiotiken ägnar sig åt ett studium som kommer nära det vi avhandlar här. Vi talar om symboler som till exempel det verbala språket, gester, logotyper och grafiska märken. Det logiska sambandet mellan uttryck och innehåll baseras på överenskommelser, konventioner och kulturella vanor. När man lär sig att förknippa visst tecken till ett visst sammanhang eller företeelse, skapas en mening och ett semiotiskt innehåll

Ja, så där som att en nyckel kan betyda aposteln Petrus eller ett hjul Katarina av Alexandria. Båda väl företrädda inom heraldiken.

Och hur ska man känna igen en tjuv inom populärkulturen om han inte har mask och randig tröja,
 ofta också en kofot och en säck stöldgods? Dessa är tjuvens attribut, helt enkelt.

Källor:
Ottfried Neubecker: Heraldik; Källor, Symbolik, Användning, Stockholm 1982

Jussi Iltanen: Suomen kuntavaakunat - Kommunvapnen i Finland, Maakuntien ja kuntien vaakunat keskiajalta

nykypäivään - Landskaps- och kommunvapnen från medeltid till nutid, Karttakeskus 2013

Isto Peltonen: Suomen kunnallisvaakunat - perinteet ja käyttötaide, Pro gradu-tutkielma Jyväskylän yliopisto 2013

Sven Tito Achen: Heraldikkens femten Glaeder, Köpenhamn 1978

Anders Segersven

Apoteksskyltar med dubbelörnar

Apoteksskylt med Storfurstendömets vapen i fullt utförande samt landskapsvapnen.
 Funnits på Kronohagens apotek i Helsingfors under 1800-talet. Källa: Helsingfors stadsmuseum

Ett heraldiskt ämne som inte är särskilt utförligt behandlat är de apoteksskyltar med vapen som förekom i Finland på 1800-talet. Motivet med dubbelörn har kommit från Ryssland, uppenbarligen via Viborg. I Ryssland var det apoteken av första klass, så kallade priviligierade apotek, som fick använda skylt med dubbelörn.

Apoteksörn uppbevarad i Åbo Museicentrals samlingar. Det är inte närmare angivet var den suttit,
 men här är det fråga om Rysslands vapen under 1800-talet, så kopplingen till Finland förblir oklar.

Dessa skyltar var i bruk på de finska apoteken 1812-1917 och förekom också på deras sigill och andra trycksaker, även om det egentligen inte fanns någon särskild förordning om deras användande. Vanligt var hur som helst att dubbelörnen förde det landskapets eller den stadens vapen, där apoteket var beläget.

En härligt naivistisk apoteksörn, likaså ur Åbo Museicentrals samlingar.
 Proviniens inte angiven.

Mot 1890-talet och med det allmänna förryskningsträvandet började det förekomma protester mot den ryska "kråkan" och en del apotekare avlägsnade dubbelörnen, och i vissa fall tycks man ha använt sig av en mer neutral enhövdad örn. Slutgiltigt förpassades dubbelörnen till historien i och med självständigheten år 1917.

Tammerfors apotek i början av 1900-talet med en betydligt mer naturalistisk och enhövdad örn.

Populärt blev det i stället med andra djur, nationalfågeln svanen och kraftdjuret björnen men också biet och myran som bidragit till utvinning av mediciner. Finlands lejon, den heraldiska rosen och de olika städernas och landskapens vapen var naturligtvis också vanliga.

Apoteksörn med Nystads vapen på bröstet. Åbo Museicentral.

Andra allmänna symboler för apotek har varit Eskulapstaven, enhörningar, krokodiler, alligatorer eller deras heraldiska motsvarigheter lindormen och draken, samt internationellt det gröna korset eller helt enkelt bokstäverna Rx som står för recipiere. Just det, att skriva ett recept.

Björneborgs apotek med dubbelörn ovanför ingången. Byggnaden vid torget blev färdig år 1883,
 så bilden är tagen efter det. Källa: Satakunda museum,

Den vanligaste apotekssymbolen internationellt är Hygieias ormskål, och den har också till stor del tagit över som symbol för apoteken i Finland, låt vara att den förekommit redan tidigare om än i mindre utsträckning, åtminstone sedan slutet av 1800-talet. Hygieia var Asklepios dotter och hälsans och renhetens gudinna i den grekiska mytologin.

Standardiserad modern apoteksskylt med Hygieias ormskål och grönt kors.

Källor:
Ahti Nokela: Heraldiikka suomalaisessa farmasiassa, Heraldica Fennica, HSiF 1978
Lotta Svärd / apteekkimuistoja
The origins and meanings of pharmacy symbols

Anders Segersven

Elias Brenner som heraldiker

Elias Brenners adelsvapen 1712. Som hjälmprydnad valde han en fågel Fenix, anspelande på släktnamnet,
 uppfattat som en "brännare". Fågel Fenix bränner ju enligt legenden sig själv på bål och stiger
 föryngrad ur askan. Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Elias Brenner (1647-1717) hörde till den typ av universalmänniskor som blivit allt mer sällsynt i dessa postmoderna fackdrivna tider; teolog, miniatyrmålare, kopparstickare, fornforskare, språkvetare, numismatiker - och heraldiker.

Född i Storkyro i Österbotten som han var, kan man med fog konstatera att han var Finlands förste betydande heraldiska teoretiker och dito konstnär. Även om tjänsten som riksheraldiker i Sverige inrättades först år 1734, brukar det vara kutym att konstatera att Elias Brenner var den förste som utförde uppdrag som kunde förknippas med den tjänsten. Han fungerade som kunglig vapenmålare från år 1684 och som assessor vid Antikvitetskollegium från år 1692 och de här uppdragen motsvarade rätt långt de uppgifter som sedan skulle tillfalla riksheraldikern. Så tituleras han också i en publikation av år 1701 som administer heraldicus.

Elias Brenner, kopparstick ur hans Thesaurus 1731.
 Bildkälla: Riddarhusets vapensköldar.

Brenner gjorde utkasten till större delen av de adelsvapen som fastställdes under hans tid, cirka 200 skisser av hans hand finns bevarade och av de vapensköldar som pryder riddarhussalen på Sveriges Riddarhus är omkring femhundra målade av honom. Ja, så hävdar vissa källor i alla fall, men det kan mycket väl vara felaktigt. C.G.U. Scheffer har redan på 1950-talet ansett att det inte kan stämma, och det nya Riddarhusets vapensköldar-bokverket tar inte heller upp honom som identifierad vapenmålare. Hans håg stod förvisso mer åt miniatyrmåleriet.

 Klart är ändå att Brenner från år 1687 sysslade med rådgivning i heraldiska ärenden för nyadlade. Han skissade upp ett utkast till vapen och vapenbeskrivning för vidare befordran till det kungliga kansliet, där de sedan utgjorde underlag för sköldebreven. Och själv blev han också adlad år 1712 och introduderad på Riddarhuset 1719 under nummer 1464.

Egentliga Finlands vapen i Suecian. Bilden visar
 verksamhet i ett stenbrott i Kimito, och därmed är
 det med största sannolikhet Antonius Timmerman
vi ser i full färd med sitt arbete.

Redan från år 1668 hade Brenner fungerat som ritare vid det då nyinrättade Antikvitetskollegium, och en av hans främsta uppgifter kom att bli att resa omkring i riket för att avbilda fornlämningar och minnesmärken, ofta i sällskap med sekreteraren Johan Hadorph som ledde dessa antikvarisk-topografiska undersökningar. Resor gick till Öster- och Västergötland 1669, Östergötland igen 1670 samt i Finland 1671 och 1672, och detta var första gången antikvariska undersökningar företogs i den östra rikshalvan.

Brenner avtecknade bland annat ett antal gravstenar i Åbo domkyrka, sådana som sedan kom att förstöras i branden 1681, samt reste runt omkring på landsbygden och besökte de lokala kyrkorna för att avteckna de vapensköldar som fanns uppsatta i dem.

Storfurstendömet Finlands vapen i Suecian,
 och det enda blad där som uttryckligen är signerat av
 Brenner. Lejonet blev stilbildande för långa tider
 framåt, ända till den flagga som studentkåren hissade
 i Gumtäkt på Floradagen 1848.

Och här kommer vi till den förteckning över "Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor" som de flesta finländska heraldiker känner till. Den kan tillskrivas Brenner, det anser de flesta, eftersom de besökta kyrkorna följer den rutt i Finland man vet att Brenner reste. Men när Reinhold Hausen år 1882 lät ge ut manuskriptet i bokform var han inte medveten om att det kunde vara av Elias Brenner. Han hade hittat teckningarna i samband med ett forskningsbesök i Skoklosters bibliotek och tyckt att de var av intresse även om han måste konstatera att "dess värre har tecknaren flere gånger gjort sig skyldig till uppenbara oriktigheter". Och sant är det; samlingen förefanns i tre avskrifter (en fjärde kunde inte påträffas), och har kopierats eventuellt flere gånger genom tiderna. Huruvida det är Brenner själv som tecknat förblir också oklart, man vet att han hade tillgång till anställda studenter, varav en eller två skulle kunna rita och illuminera, och också en kopparstickare och en formsnidare om det så behövdes.

De finska resorna präglades av schismer med Johan Hadorph angående reseersättningar och huruvida han reste i kollegiets tjänst, men förutom vapenteckningarna från kyrkorna så kunde han vid hemkomsten också presentera samlingen "Gamble Monumenter i Stoor-Förstendömet Finnlandh affrijtade Anno 1671 och 1672 aff Elia Brennero ostrobotniensi". Ovärderliga bidrag till kännedomen om Finlands historia är det hur som helst. Samlingen av vapen från de finska kyrkorna präglas av en del missförstånd och slarvigt avtecknande, men så länge man är medveten om det så är det en värdefull källa till vapenbeståndet vid denna tid.

Senare i livet övergick Elias Brenner till att intressera sig för den då så moderna miniatyrkonsten, först som samlare och sedan genom självstudier även som målare, samt numismatiken där han utgav sitt magnum opus Thesaurus nummorum Sveo-Gothicorum år 1691. Både som miniatyrmålare och som den svenska numismatikens banbrytare ihågkoms han än idag.

Ett uppslag ur Brenners konceptbok för nyadlade ätter. Källa: Riddarhusets vapensköldar.

Inte heller kopparsticket var honom främmande och när Erik Dahlbergh dog år 1703 var det han som kom att fullborda storverket Suecia antiqua et hodierna, och bland annat bilderna från den finska rikshalvan torde alla vara av hans hand. Intresset för filologin och det finska språket kom till uttryck i manuskriptet "Några af finska på svenska öfversatte ordspråk", översättningar av kyrkoherden Henricus Florinus finska ordspråkssamlingar från år 1702. Brenner ansåg att de finska ordstäven var oöverträffade i sin kortfattade och slagkraftiga lydelse.

"Detta finska språket är mäckta kort och laconiskt, så at en Finne ofta kan utföra det med 2 eller 3 ord, som man elliest i andra språk behöfver 10 ord til."

Vapenrådgivningen fortsatte han med till 1715, två år före sin död. Han efterlevdes av hustrun Sophia Brenner som var poetissa, och av hennes tillfällighetsdikter att döma var livet i det Brennerska hemmet glatt och trevligt. Det är inte utan att man gärna skulle ha velat träffa det här paret och deras välartade döttrar, om inte annat så för att få lyssna till och delta i diskussionerna kring middagsbordet.

Märket för Numismatiska Föreningen i Finland av Gustaf von Numers 1957
 hänvisar mer eller mindre direkt till Elias Brenners vapen.

Källor:
C. G. U. Scheffer: Kring Elias Brenner, Heraldica Fennica, HSiF 1978
C. G. U. Scheffer: Riddarhusets sköldemålare, Heraldisk spegel, Stockholm 1964
Riddarhusets vapensköldar, Band II - Den karolinska tiden, Stockholm 2019
Antti Matikkala & Wilhelm Brummer: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa, SKS Helsingfors 2011
Tuukka Talvio: Suomen leijona, Museiverket 1997
Afbildningar af vapensköldar fordom uppsatte i Finlands kyrkor, utgivare Reinhold Hausen, Helsingfors 1882

Anders Segersven

De savolaxisk-karelska färgerna

Studenter från Karjalainen Osakunta (Karelska nationen) på det traditionella fackeltåget
 under firandet av självständighetsdagen i Helsingfors.

Här har några gånger blivit omnämnt att Karelens färger i det allmänna medvetandet är rött och svart, även om det inte stämmer överens med tinkturerna i Karelens vapen. Jag har framhållit att det egentligen är fråga om de så kallade savolaxisk-karelska färgerna, där det svarta är taget från Savolax vapen och det röda från Karelens. Vi ska ta och reda ut begreppen en gång för alla.

Historien tar sin början redan år 1833, då den Savo-Karelska avdelningen vid Helsingfors universitet uppstår; den avknoppas från Natio Wiburgensis, den Viborgska nationen, tillsammans med den nya Viborgska avdelningen. En Viborgs nation har funnits vid Åbo Akademi sedan åtminstone 1670-talet, men nu har medlemsantalet ökat till den grad att man finner det för gott att dela upp den i två. Samtidigt har man börjat kalla nationerna för avdelningar för att inte ge intryck av att de driver på någon form av nationellt självstyre.

Och eftersom nationen alltså omfattar studerande både från Savolax och Karelen, tar man nu till sina färger svart och rött, det svarta från Savolax och rött från Karelen. Och någonstans härifrån började man i det allmänna medvetandet notera färgkombinationen rött och svart. Nationens medlemsantal växte med tiden åter, och år 1905 stod man inför en delning igen. Den här gången gick savolaxarna och karelarna skilda vägar, och Savolainen Osakunta (Savolax nation) och Karjalainen Osakunta (Karelska nationen) uppstod. Savolaxarna började använda hemlandskapets färger gult och svart, karelarna fortsatte med de invanda rött och svart. Ja, egentligen hade man tänkt sig att använda färgerna vitt och rött, men det visade sig snabbt att Hämäläis-Osakunta (Tavastlands nation) redan använde band i de färgerna.

Savolax nations profil av idag.

Årsfesten för karelarna närmade sig, och man tog ett snabbt beslut att fortsätta använda de gamla rödsvarta nationsbanden. Och därvid blev man, trots smärre kritik från brödranationen i början.

Samtidigt så var de rödsvarta färgerna så att säga ute ur boxen i den unga nationen, där det friskt skapades symboler, märken och fanor för nya inrättningar och organisationer. Och det rödsvarta hade fastnat på Karelen, en betydelsefull instans var Skyddskåren, som från år 1921 och framåt organiserade sig i distrikt, och Karelens skyddskårsdistrikt med säte i Viborg kom alltså att ha rödsvarta färger med ett vitt S i sitt märke.

Skyddskårsmärke för bruk på ärmen, Karelens skyddskårsdistrikt.

Efter krigen, och då Karelen var förlorat till Sovjetunionen, hade man över 400 000 karelska flyktingar som skulle bosättas i det resterande Finland. Det gick i och för sig över förväntan bra trots rådande omständigheter, och så småningom började dessa och deras ättlingar grunda föreningar och förbund för att vårda minnet av det förlorade Karelen. Och här kom de rödsvarta färgerna igen på bred front. Så här formulerar man sig på Karjalan Liitto (Karelska förbundet) i min översättning:

"Från Savolax vapen togs svart och från Karelens vapen rött, även om heraldikens regler förbjuder färg vid färg och metall vid metall. Genom historiens händelser har de rödsvarta färgerna inom förbundet fått sina egna betydelser; rött betyder karelsk glädje, svart sorgen över förlusten av det egna landet. Svart symboliserar i karelarnas sinne också det förlorade landets mull, över vilken blod utgjutits. Rött och svart har satt sig djupt i det karelska sinnet och Karelska förbundet har svårt att se att man någonsin skulle avstå från användandet av den rödsvarta färgkombinationen, även om den inte är helt heraldiskt korrekt."

Karelska traditionsföreningar på sommarfest någonstans i Finland.

Så småningom kom det också till släktföreningar för karelska släkter, och sedan kom en del av dessa att anta borgerliga vapen. Och även här är de karelska röd-svarta färgerna väl företrädda, naturligtvis.

Husbondsvimpel i de rödsvarta färgerna och med Karelens vapen. Bildkälla: Flagmore.

Källor:
https://www.karjalanliitto.fi/karjalaisuus/karjalan-tunnukset.html
http://karjalainenosakunta.fi/osakunta/osakunnan-tunnukset/

Finlands lejon i olika sammanhang

Finlands lejon gjutet i betong i väggen på bunkern Irma vid Harparskoglinjen i Hangö. Här byggdes en
bunkerlinje 1940 då Hangöudd måste utarrenderas till Sovjetunionen efter Vinterkriget

En statssymbol kommer genom tiderna till användning i många olika sammanhang och i mångahanda syften, så också Finlands lejon. Den gemensamma nämnaren är naturligtvis Finland, bruket av symbolen ska hänvisa till att det här har med Finland att göra. Det är en grundläggande heraldisk funktion, javisst. Jag har hursomhelst tagit mig före att här samla några lejon i kanske aningen mer udda sammanhang.

Sorgemärket av Akseli Gallen-Kallela år 1900. Det utgavs i protest mot att Finlands
 egna frimärken avskaffades av de ryska myndigherna med början från år 1891.

Jägarfanan. Den kungliga preussiska 27. Jägarbataljonen som bestod av finländare utbildade i Tyskland svor faneden till Finlands lagliga regering 13.2.1918 i Liepaja och Jägarfanan invigdes. Korsfanan som påminner om Finska gardets fana hade i hörnen örnsymboler av preussisk typ och i mitten Finlands lejonvapen.

Armmärke för de finska SS-frivilliga i SS-divisionen Wiking. De hade gärna sett sig som arvtagare till jägarna i 27. Jägarbataljonen en generation tidigare, men eftervärlden har inte velat se saken med så blida ögon.

Fana för Svenska brigaden, rikssvenska frivilliga som stred på vita sidan i inbördeskriget 1918.
Noga taget så är detta den första fanan, sydd av damer i Uleåborg i mars 1918. En andra fana,
 som inte har något lejon, erhölls i maj 1918 inför segerparaden i Helsingfors.

Maila Talvio som Finlands mö i en tablå anordnad av tidskriften Ateneum år 1899,
 tydligen inspirerad av Walter Runebergs Lex, här i versionen på Presidentens slott.
 I brist på lejon har hon dock fått nöja sig med en uppstoppad tiger.

Favorit i repris. Lejon i obetalbar art déco av Gunnar Finne för försvarsmakten 1929.

Finlands lejon av gamla mynt? Javisst, Timo Ruotsalainen ville göra något speciellt till Finlands
 100-årsjubileum, och det blev en tre meter hög lejonstaty av gamla mynt från markens tid.

Och till sist: blott ett förslag men ändå. Akseli Gallen-Kallela anser att Finlands vapen bör se ut så här år 1929. Kopplingen till Savolax-Karelen är stark, det utvisar de rödsvarta savo-karelska färgerna.

Anders Segersven